Du tog ju första steget till separation redan för fyra år sedan, så är du egentligen förvånad?
Jag har varit i din situation. Långt äktenskap med barn. Exmaken hade en affär och ville skiljas. Han hade aldrig nämnt att han inte var lycklig i förhållandet, men sa att han ville skiljas oavsett hur det gick med den nya.
Jag ville ge förhållandet en chans, sedan familjen. Han var ovillig. Det slutade med att jag var tvungen att distansera mig från honom. Han undvek mig, klarade inte möta det han hade hade ställt till med.
Han hade en helt orealistisk bild av hur det skulle bli mellan mig och honom. Han behandlade mig väldigt illa, men trodde att jag skulle finnas kvar för honom. Han förväntade sig inte att barnen skulle ta skada eller att deras förhållande skulle påverkas.
Det tog slut med tjejen och han har stora problem med barnen. Han är nu ångerfull men är väldigt omogen och självcentrerad. Jag ser honom på ett helt annat sätt nu.
Jag har gått genom så mycket smärta men är på väg uppåt. Jag ville som du rädda förhållandet först. Sedan när det inte gick tänkte jag mig att det skulle gå att hålla ihop familjen på något sätt. När det inte gick så fick jag bara bestämma mig för att klippa banden. Oerhört svårt och smärtsamt, men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick bara försöka acceptera att förhållandet inte var som jag trodde och att han var, eller hade blivit någon annan som jag inte kunde respektera eller lite på. Jag jobbar nu med att bygga upp mitt nya liv omgiven av människor som värderar mig.
Vad vill jag säga med detta? Du är precis i början av en lång och ganska smärtsam resa. Det är oerhört grymt att behandla någon som han har behandlat dig, bara slängt bort dig, bytt ut dig som om du vore utbytbar. Det är sannolikt inte ett moget eller genomtänkt beslut. Du kommer att må bättre av fokusera på dig och barnen. Det finns människor som aldrig skulle kunna göra vad han har gjort. Människor med samvete, som ser andras djupare behov och som känner ansvar för de som älskar och litar på en. Sök dig dit!
Jag har också genomgått en skilsmässa med barn hus bilar hund katt.
jag grubblade sönder mig själv. beskyllde mig själv var förtvivlad.
du kan grubbla skrika i förtvivlan du kan vända ut och in på hela ert förhållande men du kommer aldrig att förstå eller få en helhet.
man behöver en tid för återhämtning och accepterande
men det bästa man kan göra det är att inte fastna i det förflutna. Man gör lätt det. Jag gjorde det och kan än idag få jobbiga tankar. Det är 24 år sedan vi skilde oss.
Det kanske är som du säger. I så fall är jag ändå glad att jag prioriterade barnet. Hade kontakt med BUP och socialen i 5 år innan detta steg togs, det var inte så att det var första lösningen precis. Vi hade privat familjeterapi för att få mannen att få bättre kontakt med stora barnet så att jag inte skulle behöva bära dem allihop (han drog sig mest undan), han och barnet hade samtal på BUP i över ett år, vi försökte allihop men brytpunkten kom när det började bli ohållbart för det yngre barnet. När vi hade två lägenheter fanns det ett ställe där yngre kunde få ta med kompisar, sova hela nätter, inte konfronteras med rädslan varje dag. Det yngre barnet bodde både hos mig och mannen och vi sov över hos varandra en hel del.
Du får det att låta som att familj är avhängigt att av att man vistas i samma hus dagligen, jag tänker att det är en förenkling men det är kanske bara så att vi har olika syn på saken.
Tack för ditt inlägg. Har kopierat det här och har på telefonen att påminna mig om:
Du känner ett ansvar för "familjen". Han har agerat/agerar på ett sätt som väldigt effektivt raserar den. Du kan inte rädda det han förstör.
Jag måste försöka sluta rädda det ja. Det är ju vad alla i tråden säger men ibland kommer en viss formulering vid en viss tidpunkt och går rakt in i en.
Jag svarar bara absolut minimum gällande barnen och tar inte initiativ till kontakt. Gråter mer sällan men stora delar av dagen upptas ändå av tankar på honom (och henne). Försöker ?styra om? dem men det är svårt. Nu när jag vet att hon är här i Sverige har jag ont i magen och känner hur jag hukar på väg till och från mina lektioner men jag går på dem i alla fall, det är en viss seger tänker jag.
