Helt chockad

Ja, tanken är att vi delar dagens känslor och tankar med varandra på kvällen så han får ju mina också, i övrigt är det inga krav på rapport om vad man gjort...

Han är inte av naturen en person som spontant hakar på och delar med sig, han har ganska dålig självkänsla och tror att det mesta i hans liv är helt ointressant för andra, inklusive mig. 

Därför har vi fått i uppgift att göra den här delningen dagligen och det fungerar i övrigt riktigt bra, han pratar på ett helt annat sätt och jag får inblick i hans inre liv på ett nytt sätt och det allra viktigaste: han får det själv på ett nytt sätt. 

Jag tror att det är som du säger: han är klar med henne och glömmer därför men där är vi inte i samma situation eller utveckling riktigt. Han är av naturen mycket mer svartsjuk än jag är men drar sig för att fråga exempelvis vilka jag har kontakt med. Jag tänker att det inte är en bra sak att helt trycka undan. Ärligt talat tror jag att han tycker att det är lite skönt att han "blir kontrollerad" snarare än att ansvaret hänger på honom att klura ut vilken typ av kontakt han borde berätta om och vilken inte, eller det är vad han säger i alla fall. Jag för min del hatar verkligen att vara kontrollerande, det är därför jag känner att det är bättre att det är en del av en rutin ett tag och att det därmed tar bort ansvaret från mig att fråga. Hans personlighet är undvikande och jag förstår det som att inte just nu, ett tag framåt (oklart hur länge men det måste finnas ett stopp) "rapportera" blir ett sätt som han tar ansvar och faktiskt tänker på att hans uppgift är att ställa till rätta en del av tilliten. Det finns inte så många andra praktiska sätt att göra på annat än terapin, och detta är en del av den. 

Jag vill inget hellre än att detta ska gå mot en vanlig relation utan den typen av kontroll men faktum är att jag fortfarande är i en sorts krisfas: jag drömmer mardrömmar, mina tankar snurrar 70% av dagen kring om han lurar mig, om han träffar eller har annan kontakt med henne, det som hände, vad han gjorde etc. Jag inser att jag är traumatiserad långt mer än jag ens förstod var möjligt. Jag har egen samtalskontakt, jag övar aktivt mindfulness och överväger EMDR och så har vi partterapin. Jag tänker att jag gör allt jag kan och att han gör sina delar. 

Jag tror mer och mer att en förklaring är hans dåliga självkänsla och den måste ju han jobba med. Narrativet blir annars att hon var en så mäktig kvinna som bara kom in och förblindade honom och det, hur manipulativ hon nu än varit, är inte en rimlig förklaring för var är i så fall hans ansvar? 

Ja, det stämmer. Som jag nog skrivit är jag dagboksskrivare och när jag gått igenom det samt våra chattrådar är det uppenbart att något var fel men han gled undan och jag trodde att det berodde på släktingens död. Nej, jag känner nog inte att det är så nu men det är två saker: för det första så verkar hon inte alls finnas i hans närhet längre, från att han ändå sett henne på jobbet då och då och det andra, som är mycket värre, är att det jag uppfattade som min magkänsla nu är som satt ur spel. Jag hade den då men nu misstänker jag ju allt. Hur då veta vad det finns fog för och vad inte? 

Han gör allt han ska i övrigt. Orostankarna är just att han plötsligt ska lämna mig igen tror jag. Jag drömmer ständigt om att jag blir lurad eller på andra sätt upptäcker att världen inte är vad jag trodde att den var. 

Och till sist ilskan: hur f-n vågade han bete sig så här mot mig? Jag lade massor av tid på att få ihop en krisande bonusfamilj och HAN kände sig inte sedd för att barnen prioriterades. Dvs inte nog med att jag drog tyngsta lasset med äldstas psykiska ohälsa och vårdnadstvisten samtidigt som hans dåliga självkänsla gjorde att de inte fick till någon connection, jag lämnade honom inte då utan föreslog att vi skulle bo isär för att rädda hela familjen men fortsätta vara gifta. Vände ut och in på mig för att räcka till alla och sen tyckte han ändå att han kunde göra såhär för att han kände sig bortprioriterad. 

Jag fattar att det är en massa självömkan med i det här från min sida också men det känns så orättvist. 

