Jag älskar inte att vara förälder

Åh. Tack för att du delar med dig! jag kan också känna att jag ångrar mig och precis som dig så älskar jag mitt barn och gör precis allt vad jag kan för att h*n ska ha det så bra som det går. 

men väldigt skönt att höra att det blir bättre trots allt. Även om skolåren är långt iväg. Jag saknar bara att kunna umgås med mina vänner hur som helst, sitta och läsa en bok i tystnad , långa promenader i skogen (ensam), kolla serier en hel kväll och ha sovmorgon dagen efter. Ja, alltså saknar bara att va. Jag är på så sätt väldigt introvert. Behöver mycket återhämtning av sociala händelser och när man bara utsätts för mycket ljud osv. Jag blir tokig i huvudet ibland. Men som sagt, skönt att höra din upplevelse. Även om det inte tar bort hur tufft det känns just nu. Tack för att du delar och tack för att du inte dömer. 

tack fina du för att du öppnar upp och delar med dig! jag tänker exakt samma. Jag skulle aldrig tjata på någon. Det var så det blev för mig. Självklart har ingen tvingat mig, men så fort jag träffade min partner blev det mycket påtryckningar om när vi skulle ha barn. Det snurrade konstant i mitt huvud och tillslut var det som jag gav vika även om jag inte kände mig där eller längtade. känner mig så dum när jag tänker på det. Att man blev gravid för att det är så det ?ska? vara.. 

Och det där citatet avskyr jag. Tror inte på det där. Jag tror som du att det är olika för alla. Självklart blir det andra bekymmer när barn blir äldre/vuxna. Men skillnaden är ju också att de blir mer självständiga, det är den biten jag tycker är jobbig Nu. Och därför känner jag att det inte var värt för min del att skaffa barn egentligen.

tack åter igen för att du delar med dig. Det för att det känns som det finns ett litet ljus i tunneln.  

Tack, ja jag tror det är fler som tänker eller känner såhär. Det ÄR tufft. Men man älskar ju inte barnet mindre för att man råkar känna såhär ibland. Mitt barn sover inte speciellt mycket på dagen, inga längre naps tyvärr. Men självklart försöker jag ta tillvara på egentid när det ges tillfälle för det. och jo, jag vet att äldre barn är krävande på ett annat sätt. Förstår att man har det ?enkelt? nu. Sen är såklart alla barn olika. 

ja jag försöker tänka på det sista du skriver. Man ska ju njuta nu för en dag sitter man där och undrar vad tiden blev av När dom plötsligt inte vill umgås med sin mamma och pappa längre. Men ja jag hoppas som du säger att det faktiskt blir bättre när barn blir större. Det är ju en otrolig omställning som inte går att förbereda sig på. 

Gör mig glad att även en man svarar! Tack för att du förstår mig. Jag och min man är extremt öppna med varandra och han vet faktiskt precis hur jag känner och är förstående. Så han tar också väldigt mycket ansvar, när han väl är hemma Och vill även ge mig utrymme att komma hemifrån så gott som det går för att få lite andrum och få vara ?bara jag? om du förstår. Just nu har det bara varit svårt att få till och det känns bara väldigt övermäktigt att vara ensam mycket och inte dela föräldrarskapet med någon  (det gör jag ju men ibland när man är ensam mycket kan det kännas otroligt ensamt och ?mycket?)

Låter väldigt bra det där du och din fru gjort men egentid. Så bra tips! uppskattade verkligen ditt inlägg med massa tips och din förståelse. Verkligen tack! Du verkar vara en bra man till din fru och verkar lik min man som också är väldigt förståndig och gör allt för att försöka hitta vägar för att det ska kunna underlättas för mig som är ensam mycket med barnet. 

Ska ta upp dina tips med min man så ska vi nog tillslut hitta vad som passar oss och vår familj för att vi alla ska må så bra som möjligt. Var verkligen beredd att få mycket påhopp (vilket jag ser att jag också har fått)  men de som själva har barn förstår förhoppningsvis att jag gör allt för att mitt barn ska må bra och jag älskar mitt barn. Jag älskar bara inte alltid rollen som mamma, det är otroligt överväldigande ibland. Mer än jag kunde ana! 

förhoppningsvis hjälper mitt inlägg någon mer. 

Med tanke på att jag skrev mitt inlägg där jag ber andra med erfarenhet dela med sig, så tycker jag nog ändå det visar på att jag bryr mig om mitt barn. Jag ber om råd för att jag vill att det ska bli bättre. En förälder som inte bryr sig om sitt barn hade nog inte ens tagit sig i kragen och försökt lösa situationen eller försöka hitta lösningar för att förbättra situationen, eller hur? 

