Anonym (lämnad) skrev 2025-06-02 09:15:18 följande:
Smsar bara. Hans föräldrar skulle aldrig bli arga över en sådan sak, det är hela grejen. De har helt enkelt inte tillräckligt nära relation för att ha/uttrycka en åsikt (den jag pratat med är ingift).
Jag vet att jag gnäller men det här är så mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Det har gått flera veckor och jag har haft sammanlagt två dagar där jag inte gråtit alls. Jag brukar vara bra på att koncentrera mig men de enda pauserna jag har är ibland på jobbet om uppgiften är extremt krävande eller i skolan vid samma sak, vilket de sällan är. Jag försöker avleda tankarna men 85% av min vakna tid upptas ändå av tankar på honom, allt från saknad till ilska.
Just saknaden är svårast. Och att släppa hoppet. Jag tittar på det han skriver och hakar upp mig på att han hela tiden pratar om sin "eventuella" relation. Kanske gör han det för att han tror att det sårar mig mindre men det får mig att ofrivilligt hoppas att den ska gå om intet, att den är osäker. Och om den gör det? Han vill kanske ändå inte ha mig. Och vill han det kanske han aldrig erkänner det, det skulle vara ganska typiskt honom att inte tycka sig ha rätt att ens berätta det i så fall. Och vill jag ha honom? Ja, tyvärr fortfarande.
Jag vet att jag har på mig rosafärgade glasögon men...jag lägger mig i badet och saknar honom där. Jag går ut, solen skiner och jag tänker med tungt hjärta på hur mycket jag sett fram emot sommaren, bröllopsresa på tu man hand, resa med barnen, bara vardagen på stranden på kvällarna. Har lagt undan alla kläder jag haft hemma hos honom för jag kan inte se dem utan att minnas. All musik som inte går att lyssna på, restauranger och affärer som inte går att gå in i, det är som om allt är förgiftat av att det är för sent.
Jag försöker tänka på allt som varit svårt. Hur svårt han hade att skapa en nära relation till mitt stora barn, hur vi kämpade med det genom åren. Hur jobbigt vi haft med stora barnets andra förälder som förpestade tillvaron och hela tiden försökte få barnet att ta avstånd från min man. Vårdnadstvisten med den andra föräldern. Stora barnets stora problem: inläggningar på bud, självskador, suicidförsök, missbruk. Alla akuta utryckningar, ständigt på alarm, socanmälningar, poliseskort hem. Lilla barnets problem i skolan med bråk och uppdämda känslor som det inte fanns utrymme för att ta ut hemma. Otaliga besök hos psykologer och läkare. Min känsla av att hur mycket han än fanns där var det ytterst mitt känslomässiga ansvar. Hur det tog år för oss att kunna verkligen stötta varandra i kaoset men hur arg han blev när jag ville att vi skulle bo isär. Han uppfattade det som mitt sätt att skiljas utan att säga det rakt ut trots att jag sa 100 gånger att jag inte fixar situationen, att ta hand om allas känslor, att lilla barnet måste få ha en plats där det är lugn och ro, inte en ständig kapplöpning med stora barnets hotande död.
Jag trodde att vi hade börjat komma till en bättre plats äntligen, fortfarande vissa problem med barnen men så mycket bättre på alla sätt. Jag vet att jag inte kan ändra något och att jag bara måste stå ut och bära barnen bara. Det har senaste veckan gått bättre med hans relation med dem, det gör mig glad. Han ägnar mer tid åt båda två och det märks att de uppskattar det. Det är så klart det allra viktigaste.
