Helt chockad

Såg en tråd här som någon skrev att jag lagt upp och länkat till denna, det är inte jag detta är min första tråd?antar att det finns fler i liknande situationer 

Nu är frågan hur man egentligen bygger upp det där förtroendet igen...? Tipset hittills är att det får ta tid och det förstår jag också, samtidigt är det som att gå omkring i en mardröm stundtals. Det är som om allt utom mitt eget hem är förgiftat, jag använder all mindfulness och distraktion i världen men triggers är många och det krävs så lite för att det ska tippa över.

Jag bad honom att berätta när han träffar henne och det gjorde han...sen var han borta två veckor och på den tiden ändrades detta till att han inte uppfattat att han skulle berätta exakt varje gång eftersom han inte förstod vitsen. De är på samma möten och ses i matsalen på jobbet men det är massor av andra människor där, han menade att han trodde att jag menade om de skulle ses och prata enskilt...för mig var det ett sätt att börja känna mig tryggare och nu ser jag bara att vi har olika tolkningar och det är svårt att inte tolka det som att hans verklighetsuppfattning är viktigare än min. Men för mig blir det som ett steg tillbaka. Jag är ju inte där, jag ser inte alla steg i hans arbetsdag så jag har bara antagit att hon inte varit på jobbet...och när vi pratade om det kändes det som att han tyckte att min önskan var orimlig...tills han insåg hur ledsen och framför allt förbannad jag blev. Det kändes så otroligt provocerande att han ens antyder en åsikt om ifall min önskan är rimlig eller inte med tanke på situationen och jag halkar in i tankar om hur jag vill vara elak/hämnas som det tar mig så mycket energi att mota bort. 

Jag vill inte vara den där kontrollerande människan men jag kan inte komma på andra sätt just nu och så ändrar han bara spelreglerna för att i hans huvud är det slut och över och han vill bara slippa se henne. Men så är ju inte verkligheten. Och det finns inga andra passande jobb ute heller, fast han söker. Han bad massor om ursäkt och bad om en chans till med detta för han ser det som att vi missförstod varandra men för mig blir det bara fel att han ska "rapportera" nu, jag vill inte känna mig i det underläget, det stämmer illa med min personlighet och riskerar att bara göra det värre. 

Men hur gör man? 

Vi går i parterapi men där blir fokus mycket på att han ska uttrycka sina behov. Jag ska försöka se det som allergi, jag har inte tänkt så: jag reagerar nu som om det var då. Men även om den här rapporteringen bara var tänkt att vara tillfä så känner jag att han inte respekterade det eller snarare ändrade reglerna. Borde inte hans prioritering vara att hjälpa till att få mig att känna mig trygg? Eller ska vi leva på bara och så hanterar jag mina känslor på min egen kammare? Han har lättare att bara stänga av. För mig är det ständigt närvarande. 

M2, det var kanske någon annan med samma signatur som du som skrev om sin skilsmässa, ursäkta om jag blandade ihop er i så fall.

Vi har hunnit med att vara en lång helg utomlands och fira att vi trots allt varit gifta tio år och vill fortsätta vara gifta. Det gick bra och jag är glad att vi gjorde det. Nu är jag på jobbresa i två veckor och det är både jobbigt och kanske bra. Eftersom vi inte bott ihop har vi sovit ihop vissa kvällar i veckan innan men nu sen vi bestämde igen att försöka lappa ihop vårt äktenskap har vi gjort ett mer reglerat upplägg där vi sover ihop fem av sju dagar, vilket jag tror passar oss båda och framför allt barnen.

