Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

Din sambo måste steppa in, så är det bara.
Det är teamwork.
Eller så kan du inte jobba mer än kanske 50%.
Har ni tänkt på att söka omvårdnadsbidrag?
Det ger inte mycket pengar men däremot rätt att gå ner i arbetstid. 

Det här är väl också anledningen till att man ska fundera på hur stor familj man kan ha. Eftersom barnen blir äldre och deras behov av stöd och hjälp sällan minskar, särskilt inte om de har diagnoser. Nu är det som det är men jag tycker att din situation är en bra anledning till att verkligen fundera. Särskilt när man inte är på samma våglängd som sin partner.

Ta stöd också via kommunen och socialtjänsten om det finns att få. Kan gå via skola/förskola eller liknande eller så ringer du bara upp och beskriver situationen och ber om en hänvisning. 

Jag känner mycket väl igen mig. Efter en skilsmässa blev det bättre, liksom i takt med att barnen blev äldre. Det var dock inte förrän den mest krävande flyttade hemifrån när han var typ 27 som det verkligen började bli bättre.

Det är en situation som är väldigt svår att förklara för den som inte har varit med om den.

Du skulle i samråd med BUP ha en kontakt med socialtjänsten.  Gör en anmälan på dig själv egentligen och att du behöver omedelbar hjälp . Ansök om avlastningsfamil, stödfamilj tex.

Ansök om stöd för både, pappan, barnen och dig via LSS med boendestöd, ledsagare etc. 

Och du MÅSTE vara ärlig med vad som gör dig sjuk när du är hos doktorn. Annars får du aldrig rätt hjälp för annars är du snart sjukskriven igen och förmodligen då i ännu värre skick du kanske aldrig blir frisk ifrån.

Jadu, om du inte vill adoptera bort ett par av barnen återstår att forenkla for dig hemma. Tvätta allt tillsammans på 40 grader. Kanske en vit på 60 grader om ni har vita strumpor men thats it. En stående vecka av matkomponenter (enklare an maträtter) som roterar samma varje vecka och ha en liggande beställning från mataffären on-line, de levererar väl. Typ så.

Med matkomponenter menar jag t ex koka pasta, koka brockoli och stek en korvtbit. Vill en annan ha fisk stek den. Inga maträtter, utan mer som komponenter som kan läggas separat sedan på tallriken beroende på preferens.

Har ni råd att du slutar jobba helt?

Köp in de tjänster du kan.

Jag har två barn med särskilda behov och en välfungerande man. Ändå är jag ofta dötrött. Vad du har att bära på dina axlar är en helt omänsklig börda. Jag vill bara rädda dig ifrån allt! 

Får ni något stöd från kommunen? En stödfamilj, kortis eller liknande kunde kanske vara något för er? Om ni inte får något stöd så ta rådet från Patricia och rådgör med BUP och kontakta sedan kommunen och be om hjälp. 

Din sambo behöver be om stöd åt sig så att han får hjälp att klara av sitt liv. Idag är du hans boendestöd och det funkar ju inte. 

När hemma inte får återhämtning så behöver man ganska naturligt faktiskt göra de förändringar man behöver för att få vila. 

Om det innebär att äta frukost till middag, att köpa hämtmat 2 gånger i veckan, eller att kasta ut sambo/make är liksom inte lätt att säga, eftersom man naturligtvis behöver göra de åtgärder man känner sig okej med. 

Som förälder behöver man också välja sina strider, varesig det handlar om gympapåsar eller bildstöd. Och man behöver också inse när det är dags att faktiskt är dags att vara lite krass. 

Har man 4 barn och en partner som inte mår bra, så behöver man försöka hitta ett sätt att hantera detta. Och i min värld låter det som att ni också har det väldigt komplicerat, när medföräldern inte förmår och där det är viktigt att saker blir rätt.

Det finns en ständig ström av hushållssysslor, så det rimliga är att det blir good enough. Inte perfekt. Och du kanske behöver ta en paus en kväll eller helg utanför hemmet, trots andra medlemmars oförmåga....

Jag tänker att det är svårt för honom att steppa upp. Han har stora svårigheter. Han vill kunna hjälpa till och finnas där för mig. Men en svårigheter han har är t ex hans minne. Han har i princip obefintligt korttidsminne. Man kan fråga "Kan du tömma diskmaskinen?", 10 sekunder senare har han glömt det. Det är väl det som ställer till det mest. Det plus hans bristande struktur.

Alla barnen är inte gemensamma. Jag har 1/4 omvårdnadsbidrag för mina barn, han 3/4 för sina. Men det är jag som gör allt merarbete, jag som gjort ansökan åt honom och jag dom genomfört intervjun med FK under utredningen. Vi har strikt delad ekonomi. Han betalar sitt, jag mitt och samma summa vardera för gemensamma kostnader. Vi har delat 50/50 under alla år, oavsett inkomst. Har alltid varit jag som tjänat minst. För mig är det svårt att gå ner i tid då mitt omvårdnadsbidrag är ungefär 2000:-. Det räcker inte långt i förhållande till inkomstförlusten. Kanske 1 timme per dag.

Vad för stöd tänker du via kommunen?Jag är otroligt rädd för skilsmässa. Är orolig för hans förmåga att kunna tillgodose barnens behov. Hur blev det för dig?
Vi har mycket hjälp från nätverket som sagt och är därför inte berättigade en stödfamilj/avlastningsfamilj.

Det är endast ett av barnen som är berättigade insatser via LSS. Pappan + ett av barnen uppfyller många kriterier för autism, men inte tillräckligt för diagnos och har därför inte rätt till LSS. Det barnet är för litet för att egentligen ha behov av insatser enligt LSS. Boendestöd, kontaktperson och likande är inte aktuellt utifrån barnens ålder. 

