Helt chockad

Ja, det känns som om det snabbt går utför. Det blir som en helt annan människa. 

Vi bestämde inledningsvis att vi skulle ses och äta en gång i veckan under en övergångsperiod för barnens skull. Även om vi inte bott ihop har vi ju setts nästan varje dag så det blir väldigt abrupt. Han var med på det men nu hör han inte av sig...han åker på onsdag och är borta resten av veckan och det är svårt att tänka: ska jag påminna honom (det har gåttt 2 veckor nu) eller låta bli? Det känns som att HAN borde ta ansvar för detta, å andra sidan: om han varit psykotisk på riktigt hade jag ju inte förväntat mig det  

Sonen mår verkligen inte bra. Han är ju tonåring så det är mycket som spelar in med kompisar, skola mm men antar att detta inte bidrar positivt. 

Har bestämt mig för att träffa honom och kvinnan när de kommer tillbaka nästa vecka om jag kan. Jag ser det som min enda chans att göra mig en egen uppfattning om läget. Min man kan ju ha uppfattat/förmedlat en bild av henne som inte stämmer. Också enda chansen att vädja till att hon inte tappar huvudet gällande något av barnen. Som någon skrev: hon skiter säkert i mina barn men det vet jag ju inte förrän jag pratat med henne. Han kanske vinner något på att beskriva henne som "värre" än hon är, medvetet eller inte. 

Någon måste väl ändå försöka vara vuxen i det här tänker jag. Känns orättvist att det ska vara jag men jag vill inte offra ungarna på rättvisans altare. 

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Det känns extremt tungt att han åker på semester nu en vecka med henne bara två veckor efter att han berättat för mig  Men parterapi är bokad så någon form av rätsida på situationen för barnen hoppas jag att vi ska kunna få till. 

En av det värsta sakerna är att situationen fått mig att känna sån ilska och hat. Jag är inte en hatfylld person annars, avskyr de här känslorna, att jag vill hämnas och/eller vara elak. Känns orättvist att jag ska behöva ha dem också...jag fattar att jag bestämmer över dem själv och jag gör vad jag kan för att inte låta dem slå rot men det är fan svårt!

Jag vet att man inte ska vädja men jag gjorde det nu ändå. Vädjade till honom att verkligen tänka efter under den här veckan och prata med henne om vad han vill och vad de vill och hur de ska kunna göra så att det blir så bra som möjligt för alla barn som är inblandade. Han sa "ja, men sonen stöter ju på mig med olika personer ibland på stan" och menade att det inte nödvändigtvis gör något. Jag tror inte att sonen är så dum i huvudet att han inte kommer att fatta. Är man förälskad brukar det liksom lysa ur ögonen på en när man är i närheten av den andre. Men skit samma. Det som oroar mig är att sonen ska komma hem och hitta dem i säng typ, det skulle inte vara bra alls. Jag har så svårt att bara släppa att försöka få honom (dem?) att fatta det och sansa sig lite, de kan ju vara någon annanstans utan problem, hon har ett studentrum, no problem! Ändå hade han redan tagit hem henne några gånger. Känns sjukt illa att jag bara bor 50 meter därifrån, att hon varit där när jag t ex hade kunnat dyka upp  

Tack för tipset. De flesta har sagt åt mig att vi ska vänta med att berätta, det blir för mycket att ta in och riskerar att han "tar parti" men det du säger är ju också sant att det kanske faktiskt gör det hela mer begripligt. För det tror jag inte att det är nu. Vi har tid i parterapi nästa vecka, tänker att jag tar upp det där också men tack för en annan synvinkel. 

Jag känner att jag är i stor sorg. Jag åker iväg till kyrkogården en timme om dagen och gråter ut när barnen inte är med, även när jag är själv hemma. Jag har sänkt kraven på mig själv och bett om hjälp och delegerat och skriver massor. Jag har en tendens att intellektualisera men jag försöker att också vara i känslorna när utrymme finns. 

Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så. 

Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.

Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv. 

Ja, det är mycket som är irrationellt i en skilsmässa...men imorgon är det parterapi och vi hade ett långt bra samtal igår. Jag vill så förtvivlat gärna undgå de sedvanliga bråken och bitterheten. Ett av mina barn fick sitt liv förstört pga. det med sin pappa, jag kan inte tänka mig en upprepning med den yngste (även om den pappan inte har missbruksproblem som så klart ställde till det i första fallet). 

Jag hoppas att vi kan få till ett fungerande samarbete, nu har sonen i alla fall sett oss tillsammans en längre stund under inte så stela omständigheter och vi ska ses i veckan för middag med barnen, det känns bra. Oron för barnen gnager liksom hela tiden. 

Kvinnan vill fortfarande inte träffa mig men jag känner att jag vill stå på mig också för min egen självrespekt. Jag fattar att hon inte var ute efter att sabba mitt äktenskap men jag kan tycka att när hon nu bidragit till det är det väl ändå en artighet hon kan ge mig att få träffa henne under ordnade omständigheter istället för att jag springer på henne på jobbet/skolan eller i allra värsta fall när jag är med barnen? 

