Jag älskar inte att vara förälder

Starten var omvälvande för min del. Jag är också ganska introvert, värderar frihet och det autonoma högt. Så det var en stor omställning när vi fick vår son. Jag ammade och han vaknade varannan till var tredje timme. Sömnbristen var fruktansvärd och det var jobbigt att ständigt vara fäst i soffan med honom vid tutten. Jag saknade vuxna relationer, att ha ett syfte, mina intressen. 
Men, det blev bättre. Syftet då var att ta hand om honom, och ju äldre han blev desto lättare blev det. Han behövde inte äta lika ofta, man fick kontakt, leenden, skratt. Var underbart när vi väl var klara att amma och han kunde äta vanlig mat. Plötsligt kunde jag få den efterlängtade egentiden jag behövt. Min man har varit väldigt behjälplig genom hela resan och försökt avlasta i den mån han kunnat (var lite svårt när vi ammade). 

Men kort sagt, det blir bättre. Nu är vår son 1,5 år, så fortfarande liten, men han är så mycket mer självgående. Och för var månad som går lär han sig nåt nytt. Där är fortfarande mycket att hjälpa honom med, men jag njuter av livet så mycket mer när han själv kan gå dit som intresserar honom, leka med det han vill. 

Jag kan fortfarande sakna mina intressen. Har inte samma tid och har fått banta ner till det som är absolut viktigast för mig och mitt välmående. Men den här tiden är så kort. Om några år är han plötsligt inte hemma lika mycket och vill bara leka med kompisar. 

För vuxna relationer har jag försökt lära känna andra mammor, och låter det ta tid. Umgås blir inte samma som förut, och det är okej. Det är en ny tid och man får skapa sig nya sätt att umgås.