Tack båda. Jag har bestämt att ge det ett år åtminstone, eller tills han också är klar med individuell terapi.

Han är mest rädd att jag ska lämna men ska be honom tänka en vända till. 

Tack, jag såg den artikeln, den var bra. Men i dessa står det ju att all kontakt med den han varit otrogen med ska upphöra...det är det jag ser överallt. Jag förstår att det måste släppas vid något tillfälle och att detta finns i mig. att det är jag som måste jobba med det: oron etc. MEN: jag vill se att jag kan lita på att han gör det vi bestämmer först, inte minst för att han har tendensen att undvika konflikt, ta den enkla utvägen mm. 

Han har funderat och vi har pratat. Han är helt säker på att han vill att vi ska ha en relation, jag är ganska säker men tvivlar mycket mer än han gör. Hans tvivel handlar om att han ser hur dåligt jag mår och förstår inte varför jag vill vara i det. Det är väl mitt tvivel också, kanske. 

Jag vill se att han gör allt han kan. Jag tänker tex: de att slippa ha kontakt på jobbet. Det innebär ett obehag för han måste säga något till sin chef (men han kan ju hitta på vad som helst). Då föredrar han att försöka hitta ett annat jobb, vilket är helt orimligt men en "lättare" utväg. Men den ger andra konsekvenser, t ex för mig och barnen. Så det är enklast för honom. Det blir som att han slinker undan, på samma sätt som han slank undan att berätta för mig innan jag ställde honom mot väggen...han hade 8 veckor på sig att berätta. 

Och samtidigt blir det mer och mer klart för mig att detta nog reaktiverat gamla trauman. Någon annan hade reagerat annorlunda, för mig är det som att tilliten till nästan allt raserats, och jag tror att det har delvis med min bakgrund att göra. Men jag har fått tider till EMDR och hoppas på det. 

Jo det kanske är delvis olika och jag är ganska säker på att han helt är klar med henne. Jag funderade mycket på vad jag egentligen behöver. Jag har bett honom prata med sin chef och be att hon tar kontakten med henne även om han gör själva arbetsuppgifterna. Om han kan utsätta sig för det obehaget istället för att slinka undan och byta jobb så är det fullgott för mig. Då visar han att han tar ansvar tänker jag. Jag tror inte heller att han ska byta jobb, vi bor i en ganska liten stad, det går inte att ducka. Men det går att ta ansvar. Och i sociala situationer undviker han henne redan, precis som på jobbet men han måste ändå ibland vara på möten workshops etc och det accepterar jag så klart. Det viktiga är inte utslaget utan ansträngningen som jag ser det. 

Jag tänker att det är ett steg för mig också att närma mig tillit, och att vi kommer att kunna lägga detta bakom oss. Innan sommaren är hon ute ur våra samtal, inga rapporter mm, jag accepterar läget och han stannar kvar och tar konsekvenserna bara. Bara tanken på att han gör detta lättar mitt sinne en hel del. Han behöver ju inte ens säga vad det rör sig om, bara att det skurit sig. Ganska vanligt inom den akademiska världen...så nu hoppas jag att han verkligen gör detta. 

Är så tacksam just idag att jag inte bara gav upp. Insåg att jag varit rädd att behöva fira jul som skilda. Vi skrev ett avtal i april om bla att fira jul ihop oavsett vad för barnens skull. Minns att jag tänkte att det skulle bli hemskt men bäst ändå. Nu är relationen så bra som den kan vara såhär 8 månader senare.
det är ff jobbigt men jag är glad att jag ger det en chans och att han verkar anstränga sig allt han kan. Att få fira jul som en hel familj gjorde mig så tacksam idag. 

Hoppas att ni alla har en fin jul oavsett om ni är i skilsmässa eller inte men i alla fall utan bråk. 

Det här utvecklar sig som en b-komedi. Jag är väl delvis medskyldig till det i och för sig. 

