Jag älskar inte att vara förälder

Jag har nu inte försatt mig i den situationen att jag blivit förälder. Men som barn till  ett par sådana som gjort det så kan jag bara förmedla erfarenheten av det.

Du har valt att bli förälder, för du gjorde ju inte abort, vilket ju var alternativet du hade. Således så har du en skyldighet att anpassa ditt liv utefter detta faktum. I alla fall om du någonstans har ens en liten önskan att ditt barn upplever någonting i närheten av lycka av att leva och bli satt till världen. Han eller hon har ju inte valt att bli fött, utan det var du som valde det åt honom eller henne.

Det är vad du i första hand ska fundera över om du har någon som helst moral eller önskan om att barnet du valt att sätta till världen ska få någonting som påminner om ett liv.

Så, med detta vill jag säga att du, och endast du (om fadern är en amöba till människa och vägrar ta ansvar för vad han ställt till med) har ansvaret för att det oskyldiga liv du valt att sätta till världen ska få en chans i livet. Och det innebär att du måste sätta ditt sk "liv" (om du nu inte anser att det är något "liv" värt att sätta barn till världen) på paus närmaste decennierna. Om du nu uppfattar dig som en människa vill säga. Svårare än så är det inte. Abort går liksom inte att göra efter att barnet har förlösts annat än med att lämna honom eller henne i hemlighet utanför en trappa till nån välgörenhetsförening.

Livet handlar alltid om valen man gör. Oavsett om man förstår dess innebörd eller inte, men man har alltid ansvaret för dem. I alla fall om man har någon slags uns av mänsklighet i sig.