Helt chockad

Jaha, nu har det gått en månad. Från början kändes det som att tiden bara hade stannat. Idag är första dagen utan att jag gråtit flera gånger, det känns nästan märkligt men väldigt bra. 

Jag flaggade ju i början för någon form av fortsatt vänskap och så klart att vi ska ha god relation pga barnen. Det senare är lika viktigt, båda har sina problem och detta gjorde dem inte bättre precis. Vi har enats om att under en övergångsperiod spendera lite gemensam tid, ses en gång i veckan eller varannan och bara äta ihop, låta dem se att det inte är gräl eller annalkande katastrof, inte minst för hela helvetet med stora barnets pappa som satt djupa spår även i lilla på olika sätt. 

Men jag märker att min egen inställning ändras, kanske är det ilskan som kommer med mer och mer kraft nu? Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga till människan alls. Han har börjat skicka sms om sånt som inte rör barnen och jag kan inte komma på vad jag ska svara. Även "barn"-smsen innehåller information som är helt onödig och bara rör hans liv. Jag svarar helt enkelt inte på det, för det enda jag vill säga är att han är en jävla idiot och det har jag ju sagt, att upprepa det känns som att be om konflikt? 

Jag tror tyvärr inte han är stor nog att unna mig att träffa någon annan, även om jag önskar att han kunnat se det så. Han har dålig självkänsla och tror antagligen att om jag kan vara med någon annan betyder det att han var betydelselös. 

Han kom direkt och berättade att det var slut med den nya. Jag visste inte vad jag skulle säga?blev helt otippat rasande. Jag ville så klart inte att hab skulle dra igång en till bonusfamilj eller att hon var gravid eller vad som men nu känns det bara som: var det värt detta?! Han sa att jag haft rätt hela tiden och att han misstänkt att det inte skulle funka. Okej?och då var det ändå värt att vända upp och ner på allas liv? Jag fattar att det var ett infall men resten, att bara kasta sig in i detta? 

Han frågade om jag fortfarande vill vara gift, sa att jag inte vet ett skit, jag var så arg och ville inte riskera att råka döda honom (inte egentligen men vill inte vara onödigt elak vilket jag kan) Jag bollade tillbaka och han visste inte. Han frågade om mitt dejtande med hänvisning till att jag lovat att berätta om jag inleder en seriös relation. Sa att jag inte gjort det och resten är inte hans business. 

Ja, det stämmer. Som jag nog skrivit är jag dagboksskrivare och när jag gått igenom det samt våra chattrådar är det uppenbart att något var fel men han gled undan och jag trodde att det berodde på släktingens död. Nej, jag känner nog inte att det är så nu men det är två saker: för det första så verkar hon inte alls finnas i hans närhet längre, från att han ändå sett henne på jobbet då och då och det andra, som är mycket värre, är att det jag uppfattade som min magkänsla nu är som satt ur spel. Jag hade den då men nu misstänker jag ju allt. Hur då veta vad det finns fog för och vad inte? 

Han gör allt han ska i övrigt. Orostankarna är just att han plötsligt ska lämna mig igen tror jag. Jag drömmer ständigt om att jag blir lurad eller på andra sätt upptäcker att världen inte är vad jag trodde att den var. 

Och till sist ilskan: hur f-n vågade han bete sig så här mot mig? Jag lade massor av tid på att få ihop en krisande bonusfamilj och HAN kände sig inte sedd för att barnen prioriterades. Dvs inte nog med att jag drog tyngsta lasset med äldstas psykiska ohälsa och vårdnadstvisten samtidigt som hans dåliga självkänsla gjorde att de inte fick till någon connection, jag lämnade honom inte då utan föreslog att vi skulle bo isär för att rädda hela familjen men fortsätta vara gifta. Vände ut och in på mig för att räcka till alla och sen tyckte han ändå att han kunde göra såhär för att han kände sig bortprioriterad. 

Jag fattar att det är en massa självömkan med i det här från min sida också men det känns så orättvist.