Parterapin går bra hittills, vi fick ju uppgift att varje kväll dela våra känslor med varandra en kort stund och det har gjort att en del saker blir lättare för hans del att prata om, tror jag än att bara spontant ta upp det. Vi har också hunnit med ett och ett annat gräl, vilket känns väldigt märkligt eftersom vi innan detta. Knappast bråkat de senaste åren. Men det kan vara så att en del luft behöver rensas antar jag. Det är i mångt och mycket situationen på jobbet som ställer till det... han letar efter andra jobb men det är som sagt inte speciellt enkelt och jag kan för min del tycka att det är ett sätt att egentligen inte ta itu med problemen. Just nu står det fast att han berättar om han haft kontakt med henne men inte varje gång han ser eller stöter på eller liknande. Jag känner att jag mår bara dåligt av det och det gör inget gott. Däremot vill jag gärna veta om hon tar kontakt med honom, det kanske är att vara kontrollerande, men i den här situationen känns det som att han behöver vara transparant med det. Inte minst för att hon tidigare lagt ganska mycket tid på att bli kompis med hans vänner och ingår i samma grupper. Resultatet av snarast blivit att han är ganska isolerad på jobbet, men den situationen har han ju faktiskt egentligen skapat själv. Jag för min del övar på att återta de platserna, där vi båda vistas och gå emot min obehagskänsla inför att eventuellt stöta på henne.

Sedan jag träffade på hennes man och henne har hon inte gjort så mycket väsen av sig dock. Jag hoppas det förblir så, kanske har de hittat tillbaka till varandra eller så har hon hittat någon annan. Jag har fortfarande en massa tankar som loopar i huvudet men jag gör så gott jag kan för att styra om dem och bara tänka på dem 1 timme om dagen. Ibland funkar det bättre ibland sämre.

Vi planerar att förnya våra äktenskapslöften innan året är slut och det hoppas jag att vi kommer göra också. På något sätt är det en märklig situation eftersom han också är ganska orolig för att jag skulle ha kontakt med någon av dem. Jag träffar i somras men till skillnad från mig så vet han inte vilka de är så jag tänker mig att han inte riktigt lider lika mycket av det. För min del känns det också som en stor skillnad med tanke på att han faktiskt var väldigt förälskad i henne, vilket jag absolut inte var i någon av dem jag träffade även om han har väldigt svårt att tro att det var så. Det får stå för honom.

Jag tycker massa om folk som tagit tillbaka sina respektive efter otrohet och sen har de varit otrogna tio år senare igen. Och då ångrar de sig. Jag försöker tänka att jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Men just nu så känns det som att vi förstår varandra väldigt nära och skulle det vara i tio år till bara för att avbrytas av en katastrof till så kanske de tio åren ändå inte är borttappade. Jag fattar inte mig själv alls som en dörrmatta, absolut tar det här tagit på min självkänsla och jag har svårt att förlika mig med att jag tagit tillbaka honom men samtidigt finns det en känsla i mig som handlar om att alternativet är att aldrig få veta om det kunde sluta lyckligt, bara för att jag prioritera min stolthet. Det vill jag inte göra. Jag har levt ganska hårt liv där just min stolthet alltid varit ett skyddande pansar, men som också gjort att jag har gjort en hel del saker och betett mig på olika sätt, bara för att skydda mig själv från att bli sårad, och det är inte ett sätt som jag egentligen mått så bra av.

Ja jobbet är ju ett problem, inte minst sen det verkar som om hon försöker förlänga sin tidsbegränsade tjänst där?det känns olustigt, den var 2 år från början men min initiala misstanke om att hon är ute efter permanent uppehållstillstånd verkar stämma. Det är som sagt mycket svårt att hitta ett annat jobb för honom även om han söker. Förr eller senare kommer han ju att vara tvungen att vara där mer, jag har inga ådikter om det men han vill inte. Jag är orolig att hans chef ska reagera på att han jobbar för mycket hemifrån. 

Jag försöker lita på honom, jag har valt att ge det en chans och måste försöka men det känns ju olustigt med kommande jobbrelaterade saker: julfester och liknande. Konstigt nog känns det som om han är mer svartsjuk än jag trots allt. Jag vill försäkra honom och samtidigt vet jag inte varför jag skulle behöva göra det, gör det inte bara allt värre att hålla på och fundera på om vi är oärliga mot varandra? Han är rädd att jag söker bekräftelse från andra och jag känner inte att jag ska behöva försvara att jag inte gör det. 

Jag undrar hur andra gjort när det gäller just otrohet på jobbet? De flesta kan ju inte ha möjlighet att byta jobb hur som helst?

Ja, tanken är att vi delar dagens känslor och tankar med varandra på kvällen så han får ju mina också, i övrigt är det inga krav på rapport om vad man gjort...

