Helt chockad

Jaha, nu har det gått en månad. Från början kändes det som att tiden bara hade stannat. Idag är första dagen utan att jag gråtit flera gånger, det känns nästan märkligt men väldigt bra. 

Jag flaggade ju i början för någon form av fortsatt vänskap och så klart att vi ska ha god relation pga barnen. Det senare är lika viktigt, båda har sina problem och detta gjorde dem inte bättre precis. Vi har enats om att under en övergångsperiod spendera lite gemensam tid, ses en gång i veckan eller varannan och bara äta ihop, låta dem se att det inte är gräl eller annalkande katastrof, inte minst för hela helvetet med stora barnets pappa som satt djupa spår även i lilla på olika sätt. 

Men jag märker att min egen inställning ändras, kanske är det ilskan som kommer med mer och mer kraft nu? Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga till människan alls. Han har börjat skicka sms om sånt som inte rör barnen och jag kan inte komma på vad jag ska svara. Även "barn"-smsen innehåller information som är helt onödig och bara rör hans liv. Jag svarar helt enkelt inte på det, för det enda jag vill säga är att han är en jävla idiot och det har jag ju sagt, att upprepa det känns som att be om konflikt?