Jag gråter fortfarande dagligen och det krävs ganska lite för att få igång tårarna. Jag tror att jag kan klara ett sådant möte bättre bara jag får träffa henne och säga hej typ. Och att min man inte behöver vara med. Jag är inte ute efter att berätta för henne vilken skada som skett utan att möta henne som en mamma möter en annan. Jag har förstått på min man att hon mycket väl kan tänka sig att flytta ihop så fort hon stigit iland med familjen i Sverige. Han säger att han inte vill det eftersom han inte tror att det är bra men det är ju svårt för mig att lita på. 

Ja, det kostar på. Vi var ute och åt med barnen ikväll eftersom jag fyller år. Det gick bra, han hade t.o.m. köpt en bra present och vi kunde prata mest med och om barnen men det var inte så stelt som jag befarat. Nästan som vanligt bara att jag inte kan röra honom vilket jag annars gjort mycket och ofta. Parterapi är imorgon. Det känns ok, till skillnad från med barnen så gör det ju inget om jag börjar gråta där. 

Men ja, det kostar på. Men det är också SÅ värt att se barnen slappna av. Stora ska övningsköra med honom i helgen och lilla verkade märkbart lättad. Det går. 

Ja, jag drabbades av en enorm sorg av att se dem tillsammans. Träffade dem tidigare ikväll. Först vägrade hon träffa mig, sen vägrade hon utan mannen. Hon skrev att hon "inte orkar med ett emotionellt jobbigt samtal" men kunde tänka sig att bara säga hej. När vi sågs föreslog jag att vi ändå skulle gå en sväng utan honom, men det ville hon verkligen inte. Hon bara upprepade hur "emotional and difficult" det här var för henne. MEN. Jag frågade om framtiden. Nej, hon har inte tänkt berätta för sin man förrän han är på plats. Nej, hon har inte tänkt flytta ihop med min man direkt. Nej, detta var ingenting hon roade sig med hon vill verkligen vara med min man, hon menar allvar. 

Ja, då vet jag det. Hon var så skakis och rädd att det var helt sjukt. Som om det var mest synd om henne, total offerkofta. När jag ställde frågor vände hon sig till min man och sa "du kan svara på detta" "han kan svara på det för jag klarar inte det här". Herregud. Det stod klart att där jag ser en ganska osäker men snäll man ser hon en riddare i skinande rustning. Jag hade trott att han ville ha någon som bossar över honom men efter samtal hos parterapeut idag och mötet med henne insåg jag att han vill ha någon som behöver honom på ett annat sätt än jag kanske gör. Hon bad mig om en kram när vi skulle skiljas och jag gav henne en. Det kommer att kännas 1000 ggr lättare att gå till universitetet nu när jag vet vem hon är om jag stöter på henne. Även om jag kan tycka att om man fuckar upp någons äktenskap så kanske man kan brösta det lite mer än att krypa ihop och tycka synd om sig själv. Nåja. En sådan person kan jag aldrig konkurrera med, jag är inte den typen och är det det han vill ha eller behöver så får det vara så. 

Igår var vi ute och åt med kidsen, det gick rätt bra. Idag samtal med parterapeuten som pekade ut att om min man bara sagt att han önskade mer tid med mig hade vi kanske inte varit i den här situationen. "Du har verkligen haft otur" sa han till mig. Jo, tjena. Det var också tydligt att min man tycker att han bränt alla broar med mig genom sitt beteende, oavsett vad jag tycker eller önskar. 

Men jag känner mig nöjd. Även om det gör sjukt ont så är jag inte orolig på det sättet mer. Känns som att det blev verkligare av att se dem tillsammans och att det kanske hjälper mig att komma vidare. 

Jag har sedan tidigare en resa med vänner på tre dagar inplanerad i slutet av maj och i slutet av juni en egen skrivvecka i solen så det kommer att finnas tid till återhämtning på det sättet. Stressen och magont håller igång mig delvis men jag märker att när jag är på föreläsningar kan jag koppla bort helt så det är ganska skönt, det är åtminstone 2-3 ggr i veckan. Har en fantastisk diakon att prata med.

Jag tror att det blir lite lättare nu också, det jag velat göra har jag gjort, nu får tiden göra sitt. Jag är tacksam över att allt i mitt liv inte är upphängt på honom, även om stor del var det. Jag antar att det med tiden kommer att kännas mindre och mindre akut men gå i vågor. Men det skrämmer när jag läser om folk där det tagit år att komma tillbaka...

Tack för allt stöd. Ja, jag har satt en nedräkning till september (skilsmässopappren) och på ett år (sorgeåret) i telefonen och ja...jag ser att tiden går. 

Båda barnen bor hemma, bara 13-åringen ibland hos min man. De är fantastiskt bra på att hjälpa till, handlar, lagar mat, tvättar och säger i princip aldrig nej när jag ber dem. Det som varit lite tyngre är 13-åringens läxor men där har mannen steppat upp mer. Vi storstädade (jag och barnen) idag, vilket inte blivit gjort på den här månaden, det var skönt. Var på krogen och träffade en vän också skönt att komma ut. Det gör ont, ont, går förbi mannens fönster på vägen hem men ja, jag känner att dagarna är som du skriver, det kommer i vågor, jag försöker åka med på dem. Jag har verkligen gjort vad jag kan tror jag, nu gäller det bara att ha det så bra som möjligt för och med barnen. 

De första två veckorna kände jag mig så desperat, jag ville bara ut ur den här mardrömmen. Det vill jag fortfarande men tidsperspektivet har ändrats.