Att jag känner som jag gör nu, det kunde jag inte veta innan. Hade jag vetat detta, då hade jag såklart inte tagit ett beslut att skaffa barn. Tror du inte jag har ångest över att känna som jag gör? Att jag känner mig som en dålig mamma för att jag känner som jag gör? Ändå gör jag allt jag kan för att mitt barn ska må bra. H*n får så mycket kärlek, pussar, kramar och bus varje dag av både mig, pappan och våra vänner och familj. Den får alla möjliga saker, leksaker etc som ett barn kan behöva. Mer än nog. Vårt barn har det nog faktiskt bättre än de flesta. 

Att jag känner en känsla gör mig inte till en dålig mamma. Men jag skäms att jag känner så och jag sträcker därför ut en hand framför allt till de som varit i samma sits som jag skrev. Så därför borde jag inte ens lägga energi på en dum kommentar som din. Du vet absolut inget hur mitt barn har det. Den får allt den behöver och lite till därtill. 

om du någon gång skaffar egna barn så tycker jag du ska lägga denna tråden på minnet. För någon dag kanske du förstår. Döm inte någon om du inte vandrat i samma skor. Ha en trevlig dag du, som verkar så otroligt perfekt. 

Tack snälla för alla er som öppnar upp er och svarar. 

Det känns lite lättare när man hör att andra känt liknande och att det inte bara är frid och fröjd att vara förälder alla gånger som sociala medier kan visa. jag känner igen mig mycket i det ni skriver. Blir dock lite skrämd när ni skriver att ni aldrig skulle göra om det även om ni inte ångrar er. jag skulle antagligen inte heller välja om det om jag fick gå bakåt i tiden. Sen har jag ändå samtidigt svårt att säga att jag inte skulle välja om det, för jag älskar ju min lilla söta unge. Konstigt det där. Hur tufft det är men ändå älskar man dom så mycket..
Livet var helt enkelt mycket enklare på många sätt när man bara hade sig själv (och partner) att se efter.  

det är fortfarande fritt fram att dela med sig. Det är så skönt att läsa andras historier och framförallt också när ni kommer med konkreta tips som funkar för er. Tack allihopa! 

Blev så lugn av detta meddelandet. Tack snälla. Planen just nu är absolut bara ett barn och ge allt vad jag kan till h*n. Känns skönt att man inte är ensam. 

Tack för att ni fortsätter dela med er! Önskar det talades mer om detta, eller på något sätt inte var så inpräntat i samhället att man ska studera, skaffa jobb, sambo, hus, barn osv. Det är så inpräntat att många nog glömmer att det faktiskt är okej att reflektera över barn, att det är okej att välja bort och leva ett annat typ av liv liksom utan att det höjs på ögonbrynen eller att man är misslyckad om man inte skaffar sig partner, barn osv. 

skönt återigen att läsa att det blir bättre. Även om livet såklart aldrig blir detsamma igen. 

hoppas din sambo dock tar sig i kragen. Det blir inte alltid som man tänkt sig men man får ju faktiskt ta sitt ansvar, så elakt mot både dig och barnet. Kämpa på, du är stark och klarar det! 

Om fler vill dela med sig av sina erfarenheter som varit i samma sits. Så är det fortfarande fritt fram att dela med sig oavsett om jag redan fått lite svar. 

Tack alla som delar med sig. Jag läser allt men inte alltid läge att svara när man har en liten :) det är en tröst att fler känner samma. Det är synd att det är en sådan norm i samhället att så fort man skaffar partner så frågar alla om barn, att det förväntas av en och man rent av verkar som en utomjording om man inte vill ha barn. Men det är ju ganska uppenbart egentligen att alla vill inte leva exakt samma liv liksom. 

är det någon med lite äldre barn som kan vittna om att det blir enklare/roligare osv? Hur har det gått med er par relation?

förstår pressen när man gått igenom Ivf. Men har faktiskt hört att det inte är helt ovanligt att känna så även efter ivf. Om man försöker dra en jämförelse så kan man ju tänka att om man kommer in på sin drömutbildnin, man får ett drömjobb osv. Så kan det ju fortfarande vara så att det visar sig inte kännas rätt när man väl fått det man längtat efter. Med andra ord Så är det omöjligt att veta innan och man får nog lov att vara lite snäll mot sig själv. Man är inte mer än människa. Vi lever också i ett samhälle idag där man blir alltmer bekväm. Allt ska göras så bekvämt det bara går. Att ha barn är ju inte bekvämt direkt haha. Säger inte det var enklare förr, men man hade ju det inte lika bekvämt i övrigt som man har idag tänker jag.. men kanske har fel. Bara en fundering.