Hur hanterar mig att bli dumförklara?

Anonym (Dunförklarad) skrev 2025-04-28 20:08:46 följande:

Tack för din förståelse. Jag förstår givetvis vad det andra menar när det säger jag dumförklarar honom först, genom att rätta honom. Men jag tror inte att vi säger det på samma sätt till varandra. Ibland rättar jag honom, som ibland blir fel och då är jag snabb med att ursäkta mig och säga att jag förstod fel och att han hade rätt. Men då blir det alltid samma visa varje gång att han himlar med ögon och typ gör mig till åtlöje som även påminner mig om hur min pappa var. Så jag tror även jag blir lite triggad av hans sätt att reagera.

Men tack att du förstår mitt problem pga diagnosen. För jag tror mycket ligger i det. Jag skyller inte på diagnosen men det är ju pga som jag kanske reagerar starkare på miner, och tilltal osv. Att jag tar åt mig mer även om han inte menade något illa.

Jag har försökt prata med honom måååånga gånger. Och tryckt på det här att jag har en diagnos som gör att jag uppfattar saker annorlunda. Men jag förstår att det även är svårt för honom att hantera mig.

Jag hatar ju umgänge i stora grupper. För mig är det en mardröm. När vi är på fest, vilket händer sällan (tack och lov) måste jag alltid gå iväg för mig själv och ladda batterierna. För jag blir så extremt trött av alla intryck och tankar osv. Men det är jobbigt när folk inte förstår det.

När du har försökt prata med honom måååånga gånger så måste du ju ha upprepat samma misstag måååånga gånger.
Du kan inte fråga om du förstått rätt innan du rättar honom, du fortsätter missförstå, rätta, ha fel, vilket blir dumt och då ska du rätta honom för att han reagerar fel.

Vissa som är väldigt känsliga och lätt för att känna sej dum verkar ha en förmåga att hantera något som blir dumt på ett dumt sätt så det blir ännu dummare, det blir någon slags självuppfyllande profetia.

Anonym (Eve) skrev 2025-04-29 09:50:26 följande:

Sakfel i en fråga behöver rättas, annars är det ju ingen id'e att samtala med varandra alls, (om det inte är en ren struntsak som dislussionen handlar om).

TS försöker förstå och sedan ge en kommentar. Ja, hon kan fråga fler öppna frågor som; "kan du förklara det lite närmare?" eller "hur tänkte du att det har ett samband?" eller liknande frågor.

Men det kommer ändå att bli missförstånd ibland och att förlöjliga TS verkar ju vara det vanliga. Så jag undrar om det kan bli bra på längre sikt att vara tillsammans med den mannen. Han och hans vänner är respektlösa. Man kan se om det kan ändra sig om TS ställer fler frågor. Ä dtar det sig inte behöver TS nog fundera om hon vernligen vill vara tillsammans med den mannen.

Men handlar det ju inte om någor sakfel, det handlar ju om någon som brukar rätta fel som inte finns och om vet att man brukar missuppfatta men kan inte fråga om man uppfattat rätt innan man rättar någon så försöker man ju inte förstå.

Det blir väldigt dumt i längden och jag antar att det finns ett syfte med att känna sej dum eftersom man blir motiverad att förändra det som gör att man känner sej dum men istället för att förändra det som blir dumt försöker TS förändra sin sambo för att hon tycker att han är dum som tycker att dumt är dumt,

det är dumt

Att utgå från att TS saknar utvecklingspotential och lägga ansvaret på sambon är väl dumförklarade om något, är det inte bätte att TS erkänner att det är hennes eget fel att det blir dumt så hon kan göra det mindre dumt så hon känner sej mindre dum?

Hur hanterar mig att bli dumförklara?

INNEHÅLL