Sonen mår lite bättre men behöver mycket stöd och kärlek vilket han så klart får. Lyckligtvis är han bra på att öppna upp och prata (med mig).
Ja det pendlar. Han försöker bråka, bråka?tyvärr.
Plötsligt får jag inte prata med hans familj för han ska styra narrativet trots att jag har relationer med dem. Sa till honom att ta itu med att skicka in skilsmässopappren bara. Han är rädd för vem jag ska prata med, tycker att jag ska ta hänsyn till om det skapar problem för hans nya att jag pratar med hans föräldrar (det har gått 6 veckor utan att han kunnat klämma ur sig till dem och förväntar sig att jag ska hålla honom bakom ryggen eller att barnen blir de som berättar? Fattar noll av varför det skulle bli problem med henne för att jag berättar att de träffats??
Han vill bara bråka. Det känns som om han slår vilt omkring sig, jag försöker hålla nere kontakten men så har vi ju barn så det går ju inte att aldrig prata?
Det är så ofantligt sorgligt. Vi skulle ha firat 10 år som gifta idag.
Smsar bara. Hans föräldrar skulle aldrig bli arga över en sådan sak, det är hela grejen. De har helt enkelt inte tillräckligt nära relation för att ha/uttrycka en åsikt (den jag pratat med är ingift).
Jag vet att jag gnäller men det här är så mycket svårare än jag någonsin föreställt mig. Det har gått flera veckor och jag har haft sammanlagt två dagar där jag inte gråtit alls. Jag brukar vara bra på att koncentrera mig men de enda pauserna jag har är ibland på jobbet om uppgiften är extremt krävande eller i skolan vid samma sak, vilket de sällan är. Jag försöker avleda tankarna men 85% av min vakna tid upptas ändå av tankar på honom, allt från saknad till ilska.
Just saknaden är svårast. Och att släppa hoppet. Jag tittar på det han skriver och hakar upp mig på att han hela tiden pratar om sin "eventuella" relation. Kanske gör han det för att han tror att det sårar mig mindre men det får mig att ofrivilligt hoppas att den ska gå om intet, att den är osäker. Och om den gör det? Han vill kanske ändå inte ha mig. Och vill han det kanske han aldrig erkänner det, det skulle vara ganska typiskt honom att inte tycka sig ha rätt att ens berätta det i så fall. Och vill jag ha honom? Ja, tyvärr fortfarande.
Jag vet att jag har på mig rosafärgade glasögon men...jag lägger mig i badet och saknar honom där. Jag går ut, solen skiner och jag tänker med tungt hjärta på hur mycket jag sett fram emot sommaren, bröllopsresa på tu man hand, resa med barnen, bara vardagen på stranden på kvällarna. Har lagt undan alla kläder jag haft hemma hos honom för jag kan inte se dem utan att minnas. All musik som inte går att lyssna på, restauranger och affärer som inte går att gå in i, det är som om allt är förgiftat av att det är för sent.
Jag försöker tänka på allt som varit svårt. Hur svårt han hade att skapa en nära relation till mitt stora barn, hur vi kämpade med det genom åren. Hur jobbigt vi haft med stora barnets andra förälder som förpestade tillvaron och hela tiden försökte få barnet att ta avstånd från min man. Vårdnadstvisten med den andra föräldern. Stora barnets stora problem: inläggningar på bud, självskador, suicidförsök, missbruk. Alla akuta utryckningar, ständigt på alarm, socanmälningar, poliseskort hem. Lilla barnets problem i skolan med bråk och uppdämda känslor som det inte fanns utrymme för att ta ut hemma. Otaliga besök hos psykologer och läkare. Min känsla av att hur mycket han än fanns där var det ytterst mitt känslomässiga ansvar. Hur det tog år för oss att kunna verkligen stötta varandra i kaoset men hur arg han blev när jag ville att vi skulle bo isär. Han uppfattade det som mitt sätt att skiljas utan att säga det rakt ut trots att jag sa 100 gånger att jag inte fixar situationen, att ta hand om allas känslor, att lilla barnet måste få ha en plats där det är lugn och ro, inte en ständig kapplöpning med stora barnets hotande död.
