Jag älskar inte att vara förälder

Jag älskar inte att vara förälder, har aldrig gjort. Idag ångrar jag valet att skaffa barn. 

Självklart älskar jag mina barn, och jag gör allt för att dom ska ha det bra, men hade jag vetat för 15 år sedan vad jag vet idag, då hade jag inte skaffat några barn. 

Med det sagt så blir det bättre. Barnen blir äldre och inte lika beroende. Nu när barnen är i skolåldern så är det inte alls lika krävande och kvävande som när barnen var små. 

Åh. Tack för att du delar med dig! jag kan också känna att jag ångrar mig och precis som dig så älskar jag mitt barn och gör precis allt vad jag kan för att h*n ska ha det så bra som det går. 

men väldigt skönt att höra att det blir bättre trots allt. Även om skolåren är långt iväg. Jag saknar bara att kunna umgås med mina vänner hur som helst, sitta och läsa en bok i tystnad , långa promenader i skogen (ensam), kolla serier en hel kväll och ha sovmorgon dagen efter. Ja, alltså saknar bara att va. Jag är på så sätt väldigt introvert. Behöver mycket återhämtning av sociala händelser och när man bara utsätts för mycket ljud osv. Jag blir tokig i huvudet ibland. Men som sagt, skönt att höra din upplevelse. Även om det inte tar bort hur tufft det känns just nu. Tack för att du delar och tack för att du inte dömer. 

Jag tänkte när mitt barn var litet att man aldrig borde övertala någon att skaffa barn. Det är så jobbigt och bundet, och man kunde inte föreställa sig hur innan.

Men det blir bättre. När barnet började på förskolan och jag fick börja arbeta igen. Arbetet kändes som semester. Barnet fick mer stimulans av att få lekkamrater.

När barnet var fyra år började det överlag kännas lättare. Lättare att prata med.

För oss har det inte varit "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" utan allt blev bara lättare och lättare. Men så är det ju inte för alla.

tack fina du för att du öppnar upp och delar med dig! jag tänker exakt samma. Jag skulle aldrig tjata på någon. Det var så det blev för mig. Självklart har ingen tvingat mig, men så fort jag träffade min partner blev det mycket påtryckningar om när vi skulle ha barn. Det snurrade konstant i mitt huvud och tillslut var det som jag gav vika även om jag inte kände mig där eller längtade. känner mig så dum när jag tänker på det. Att man blev gravid för att det är så det ?ska? vara.. 

Och det där citatet avskyr jag. Tror inte på det där. Jag tror som du att det är olika för alla. Självklart blir det andra bekymmer när barn blir äldre/vuxna. Men skillnaden är ju också att de blir mer självständiga, det är den biten jag tycker är jobbig Nu. Och därför känner jag att det inte var värt för min del att skaffa barn egentligen.

tack åter igen för att du delar med dig. Det för att det känns som det finns ett litet ljus i tunneln.  

Nu är ju jag man, så kan inte relatera till dig direkt.
Men jag har förståelse för din situation.
Hur förstående man har du?
Jag tänker att ni kanske kan prata om det och du får förklara hur du känner.
Förhoppningsvis förstår han och då kanske kan ta lite mer ansvar och på det sättet ge dig lite mer egentid.
När vi hade små barn så var min fru så inställd på att hon skulle klara allt själv och hon kände sig som en dålig mamma om hon inte var tillgänglig 24/7.
Till slut höll hon på att kollapsa och det var då det kom fram att hon kände att hon aldrig fick vara själv.
Då bestämde vi att hon skulle ha en viss mängd egentid per vecka där hon kunde träna, träffa vänner osv. I början var det bara ett par timmar i veckan, men ju äldre grabben blev så blev det mer tid.
Och med tiden så fick vi även nya vänner med barn i samma ålder (via öppna förskolan bl a) och det gjorde att vi tillsammans började umgås med andra i samma situation. Det är inte samma sak som innan, men bättre än att umgås med de som ännu inte fått barn och som kanske inte förstår hur det är.
Självklart beror det ju lite på hur barnet är också.
Har ni ett barn som framåt och är trygg i övrigt så ser inte jag något fel med att barn är med på olika saker. Kanske inte suparfester då, men du fattar.

Men man skall inte sticka under stolen med att det är en omställning och livet blir sig inte likt igen. Men man anpassar sig och det kommer att kännas bättre.

Hoppas ni i er lilla familj hittar en lösning som passar er alla.

Bra inlägg som visar vad många mammor känner men inte vill eller vågar säga och knappt tänka. Jag stör mig också på alla som glatt berättar hur underbart det är med barn och därför behövs inlägg som ditt. Det är lite av det mest förbjudna att som mamma säga så.
Det ÄR jobbigt och ffa bundet med barn, i synnerhet för den som ammar. Kan du inte slappna av när babyn sover och ta tillvara den egentid du får i hemmet då? Inte för att jag vill skrämma dig men lite äldre barn kan vara väldigt krävande, söka ständig uppmärksamhet och kräva deltagande i lekar. 

Men det blir bättre när barnen blir större och mer självgående och en dag sitter du och tänker "oj så fort barnåren gick, vart tog tiden vägen".

Jag har nu inte försatt mig i den situationen att jag blivit förälder. Men som barn till  ett par sådana som gjort det så kan jag bara förmedla erfarenheten av det.

