Min dotter skiter i sin hälsa

Jag har lite lika med min dotter, men inte lika extremt. Det är så svårt med balansgången. Jag försöker fokusera på att prata om att hon behöver näringsrik mat för att må bra, men det går sådär. Ganska ofta vill man ju bara skrika att hon måste rycka upp sig för att kunna må bättre.

Kan du laga matlådor till henne så får hon åtminstone i sig nåt vettigt också? 

Äter hon antidepressiva? Kanske hon behöver höja dosen? Behöver hon hjälp att strukturera upp sin nya vardag? Hjälp från dietist eller habiliteringen? 

Sen brukar ju kommunen ha anhörigstödsträffar, det kan vara bra för dig att få stöd från andra föräldrar.

Ja men precis, håller med dig gällande balansgånge. Jag känner lite som du, att skrika att hon får/måste skärpa sig och ta tag i sitt mående. Man blir frustrerad av maktlösheten. Vet dock att det inte hade hjälpt min dotter utan kanske t.om värre. Vilket jag är rädd för.

Matlådor var en bra idé, tack! Då kan hon få i sig mer näring och grönsaker.

Ja hon äter antidepressiva. Har pratat med henne om utökad hjälp från vården som exempelvis dietist, men det vill hon inte tyvärr. Hon tycker livet är meningslöst och det är det som gör så ont i mig.

Bra tips. Har själv gått hos vårdcentralen hos kurator för jag själv mår jättedåligt av detta, men ska kolla upp anhörigträffar också. Tack för tips!

Din dotter är vuxen. Vill inte hon själv så kan ingen tvinga henne. Förstår att du känner dig maktlös men sök hjälp hos en psykolog för detta kommer bryta ner dig. 

Försök hjälpa henne med instanser. Kanske bo på ett hem för de som har liknande diagnoser. Gör en socanmälannpå henne och kräv ett SIPMöte. 

Om du orkar, låt henne bo hos dig och ta hand om henne. 

Inte erfarenhet av diagnoser med när det gäller utbrändhet, både egen och andras som haft det värre än mig.

Man orkar inte laga mat, hur viktigt man än vet, hur mycket andra tjatar runt omkring om hur viktigt det är att äta osv. Man kan vara glad om man får i sig en Billys Pan-pizza för orken att laga mat finns inte.  Godis är lätt att ta till - noll tillagning. 

Det ni kan göra är att fixa matlådor, antingen egengjorda eller färdigköpt. Varma koppen-soppor som inte heller tar tid att värna är bra. Ibland kan man inte ens ha ork att vänta på micron i 5 minuter, man vill bara orka göra nåt för stunden och tar en godisbit istället.

Om det tag (kan vara både veckor och månader) kanske hon börjar hitta tillbaka till matlagningen igen. Åk dit och laga mat med henne då! Oavsett om det är makaroner och köttbullar, storkok av köttfärssås eller vad hon än uppskattar. 

Ett steg i taget. Att hämta sig från detta är ingen quick fix. Utan att anmärka på kost eller vikt - stötta henne genom matlådor eller att laga mat ihop. Det är både socialt och trevligt dessutom för båda parter när man har orken. 

Det är ju en del av hennes sjukdomsbild. Ni kan försöka se om hon vill ha hjälp att navigera i vården osv för att få bättre hjälp, men ni hjälper henne inte genom att lägga på mer press eller säga att hon inte duger. 

Du låter mer oroad för att hon ska bli TJOCK än över hur hon mår?