Helt chockad

Jag bad honom ta bort henne då tog han bort allt. Hur skulle du tolkat det? Jag tolkar det som att han inte fixar att hon skulle fråga honom om det? 

Han är inte på något sätt ett offer?! 

På vilket sätt kan han ses som ett offer? Och hur hade du själv handlat om du var jag, bara låtit allt vara? 

Hur i herrans namn kan du veta att han är ett offer för den andra kvinnan?

Och hur hänger det rent logiskt ihop med att TS bör skilja sig enligt dig.

Nej du vill bara göra ner TS av någon anledning. Jag har mina misstankar om varför. 

Hur i herrans namn kan du veta att han är ett offer för den andra kvinnan?

Och hur hänger det rent logiskt ihop med att TS bör skilja sig enligt dig.

Nej du vill bara göra ner TS av någon anledning. Jag har mina misstankar om varför. 

På vilket sätt lekte hon med TS man? Det var ju hon som blev lämnad av TS man,inte tvärtom.

Eller så är hon bara feg och inte vågar berätta för sin man.

Ingen av dem skilde sig. Så vad kan man dra för slutsats av det? 

Gör han det? Han visste ju inte ens vem TS man är.

Varför skulle han göra det? 

Och vad vet du om det? Känner du honom?

Du kanske inte gör det. Men andra kan ju göra. 

Menar du för att jag inte berättade för honom? Alla andra vet ju i princip, utom deras chef t ex. Hade jag varit han hade jag nog börjat undra ordentligt om jag visste och han kom fram till mig så men det är klart, det kan ju finnas orsaker för honom att vilja hålla det för sig själv. Men vid närmre eftertanke är det märkligt om han inte ens hört talas om min man med tanke på att kvinnan i fråga gör allt hon kan för att bli vän och umgås med min mans närmsta vänner. jag känner i alla fall inte att jag vill krossa deras eller snarare hans värld om hon nu inte har berättat. Det blev ju inget så varför förstöra ytterligare? Kanske har de en chans att ha en bra relation trots allt, han är ju här och barnen också. 

Såg en tråd här som någon skrev att jag lagt upp och länkat till denna, det är inte jag detta är min första tråd?antar att det finns fler i liknande situationer 

Nu är frågan hur man egentligen bygger upp det där förtroendet igen...? Tipset hittills är att det får ta tid och det förstår jag också, samtidigt är det som att gå omkring i en mardröm stundtals. Det är som om allt utom mitt eget hem är förgiftat, jag använder all mindfulness och distraktion i världen men triggers är många och det krävs så lite för att det ska tippa över.

Jag bad honom att berätta när han träffar henne och det gjorde han...sen var han borta två veckor och på den tiden ändrades detta till att han inte uppfattat att han skulle berätta exakt varje gång eftersom han inte förstod vitsen. De är på samma möten och ses i matsalen på jobbet men det är massor av andra människor där, han menade att han trodde att jag menade om de skulle ses och prata enskilt...för mig var det ett sätt att börja känna mig tryggare och nu ser jag bara att vi har olika tolkningar och det är svårt att inte tolka det som att hans verklighetsuppfattning är viktigare än min. Men för mig blir det som ett steg tillbaka. Jag är ju inte där, jag ser inte alla steg i hans arbetsdag så jag har bara antagit att hon inte varit på jobbet...och när vi pratade om det kändes det som att han tyckte att min önskan var orimlig...tills han insåg hur ledsen och framför allt förbannad jag blev. Det kändes så otroligt provocerande att han ens antyder en åsikt om ifall min önskan är rimlig eller inte med tanke på situationen och jag halkar in i tankar om hur jag vill vara elak/hämnas som det tar mig så mycket energi att mota bort. 

Jag vill inte vara den där kontrollerande människan men jag kan inte komma på andra sätt just nu och så ändrar han bara spelreglerna för att i hans huvud är det slut och över och han vill bara slippa se henne. Men så är ju inte verkligheten. Och det finns inga andra passande jobb ute heller, fast han söker. Han bad massor om ursäkt och bad om en chans till med detta för han ser det som att vi missförstod varandra men för mig blir det bara fel att han ska "rapportera" nu, jag vill inte känna mig i det underläget, det stämmer illa med min personlighet och riskerar att bara göra det värre. 