Han är inte av naturen en person som spontant hakar på och delar med sig, han har ganska dålig självkänsla och tror att det mesta i hans liv är helt ointressant för andra, inklusive mig. 

Därför har vi fått i uppgift att göra den här delningen dagligen och det fungerar i övrigt riktigt bra, han pratar på ett helt annat sätt och jag får inblick i hans inre liv på ett nytt sätt och det allra viktigaste: han får det själv på ett nytt sätt. 

Jag tror att det är som du säger: han är klar med henne och glömmer därför men där är vi inte i samma situation eller utveckling riktigt. Han är av naturen mycket mer svartsjuk än jag är men drar sig för att fråga exempelvis vilka jag har kontakt med. Jag tänker att det inte är en bra sak att helt trycka undan. Ärligt talat tror jag att han tycker att det är lite skönt att han "blir kontrollerad" snarare än att ansvaret hänger på honom att klura ut vilken typ av kontakt han borde berätta om och vilken inte, eller det är vad han säger i alla fall. Jag för min del hatar verkligen att vara kontrollerande, det är därför jag känner att det är bättre att det är en del av en rutin ett tag och att det därmed tar bort ansvaret från mig att fråga. Hans personlighet är undvikande och jag förstår det som att inte just nu, ett tag framåt (oklart hur länge men det måste finnas ett stopp) "rapportera" blir ett sätt som han tar ansvar och faktiskt tänker på att hans uppgift är att ställa till rätta en del av tilliten. Det finns inte så många andra praktiska sätt att göra på annat än terapin, och detta är en del av den. 

Jag vill inget hellre än att detta ska gå mot en vanlig relation utan den typen av kontroll men faktum är att jag fortfarande är i en sorts krisfas: jag drömmer mardrömmar, mina tankar snurrar 70% av dagen kring om han lurar mig, om han träffar eller har annan kontakt med henne, det som hände, vad han gjorde etc. Jag inser att jag är traumatiserad långt mer än jag ens förstod var möjligt. Jag har egen samtalskontakt, jag övar aktivt mindfulness och överväger EMDR och så har vi partterapin. Jag tänker att jag gör allt jag kan och att han gör sina delar. 

Jag tror mer och mer att en förklaring är hans dåliga självkänsla och den måste ju han jobba med. Narrativet blir annars att hon var en så mäktig kvinna som bara kom in och förblindade honom och det, hur manipulativ hon nu än varit, är inte en rimlig förklaring för var är i så fall hans ansvar? 

Ja, det stämmer. Som jag nog skrivit är jag dagboksskrivare och när jag gått igenom det samt våra chattrådar är det uppenbart att något var fel men han gled undan och jag trodde att det berodde på släktingens död. Nej, jag känner nog inte att det är så nu men det är två saker: för det första så verkar hon inte alls finnas i hans närhet längre, från att han ändå sett henne på jobbet då och då och det andra, som är mycket värre, är att det jag uppfattade som min magkänsla nu är som satt ur spel. Jag hade den då men nu misstänker jag ju allt. Hur då veta vad det finns fog för och vad inte? 

Han gör allt han ska i övrigt. Orostankarna är just att han plötsligt ska lämna mig igen tror jag. Jag drömmer ständigt om att jag blir lurad eller på andra sätt upptäcker att världen inte är vad jag trodde att den var. 

Och till sist ilskan: hur f-n vågade han bete sig så här mot mig? Jag lade massor av tid på att få ihop en krisande bonusfamilj och HAN kände sig inte sedd för att barnen prioriterades. Dvs inte nog med att jag drog tyngsta lasset med äldstas psykiska ohälsa och vårdnadstvisten samtidigt som hans dåliga självkänsla gjorde att de inte fick till någon connection, jag lämnade honom inte då utan föreslog att vi skulle bo isär för att rädda hela familjen men fortsätta vara gifta. Vände ut och in på mig för att räcka till alla och sen tyckte han ändå att han kunde göra såhär för att han kände sig bortprioriterad. 

Jag fattar att det är en massa självömkan med i det här från min sida också men det känns så orättvist. 

Tack båda. Jag har bestämt att ge det ett år åtminstone, eller tills han också är klar med individuell terapi.

Han är mest rädd att jag ska lämna men ska be honom tänka en vända till.