Jag vill verkligen inte bråka med honom. Jag var utomlands med vänner i tre dagar i veckan. En kväll ringde han en miljon gånger och ville bråka om det där med släktingen. Det blev en utdragen sms-konversation som varade halva natten med påföljden att jag inte orkade. med på den aktivitet vi bestämt dagen efter. Jag borde bara ha blockerat tills jag kom hem men det är så svårt. Något i mig saknar ju honom så att minsta smula blir något att sträcka sig efter. Men det är inget egentligt innehåll som betyder något. Han tycker att jag skapar ytterligare konflikter mellan honom och henne genom att jag berättat för hans föräldrar om henne. Det känns ologiskt och som något han bara hittar på. Varför skulle hon bry sig om det? Han uttryckte det som att jag gärna får straffa honom men inte henne "en människa som inte gjort dig något". Hm. Han är helt klart grisen i det hela men hon visste att han var gift så helt oskyldig är hon ju inte. Kanske säger han så bara för att slippa tänka på hur han ställt till det för hennes familj. Oavsett: jag hakar upp mig på att han tillstår att de har konflikter, men det är, precis som "eventuella" bara ett tomt hopp som inte leder till något vettigt...
Anonym (Sinue) skrev 2025-05-30 18:39:33 följande:
Han mår dåligt för att han naturligtvis har en viss anknytning kvar till dig, som han behöver separera ifrån när han nu vill gå in i ett annat förhållande. Dessutom är han i en ny situation som känns ovan och osäker.
Han låter sitt dåliga mående gå ut över dig, trots att du inte har orsakat situationen. Han bråkar också för att lättare distansera sig från dig, göra dig till hans motståndare.För att lättare kunna separera. Det är min teori. Ganska omoget i så fall.
Så han kanske även vill hålla allt som händer ifrån sig lite, genom att inte berätta för sina föräldrar. Men det blir komplicerat för dig och barnen om ni har kontakt med hans föräldrar!
Kanske vet han att föräldrarna skulle bli upprörda, det blir ofta föräldrar i den situationen, och han kanske inte orkar med det just nu.
Alltså ännu större anledning att hålla sig borta ifrån honom den här tiden. Kan du SMS'a istället för att ringa?
Så bra att du bara SMS'ar.
Det finns kanske en tvekan hos honom som gör att han inte vill berätta för föräldrarna ännu. En tvekan som t.ex. kanske beror på att han inser att han, genom att bli tillsammans med den nya kvinnan, kommer att behöva navigera med två ex., dig och kvinnans ex-make samt också barnen i de två familjerna. Att det kommer att bli jobbigt, han har ju redan sett hur era barn reagerat på beskedet om skilsmässa. Sedan vet han ju även hur din tidigare partner förpestade er relation, det är ju fullt möjligt att kvinnas ex också skulle kunna göra något åt det hållet.
Sedan har han naturligtvis en anknytning till dig, som blir jobbig i den här separationssituationen.
Han kan tveka också för att de nu har konflikter, undra hur det hela kommer att utveckla sig. Det kan också vara därför han inte ville berätta för föräldrarna ännu.
Tror att han är upphirrad och lite osäker på det hela taget i den nuvarande situationen.
Så du gör bra i att SMS'a, men man kan ju tyvärr bråka på SMS också...
En separation kan jämföras med att förlora en närstående och bli lämnad i sorg. Det kommer att ta tid, men det blir vanligen bättre efter ett par månader.
Så det är bra om du är i fred för honom så gott det går, för att göra din egen bearbetning.
Det klart att du ändå hoppas och tolkar det han säger på olika sätt, något annat vore konstigt. Men låt det pågå samtidigt som du bearbetar förlusten. Så även om han håller på och tvekar, så låt dig inte dras in i hans turbulens, du har nog med din egen. Om du får in i hans turbulens så kan du dras upp och ner, om och om igen, på ett fullständigt utmattande sätt.
Låt honom sköta sitt, istället för att dras med upp och ner. Det kan ju bli så att det till slut går i stöpet med hans nya relation, men då kanske han vill vara helt ensam istället, det är omöjligt att veta nu.
Livet blir ibland väldigt smärtsamt. Nu är det en sådan period för dig. Du gör ju väldigt bra när du stöttar situationen föe barnen! Ovärderligt på sikt! Förutom att de skonar dem så lär du dem hur man kan rida ut hemska tider utan att bli destruktiv.
