Helt chockad

Bra råd, tack 🙏🏼 jag vet inte riktigt vad jag vill men jag vet tydligt vad jag inte vill ha?jag kanske bara ska testa och inte ta det så allvarlig. på något sätt känns det som att, eftersom jag har sagt att jag vill fortsätta äktenskapet så är det konstigt om jag dejtar. Å andra sidan har ju han sagt att han inte vill vara gift med mig (men har fortfarande inte lämnat in några skilsmässopapper) från det perspektivet så kan jag ju inte gå och vara bunden som ni säger. Jag är ganska arg på honom, men jag är inte så intresserad av att hämnas eller att han ska veta om ifall jag träffar någon annan, det bara känns som att det skulle vara bra att känna efter hur det känns?

Bra råd, tack 🙏🏼 jag vet inte riktigt vad jag vill men jag vet tydligt vad jag inte vill ha?jag kanske bara ska testa och inte ta det så allvarlig. på något sätt känns det som att, eftersom jag har sagt att jag vill fortsätta äktenskapet så är det konstigt om jag dejtar. Å andra sidan har ju han sagt att han inte vill vara gift med mig (men har fortfarande inte lämnat in några skilsmässopapper) från det perspektivet så kan jag ju inte gå och vara bunden som ni säger. Jag är ganska arg på honom, men jag är inte så intresserad av att hämnas eller att han ska veta om ifall jag träffar någon annan, det bara känns som att det skulle vara bra att känna efter hur det känns?

Ja, det är förvirrande men några delar börjar klarna. Jag träffade det gamla ex:et. Vi har inte setts på nästan 25 år. Han har några relationer bakom sig, dock med goda relationer i behåll gällande barn vilket för mig är en enorm redflag (om man pratar illa om sina ex).  Jag är mest ute efter en frihetskänsla, se hur det känns med någon annan och...jag vet kanske inte riktigt vad jag vill där, det får kanske tiden utvisa. Jag vet att jag INTE vill ha en "ny" familj, så en person som känner att de måste flytta ihop, blanda barn och umgås dygnet runt går bort. Även en som inte kan kommunicera känslor. På de två punkterna verkar han okej. MEN, det som hände blev inte alls som jag tänkt. Ni som följt tråden vet ju att jag ställt mig in på att få tillbaka min man, att jag gett honom till september på att fundera och sen skriver vi under skilsmässopapper om han fortfarande är säker på att äktenskapet är slut då. 

Jag har verkligen funderat, vridit och vänt på hur det varit, vad jag kompromissat om, vad han kompromissat om, hur ett "nytt" äktenskap efter allt det här skulle se ut eftersom det skulle bli som att börja från början igen på ett sätt. Exempelvis det ni undrar: kommer jag någonsin att kunna lita på honom igen? Det skulle definitivt kräva parterapi och från hans sida någon form av erkännande av att han faktiskt brutit ett löfte han gett inte bara mig utan gud (han är rätt troende och var den som insisterade på giftemål). Samt detta: vilka problem orsakade egentligen detta? Var det en medelålderskris, att han inte står ut med att bo själv, att han vill ha en kvinna att ta hand om eller bli bossar av...? Det är bara han som vet och det skulle krävas att han vill ta reda på det. 

Men jag träffade exet och, det här kommer att låta knäppt men: jag trodde aldrig att det som skulle komma att bli den definitiva sista spiken i mitt äktenskaps kista skulle vara detta. Jag insåg plötsligt att det jag sexuellt vill ha av en man, min man eller vilken som helst, är något min nuvarande man aldrig kommer att kunna ge mig. Det var något av en chock. Jag insåg att jag under de senaste åren försökt driva vårt sexliv mot en viss punkt och han har varit delvis med på det. Jag vill inte vara alltför explicit men han har med tiden tagit ut svängarna lite mer från att varit ganska blyg/traditionell och jag menar inte att det är något fel i det, det är bara inte vad jag egentligen vill ha. Det känns så banalt att skriva det här men jag blev så att säga tagen på sängen rent mentalt, det var som om en pollett trillade ner och på ett sätt så speglar det kanske stor del av vårt förhållande. 