Jag trodde att vi hade börjat komma till en bättre plats äntligen, fortfarande vissa problem med barnen men så mycket bättre på alla sätt. Jag vet att jag inte kan ändra något och att jag bara måste stå ut och bära barnen bara. Det har senaste veckan gått bättre med hans relation med dem, det gör mig glad. Han ägnar mer tid åt båda två och det märks att de uppskattar det. Det är så klart det allra viktigaste.
Jag vill verkligen inte bråka med honom. Jag var utomlands med vänner i tre dagar i veckan. En kväll ringde han en miljon gånger och ville bråka om det där med släktingen. Det blev en utdragen sms-konversation som varade halva natten med påföljden att jag inte orkade. med på den aktivitet vi bestämt dagen efter. Jag borde bara ha blockerat tills jag kom hem men det är så svårt. Något i mig saknar ju honom så att minsta smula blir något att sträcka sig efter. Men det är inget egentligt innehåll som betyder något. Han tycker att jag skapar ytterligare konflikter mellan honom och henne genom att jag berättat för hans föräldrar om henne. Det känns ologiskt och som något han bara hittar på. Varför skulle hon bry sig om det? Han uttryckte det som att jag gärna får straffa honom men inte henne "en människa som inte gjort dig något". Hm. Han är helt klart grisen i det hela men hon visste att han var gift så helt oskyldig är hon ju inte. Kanske säger han så bara för att slippa tänka på hur han ställt till det för hennes familj. Oavsett: jag hakar upp mig på att han tillstår att de har konflikter, men det är, precis som "eventuella" bara ett tomt hopp som inte leder till något vettigt...
Jag vet inte om jag bör skriva något, för nuförtiden får jag bara en massa hat och tumme ner på mina inlägg. Jag blir ledsen av det, är för känslig för FL tror jag.
Men ville bara skriva till TS att jag var med om en lite liknande historia och det tog ca 8-9 år för mig att lämna allt bakom mig och komma till ro med allt liksom.
Mycket terapi, vet inte om det hjälpte. Kanske lite. Det var skönt att ha någon att prata med.
Mitt ex stannade inte med den första kvinnan utan hittade en ny efter ett par år medan han fortfarande var tillsammans med henne. Den nya har han dock stadgat sig med verkar det som.
Tiden går. Som någon skrev går det i vågor. Jag har haft otroligt bra hjälp av diakonen! Jag inser att jag nog hoppas på en försoning men jobbar på att förlika mig med att det kanske aldrig inträffa. Någon skrev om jag saknar honom eller våra bästa stunder, har funderat mycket?båda tror jag. Nu tar han lätt till bråktonen, jag stoppar och påpekar det, han ber om ursäkt. Det är så knäppt att plötsligt bli bråkad med efter flera år utan i princip. Jag tror att om det finns någon chans för försoning så måste den innehålla en andlig dimension i någon mening, det är en sida av honom som jag uppskattar men som verkar ligga på is eller ha försvunnit helt.
Livet går sin gilla gång. Jag inser att jag har mycket som ligger för mig, jag och barnen har vår vardag utan att han är så involverad samtidigt som jag men de har ok relationer med honom nu, jag har egna vänner som ställer upp och gör roliga saker med mig, en egen karriär som är viktig för mig, egna hobbies mm. Men när jag träffar honom (sällan) så saknar jag skratten, den otvugna kommunikationen, utsikten att bli gamla ihop. Mest av allt att skratta ihop faktiskt. Det finns potentiella andra men det kommer att ta tid att lösgöra mitt hjärta från honom. Mycket av hur han beter sig nu är
som det var för 14 år sen när vi fortfarande var ganska nya och osäkra på varandra. Jag vill inte falla in i att vara den jag var då och där har samtalen med diakonen hjälpt massor, att hålla fokus på vem jag är och vill vara nu
Det har gått två och en halv månad bara, jag började landa i att se en del saker hos min man som jag inte vet om jag tycker om men..jag är rätt inställd på att vilja fortsätta om han inser sitt misstag. Och från ingenstans kommer en annan person och fångar min uppmärksamhe, ex ett jag inte sett på 25 år. Total snurr i huvudet. Vad gör jag nu?