Du har valt att bli förälder, för du gjorde ju inte abort, vilket ju var alternativet du hade. Således så har du en skyldighet att anpassa ditt liv utefter detta faktum. I alla fall om du någonstans har ens en liten önskan att ditt barn upplever någonting i närheten av lycka av att leva och bli satt till världen. Han eller hon har ju inte valt att bli fött, utan det var du som valde det åt honom eller henne.

Det är vad du i första hand ska fundera över om du har någon som helst moral eller önskan om att barnet du valt att sätta till världen ska få någonting som påminner om ett liv.

Så, med detta vill jag säga att du, och endast du (om fadern är en amöba till människa och vägrar ta ansvar för vad han ställt till med) har ansvaret för att det oskyldiga liv du valt att sätta till världen ska få en chans i livet. Och det innebär att du måste sätta ditt sk "liv" (om du nu inte anser att det är något "liv" värt att sätta barn till världen) på paus närmaste decennierna. Om du nu uppfattar dig som en människa vill säga. Svårare än så är det inte. Abort går liksom inte att göra efter att barnet har förlösts annat än med att lämna honom eller henne i hemlighet utanför en trappa till nån välgörenhetsförening.

Livet handlar alltid om valen man gör. Oavsett om man förstår dess innebörd eller inte, men man har alltid ansvaret för dem. I alla fall om man har någon slags uns av mänsklighet i sig.

Tack, ja jag tror det är fler som tänker eller känner såhär. Det ÄR tufft. Men man älskar ju inte barnet mindre för att man råkar känna såhär ibland. Mitt barn sover inte speciellt mycket på dagen, inga längre naps tyvärr. Men självklart försöker jag ta tillvara på egentid när det ges tillfälle för det. och jo, jag vet att äldre barn är krävande på ett annat sätt. Förstår att man har det ?enkelt? nu. Sen är såklart alla barn olika. 

ja jag försöker tänka på det sista du skriver. Man ska ju njuta nu för en dag sitter man där och undrar vad tiden blev av När dom plötsligt inte vill umgås med sin mamma och pappa längre. Men ja jag hoppas som du säger att det faktiskt blir bättre när barn blir större. Det är ju en otrolig omställning som inte går att förbereda sig på. 

Gör mig glad att även en man svarar! Tack för att du förstår mig. Jag och min man är extremt öppna med varandra och han vet faktiskt precis hur jag känner och är förstående. Så han tar också väldigt mycket ansvar, när han väl är hemma Och vill även ge mig utrymme att komma hemifrån så gott som det går för att få lite andrum och få vara ?bara jag? om du förstår. Just nu har det bara varit svårt att få till och det känns bara väldigt övermäktigt att vara ensam mycket och inte dela föräldrarskapet med någon  (det gör jag ju men ibland när man är ensam mycket kan det kännas otroligt ensamt och ?mycket?)

Låter väldigt bra det där du och din fru gjort men egentid. Så bra tips! uppskattade verkligen ditt inlägg med massa tips och din förståelse. Verkligen tack! Du verkar vara en bra man till din fru och verkar lik min man som också är väldigt förståndig och gör allt för att försöka hitta vägar för att det ska kunna underlättas för mig som är ensam mycket med barnet. 

Ska ta upp dina tips med min man så ska vi nog tillslut hitta vad som passar oss och vår familj för att vi alla ska må så bra som möjligt. Var verkligen beredd att få mycket påhopp (vilket jag ser att jag också har fått)  men de som själva har barn förstår förhoppningsvis att jag gör allt för att mitt barn ska må bra och jag älskar mitt barn. Jag älskar bara inte alltid rollen som mamma, det är otroligt överväldigande ibland. Mer än jag kunde ana! 

förhoppningsvis hjälper mitt inlägg någon mer. 

Jag tyckte det blev roligare och roligare efter att barnet fyllde 3 år och gick att resonera lite med.

Den första stora lättnaden är när barnet i alla fall hjälpligt kan äta en måltid själv, så man kan få äta sin egen mat varm, och barnet är sysselsatt med sin mat.

Sen försvinner blöjorna och jag tror inte ens att de mest bebisförhärligande mammorna gråter över det.

Sen en dag kan de klä på sig själva och om det bara finns kläder som barnet vill ha så blir morgonrutinen kortare då. Troligen kan barnet också sova längre på helgen eller sysselsätta sig själv en stund på morronen så man får sova ikapp lite.

På förskolan kommer barnet att lära sig saker av större barn, och det är både på gott och ont, men nog mest gott. Jag som jobbade som en slav de åren missade flera gånger att mitt barn hade fått nya life skills, och några gånger blev barnet irriterat på mig för att jag försökte hjälpa det med saker som det kunnat sedan flera månader!

Så- det känns jobbigt nu men tiden kommer ändå att gå fort. En dag står du där med en student och undrar vad som hände.

Sen finns det genvägar och kompromisser. Sätt på en rolig barnfilm och sitt själv och läs. Byt playdate med andra föräldrar så får du de där lediga timmarna ibland. Eller skicka ditt barn på någon aktivitet som tar tid, typ scouterna, så du kan åka iväg och göra nåt under tiden som barnet har sin aktivitet, som det förhoppningsvis tycker är jättekul.

Och eftersom ditt barn har en förälder till så är det dags att ställa lite krav där, om du inte kommer utanför huset annars. Ska han iväg på nåt en kväll så bör du kunna ta samma tid till dig en annan kväll. Och funkar inte det- ja då får han väl  inse att livet inte kan förbli oförändrat för hans del heller, med barn.