Helt chockad

Jag har djupaste sympati med dig ts, men sett ur retroaspekt var det tur att ni inte var sambos. Vilket gjort det svårare att separera.

Fast herrejävlar vad sinnesjukt kallt av kvinnan, att ta hit sin man från Tyskland bara för att dumpa honom här. Förstår inte hur man kan leva med det på sitt samvete?

Det har gått två och en halv månad bara, jag började landa i att se en del saker hos min man som jag inte vet om jag tycker om men..jag är rätt inställd på att vilja fortsätta om han inser sitt misstag. Och från ingenstans kommer en annan person och fångar min uppmärksamhe, ex ett jag inte sett på 25 år. Total snurr i huvudet. Vad gör jag nu? 

Bra råd, tack 🙏🏼 jag vet inte riktigt vad jag vill men jag vet tydligt vad jag inte vill ha?jag kanske bara ska testa och inte ta det så allvarlig. på något sätt känns det som att, eftersom jag har sagt att jag vill fortsätta äktenskapet så är det konstigt om jag dejtar. Å andra sidan har ju han sagt att han inte vill vara gift med mig (men har fortfarande inte lämnat in några skilsmässopapper) från det perspektivet så kan jag ju inte gå och vara bunden som ni säger. Jag är ganska arg på honom, men jag är inte så intresserad av att hämnas eller att han ska veta om ifall jag träffar någon annan, det bara känns som att det skulle vara bra att känna efter hur det känns?

Jag hänger inte riktigt med längre. Är TS man ett offer för att han blev lurad av kvinnan? 

I min värld är man möjligen det om det är en engångshändelse, men han valde att separera från TS för hennes skull? 

Eller har jag missuppfattat något?

Nu är frågan hur man egentligen bygger upp det där förtroendet igen...? Tipset hittills är att det får ta tid och det förstår jag också, samtidigt är det som att gå omkring i en mardröm stundtals. Det är som om allt utom mitt eget hem är förgiftat, jag använder all mindfulness och distraktion i världen men triggers är många och det krävs så lite för att det ska tippa över.

Jag bad honom att berätta när han träffar henne och det gjorde han...sen var han borta två veckor och på den tiden ändrades detta till att han inte uppfattat att han skulle berätta exakt varje gång eftersom han inte förstod vitsen. De är på samma möten och ses i matsalen på jobbet men det är massor av andra människor där, han menade att han trodde att jag menade om de skulle ses och prata enskilt...för mig var det ett sätt att börja känna mig tryggare och nu ser jag bara att vi har olika tolkningar och det är svårt att inte tolka det som att hans verklighetsuppfattning är viktigare än min. Men för mig blir det som ett steg tillbaka. Jag är ju inte där, jag ser inte alla steg i hans arbetsdag så jag har bara antagit att hon inte varit på jobbet...och när vi pratade om det kändes det som att han tyckte att min önskan var orimlig...tills han insåg hur ledsen och framför allt förbannad jag blev. Det kändes så otroligt provocerande att han ens antyder en åsikt om ifall min önskan är rimlig eller inte med tanke på situationen och jag halkar in i tankar om hur jag vill vara elak/hämnas som det tar mig så mycket energi att mota bort. 

Jag vill inte vara den där kontrollerande människan men jag kan inte komma på andra sätt just nu och så ändrar han bara spelreglerna för att i hans huvud är det slut och över och han vill bara slippa se henne. Men så är ju inte verkligheten. Och det finns inga andra passande jobb ute heller, fast han söker. Han bad massor om ursäkt och bad om en chans till med detta för han ser det som att vi missförstod varandra men för mig blir det bara fel att han ska "rapportera" nu, jag vill inte känna mig i det underläget, det stämmer illa med min personlighet och riskerar att bara göra det värre. 

Men hur gör man?