Jag har på olika plan försökt driva honom någonstans där han själv inte är, både gällande det sexuella men även på andra plan. Jag har pushat honom att skapa starkare känslomässiga band till barnen genom att påtala vad som behöver göras rent konkret (ge dem uppmärksamhet, intressera dig, prata, prata, prata..). Jag har begärt familjeterapi och att han skulle gå i egenterapi för att lära sig kommunicera men det slutade med att jag fick gå med för terapeuten fick inte ur honom något alls. Han och jag har kunnat kommunicera så mycket bättre de senaste 4 åren och jag har nog tänkt som med sexet: se där, utveckling! Snart kommer detta att spilla över på barnen, vi är på väg mot ett mål och jag puttar honom ditåt....

Det är bara det att jag inte vill putta mer. Om han ångrar sig angående skilsmässa så är det jag som kommer att få dra i parterapi mm och nej, jag vill inte mer. Vi har haft det bra på en massa olika sätt men jag misstog en gradvis utveckling för framgång för att jag inte förstod vad mitt eget mål var och att det inte matchar hans. Det här är ju bara min subjektiva tolkning men efter den där natten känner jag att jag inte kommer att kunna gå tillbaka. Det är inte heller schysst av mig, tänker jag, att försöka forma honom till någon han kanske (antagligen inte) vill vara så jag behöver verkligen släppa här och bara hålla distans ett tag och sen hoppas på att vi kan ha ett tillräckligt gott förhållande som föräldrar. 

Herregud, man vet verkligen inte alltid vart livet för en. 

Tack och tack för dina råd Sinue ???? nu drar jag utomlands en vecka själv och tar hand om mig själv lite.

Han ska på semester med henne snart men jag har bestämt mig för att inte fråga om deras relation, planer mm. Dels är jag osäker på hur ärlig han är, dels är jag inte betjänt av att veta. Ska de flytta ihop lär han ju nämna det förr eller senare och det är egentligen det enda jag behöver veta pga barnen. 

Jag tänkte bjuda honom på middag ute i slutet av sommaren (innan dess vill jag inte träffas faktiskt), säga tack för den här tiden, nu skiljer vi oss och fokuserar på att vara bra föräldrar med bra samarbete. Mycket i vårt äktenskap var bra, hans närvaro har gjort en del positivt med mig även om han nu sårade mig sjukt mycket så skulle det vara skönt att avsluta på en positive note och gå in i nästa fas utan en massa tjafs men markera slutet och början på något annat. 

Hej,

ni som följt tråden har sett mig gå från katastrof och nästintill katatonisk till lite mer levande igen. Sommaren kom igång, jag har varit iväg på ytterligare en veckas egensemester som jag inte räknade med men som visade sig läkande på en massa sätt. Har dejtat lite mer med olika och bara roat mig under premissen att ingen av oss letar efter något stadigvarande (vill inte krossa någon annans hjärta bara för att mitt krossades...). Känt att jag tidvis kunnat släppa tankarna och bara vara i nuet och i mitt och barnens liv. 

Jag landade i att den gemensamma resan vi skulle göra med tonåringen åker han och jag själva på utan mannen och tar med hans bästa kompis. Bilsemestern är ombokad till en tågsemester för mig, tonåringen, äldsta barnet och hens bästa kompis i september. Så får alla det de önskade om än på andra sätt utan att mannen är involverad. 

Han kommer snart hem från en längre semester med sin nya. Under den här tiden frågar han då och då om jag är med någon annan, tex när jag reser. Har inte besvarat det med mer än skämt men det ligger så klart nära till hands att säga: "ja, och han är sååå mycket bättre än du!" men nej. Det värsta med hela den här situationen är all ilska och besvikelse den förde med sig, att jag känt att jag vill hämnas, vara elak. Och en sån person vill jag inte vara! Så jag berättar inget. Det är dessutom min ensak. Jag förstår inte varför han ska ha reda på det, är det bara för att kontrollera mig? Är det vanligt? 

Nu har han sagt att han vill prata när han kommer hem. Genast får jag ont i magen. Vad vill han? Är hon gravid, ska de flytta utomlands, vill han introducera henne nu med en gång? Hur jag än försöker att inte tänka på det kan jag inte låta bli att oroa mig. Önskar att han inte körde de här spelen. Hade han brytt sig ett uns om mig hade han tagit det när han kom hem istället för att skriva mitt i natten för att flagga för att han inte mår så bra och vill prata. Nåja. Inget jag kan göra annat än att vänta...

Oavsett vad han har att komma med vet jag inte hur jag kommer att reagera. Jag kanske inte måste svara alls utan bara säga: tack för att du berättar eller något liknande? Vad det än är så är det ju inget jag kan påverka, allt i hans liv är ju upp till honom.