Men hur gör man? 

Du besvarar inte precis frågan, antar att det beror på din egen skilsmässa. Förstår inte näst sista meningen ens? 

Det här utvecklar sig som en b-komedi. Jag är väl delvis medskyldig till det i och för sig. 

Jag har ju tänkt en massa på om jag ska säga något till hennes man. Jag mötte honom i slutet av sommaren men sa inget. Dels vill jag inte förstöra deras liv, speciellt inte eftersom de har små barn som han tagit med från sitt hemland hit för att hon skulle jobba här. MEN: samvetet gnager. Så dåligt som jag mått och fortfarande gör...den allra största delen är så klart sveket, dvs lögnerna. Att min man undanhöll detta från mig i två månader, varje dag ljög eller i alla fall inte sa sanningen förrän jag ställde honom mot väggen. Han menar att han precis skulle berätta då men oavsett så gjorde han det ju inte. Utfallet blev att förtroendet skadades mer än om han kommit direkt och berättat själv. 

Tänk om det gått ännu längre tid? Att bli så förd bakom ljuset gör ju att man betvivlar allt, är något ens verkligt? Var någon del av vår relation verklig? Pratade han med henne samtidigt som han bestämde semester med mig? Visste han redan då att han skulle lämna mig? Ja, ni vet. 

Och därför har jag tänkt: ska jag verkligen hålla denna hemlighet för hennes man? En del har sagt mig att det inte är min sak att lägga mig i, andra att det bara är att tänka mig in i om jag var han, hade jag velat veta? JA. Det hade jag. Och ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag att orsaken till att jag inte gjort det dels är att jag inte ville "hämnas" så, dels att jag ju ville ha tillbaka min man och var rädd att han skulle bli arg. 

Men jag insåg nu att jag kan fan inte leva med mig själv som det är. Jag tänker att det handlar om att vara en bra medmänniska och det vill jag vara, att behandla andra som man själv vill bli behandlad och att inte ducka för saker bara för att man är rädd om sitt eget skinn. Så jag bestämde mig och skickade honom ett meddelande i helgen. 

När jag skulle leta upp kontaktuppgifter insåg jag att han OCKSÅ nu jobbar på samma fakultet som de två...vilken jävla soppa. Han är iofs bara gästforskare men ändå. Han blev det i slutet av december. En annan avdelning men samma hus mm. Jesus. Å andra sidan tänker jag: då har han inte bara stannat här för hennes skull, han har en egen förankring och kommer inte att vilja rycka upp sina barn igen, så det är kanske en bra sak. 

Hon har i princip slutat höra av sig till min man annat än i jobbärenden. Samma dag som jag meddelade mannen hörde hon av sig till min man för att be om något väldigt icke-viktigt hon lämnat hos honom. Jag antar att det innebär att hennes man sett mitt meddelande. 

Min man beter sig helt irrationellt, är förmodligen arg men vågar inte säga det för han tycker väl inte att han har rätt till det och jag håller med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera den sidan hos honom, han försöker slänga skuld på mig genom att insinuera att jag har kontakt med de jag träffade i somras bakom hans rygg, att jag längtar efter dem etc, rena tramsigheter faktiskt. Ser det som ett utslag av panik och försöker att inte sänka mig till den nivån bara. 

Men i grunden känns det skönt. Jag har lättat mitt samvete och jag fattar att det kanske är på hennes mans bekostnad men framför allt känner jag att jag varit sann mot den typen av människa som jag vill vara. Varför ska jag bevara deras hemligheter, det är jag ju inte skyldig dem alls? Och varför skulle han inte ha rätt att veta så att han kan bestämma själv över sitt liv i stället för att alla snackar bakom hans rygg? 

Det känns som om något landade i mig som har varit tungt ända sen jag fattade att hon planerade att lura hit honom. Jag ångrar att jag inte vågade göra detta tidigare men så är den krassa sanningen, jag var egoistisk. Jag vill inte vara det mer. 

Du och jag har lite olika syn på livet M2 men utveckla gärna, detta är ju ett forum