Jag har ju tänkt en massa på om jag ska säga något till hennes man. Jag mötte honom i slutet av sommaren men sa inget. Dels vill jag inte förstöra deras liv, speciellt inte eftersom de har små barn som han tagit med från sitt hemland hit för att hon skulle jobba här. MEN: samvetet gnager. Så dåligt som jag mått och fortfarande gör...den allra största delen är så klart sveket, dvs lögnerna. Att min man undanhöll detta från mig i två månader, varje dag ljög eller i alla fall inte sa sanningen förrän jag ställde honom mot väggen. Han menar att han precis skulle berätta då men oavsett så gjorde han det ju inte. Utfallet blev att förtroendet skadades mer än om han kommit direkt och berättat själv. 

Tänk om det gått ännu längre tid? Att bli så förd bakom ljuset gör ju att man betvivlar allt, är något ens verkligt? Var någon del av vår relation verklig? Pratade han med henne samtidigt som han bestämde semester med mig? Visste han redan då att han skulle lämna mig? Ja, ni vet. 

Och därför har jag tänkt: ska jag verkligen hålla denna hemlighet för hennes man? En del har sagt mig att det inte är min sak att lägga mig i, andra att det bara är att tänka mig in i om jag var han, hade jag velat veta? JA. Det hade jag. Och ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag att orsaken till att jag inte gjort det dels är att jag inte ville "hämnas" så, dels att jag ju ville ha tillbaka min man och var rädd att han skulle bli arg. 

Men jag insåg nu att jag kan fan inte leva med mig själv som det är. Jag tänker att det handlar om att vara en bra medmänniska och det vill jag vara, att behandla andra som man själv vill bli behandlad och att inte ducka för saker bara för att man är rädd om sitt eget skinn. Så jag bestämde mig och skickade honom ett meddelande i helgen. 

När jag skulle leta upp kontaktuppgifter insåg jag att han OCKSÅ nu jobbar på samma fakultet som de två...vilken jävla soppa. Han är iofs bara gästforskare men ändå. Han blev det i slutet av december. En annan avdelning men samma hus mm. Jesus. Å andra sidan tänker jag: då har han inte bara stannat här för hennes skull, han har en egen förankring och kommer inte att vilja rycka upp sina barn igen, så det är kanske en bra sak. 

Hon har i princip slutat höra av sig till min man annat än i jobbärenden. Samma dag som jag meddelade mannen hörde hon av sig till min man för att be om något väldigt icke-viktigt hon lämnat hos honom. Jag antar att det innebär att hennes man sett mitt meddelande. 

Min man beter sig helt irrationellt, är förmodligen arg men vågar inte säga det för han tycker väl inte att han har rätt till det och jag håller med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera den sidan hos honom, han försöker slänga skuld på mig genom att insinuera att jag har kontakt med de jag träffade i somras bakom hans rygg, att jag längtar efter dem etc, rena tramsigheter faktiskt. Ser det som ett utslag av panik och försöker att inte sänka mig till den nivån bara. 

Men i grunden känns det skönt. Jag har lättat mitt samvete och jag fattar att det kanske är på hennes mans bekostnad men framför allt känner jag att jag varit sann mot den typen av människa som jag vill vara. Varför ska jag bevara deras hemligheter, det är jag ju inte skyldig dem alls? Och varför skulle han inte ha rätt att veta så att han kan bestämma själv över sitt liv i stället för att alla snackar bakom hans rygg? 

Det känns som om något landade i mig som har varit tungt ända sen jag fattade att hon planerade att lura hit honom. Jag ångrar att jag inte vågade göra detta tidigare men så är den krassa sanningen, jag var egoistisk. Jag vill inte vara det mer. 

Jo så klart finns en del i att det kan vara säkrare om hennes man vet, men det tror jag är en tankfälla. Vill min man och hans fru ha varandra tillbaka kommer de se till det oavsett oss, där får jag bara acceptera min maktlöshet. 

Men vi har haft bra samtal när han lugnat sig lite. Han bad om ursäkt för sin reaktion och erkände att det bara handlar om obehaget hos honom. Han jobbar på det där som han menar grundas i att han är så rädd att jag ska lämna honom och det i sin tur pga det han gjort. Jag fattar det men har sagt att han får lägga av. Det är stor skillnad på att anklaga och att talande hur man känner , tex: jag är rädd att du kontaktar andra?men ja, han har lång väl att gå på att lära sig kommunicera. Ändå trodde jag nog aldrig att vi skulle kunna prata riktigt så här, så det känns bra mitt i allt det jobbiga! Parterapin går riktigt bra också, det är en duktig terapeut och även om 80% handlar om min mans dåliga självkänsla är det ju den som jag ser det ställt till detta men också annat i relation till barnen och andra i hans liv. 

Gällande hennes mans position så var det inte alls givet när de flyttade men bra som det blev, inte minst för deras barn tänker jag. 

Du och jag har lite olika syn på livet M2 men utveckla gärna, detta är ju ett forum

Det skulle underlätta konversationen om du svarade 

Ja, tanken är att han fortsätter själv efter parterapin med den terapeuten. Hon tyckte att det var bäst att arbeta inom relationen först och sen gå in på de hans personliga anknytningsmönster etc för att reda i den större frågan gällande andra relationer. Det är också ett krav från min sida för jag tänker att det är den springande punkten för varför vi är i den här situationen...

mannen svarade efter 2 veckor att han vill se vår konversation, detta efter att jag råkat gå förbi honom och frun när de åt lunch, antar att det fick honom att minnas detta. Han verkar inte veta vem det gäller ens men jag svarade kort och utan onödiga detaljer och sa att han får kontakta mig om han har frågor men inte mer än så. Det var jobbigt att stöta på dem, jag känner att jag går och är rädd fortfarande för det men antar att ju fler ggr det händer, desto mer avdramatiserat blir det. 

Frun verkar söka viss kontakt och vara mindre arg på min man i alla fall och det utmanar min tillit men det är inte mycket att göra åt situationen tror jag. 

EMDR-terapin fungerar dock väl! Har bara hjort tre sessioner men det är helt magiskt vad snabbt ett traumatiskt minne förvandlas och neutraliseras, jag har nästan svårt att tro på det men det hjälper oerhört mycket. 

Dock bävar jag inför alla hjärtans dag som ju var dagen efter att han träffade henne första gången. Jag fattar att dagen i sig inte betyder något men jag kan inte låta bli att känna att den ligger framför mig som ett slukhål. Det har gått 9 månader sen jag fick veta och det känns som om det kommer att ta lång tid innan tilliten är på någon acceptabel nivå, även om den aldrig lär bli vad den en gång var...

Ja, nu ligger inget mer ansvar på mig för att berätta. Jag ser dem ibland men försöker utmana mig i att inte aktivt undvika där de kan vara, som ett sätt att återta mitt liv och mina utrymmen helt enkelt. 

Jag har fortfarande kontakt med diakonen (var det du som tipsade om det inledningsvis?) Hon har varit ett jättestort stöd, en samtalsterapi med viss andlig dimension, jag tror knappt att jag hade kunnat hitta en bättre. Vi går ju i parterapi också och den går framåt, det är glädjande. Vi försökte ju parterapi för flera år sen men min man har en helt annan inställning nu och det känns som att den ger mycket mer. 

Tack för det du skrev om årsdagar, det är ju bara att ta sig igenom dem och tänka att den här tiden nästa år har ytterligare tid förflutit och minnena mattas av, tilliten växer. Jag är glad att jag inte gav upp. Man vet ju inte hur det blir i framtiden men jag är glad att jag i alla fall ger det en chans trots att det är jobbigt, jag tänker att jag inte vill kasta bort något som också ger mig så mycket bra. Men jag är också glad att jag dejtade lite i somras, det gav mig insikter som jag kunnat ta med mig in i äktenskapet på ett bra sätt och jag tror att det är det som gör att just intimiteten inte är något jag har svårt för (vilket det verkar vara för många som blivit bedragna). 

Jag håller med, egna rum måste man få ha och jag är nog en person som behöver ganska luftiga sådana men jag kompromissar med det på ett annat sätt nu när jag har lite klarare bild av vad han behöver också. 

Han berättade för sin chef och sa till kvinnan att hon får gå via chefen om hon vill något, det är jag tacksam för. Bara att han gjorde det känns som en bekräftelsen på att han vill satsa på oss, jag hoppas bara att han inte ska vilja ha tillbaka henne men vill han det så kan jag ju inte göra något mer åt det, jag bara hoppas att han i så fall kan vara ärlig mot mig för det allra värsta med allt detta är ju sveket i att han löv för mig i två hela månader...