Jag har lyft hemsituationen med läkaren, men de hänvisar till jobbet istället. Att de förstår att det är en krävande situation, men inte anledning till sjukskrivning.Jag tvättar allt på 40 grader. Dock delar jag upp ljusa och mörka kläder. Tvättar endast sängkläder på 60 grader. Jag hade gärna haft stående matsedel varje vecka, men får spykänslor av att äta samma mat för ofta. Barnen äter samma mat ofta, men jag behöver variation. Har favoritvaror som köps varje vecka. Är det jag vill äta egentligen som varieras utifrån vad som är på extrapris varje vecka. 

Gällande maten är det så vi gör. Jag gör inte flera olika kompletta maträtter. Ett exempel kan vara köttbullar. En äter endast makaroner medan en annan vill ha mos, någon vill ha sås, andra inte. En äter inte köttbullar utan vill ha fiskpinnar istället. Då kokar jag makaroner, gör pulvermos, steker köttbullar och fiskpinnar och gör såsen på sidan. Ibland om jag gör t ex kyckling och ris så äter ett barn endast kyckling, ett annat äter endast ris med färska grönsaker till osv. Och ibland får de värma en Billys eller frysta pannkakor om det inte går att få till en annan rätt smidigt.

Nej, jag önskar att vi hade råd att en var hemma på deltid. Hade känts sååååå skönt!

Ditt största problem verkar vara bristande stöd från din sambo. Han är som ett extra barn, du hade lika gärna kunnat vara ensamstående.

Märktes inte hans svårigheter innan ni fick barn, särskilt fyra barn? Det har alltid förbryllat mig varför kvinnor väljer dessa inkapabla män, hur mycket de än älskar dem. Jag fattar att han har fina sidor också, men detta funkar ju inte?

Npf är dessutom ofta ärftligt. Har man en partner med sådana svårigheter, är risken stor att även barnen får det. Då står man där.

Du och familjen behöver stöd omgående. Annars kommer allt rasa, inte bara du. Sök hjälp hos vården samt socialtjänst. Din sambo behöver också söka hjälp samt hitta strategier för att åtminstone bli en någorlunda fungerande förälder.

Jag tänker så här. Du har ändå skaffat 4 barn med den här personen. Han kanske inte gör saker perfekt, eller som förväntat eller på bästa sätt eller kanske inte ens speciellt bra. Men hade du skaffat 4 barn med en människa som är helt inkompetent att ta hand om sina barn? 
Troligen inte ( i de flesta fall även om det såklart finns undantag ). 

Överlever han utan dig? Överlever barnen ( utan trauma ) varannan vecka hos honom? 

Och, om du ändå kommer fram till att han verkligen inte klarar att se till barnens grundbehov så är det ändå så att livet kan inte pausas. 

Livet kan inte pausas, men det kan jobbet. En läkare sade dessa ord till mig för några år sedan och det blev min räddning så jag kunde bli sjukskriven utan skuldkänslor. 

Vi har inte rätt till kontaktfamilj/stödfamilj då vi har ett stort nätverk och stöd därifrån. Vi har haft kontakt med kommunens typ föräldrastöd osv, BUP, habilitering men det är just det. Mer och mer tips och idéer med struktur, bildstöd, scheman osv som jag lägger mycket tid på. Jag har provat det, men det hänger liksom på mig, att jag knåpar ihop schemat, att jag skapar nya scheman varje vecka osv. Sambon fixar inte det. Han får inte ens ihop strukturen en vanlig dag, hur ska han då kunna fixa strukturen för sig själv?

Jag känner mig matt. Jag har försökt motivera honom, varit förbannad, sagt exakt hur jag känner. Att jag är hans hjälp-jag och att jag vill kunna ha en kärleksrelation med min partner och inte ett ytterligare barn. Han förstår inte. Det är hans autistiska svårigheter och hans värdelösa minne tror jag. Han glömmer allt eftersom och har därför svårt att se hur ofta saker faktiskt sker. Han har kontakt med habilitering och får hjälp av arbetsterapeut, men de kan inte hjälpa med så mycket.Oj, vårt hem är långt ifrån perfekt. Föräldraskapet är långt ifrån perfekt. Ett barn spelar större delen av sin vakna tid. Ett annat får riva hela huset i princip varje dag för att jag inte har ork att hela tiden underhålla, roa osv. Läxorna får stå åt sidan för att jag inte orkar tjata varenda dag. Det duschas alldeles för sällan för barnen för att jag inte orkar tjata. Ibland står disken från middagen fortfarande framme på bordet vid läggdags för att jag inte orkat ta tag i det. Vi äter mst med hemkörning för ofta. Flera gånger per vecka. Tvättkorgarna svämmar ständigt över. Men städa behöver man göra ibland. Jag har en dag i veckan, torsdagar, då jag städar rubbet. Det är inte misär hemma hos oss, men mycket grejer. Leksaker på golvet, skorna huller om buller i hallen, disk på barnens rum osv som får stå där tills jag har min städdag. Köket plockas dock alltid ihop senast innan läggdags och diskmaskinen startas.

Gympapåsarna behöver packas och packas upp för att tvättas. Det går inte att tumma på. Bildstödet orkar jag ej med. De permanenta får sitta uppe, men att göra scheman vecka för vecka har jag slutat med. Ingen kollar ändå på det. Däremot har barnen alldeles för mycket skärmtid, de curlas för mycket för att jag inte orkar tjata och ta striden osv. 

Jag försöker ta mig iväg ibland. Men det är ständigt samtal. Det blir en stor oro bland barnen när jag inte är hemma, för det avviker från det normala. De blir oroliga, ringer mig konstant, frågar när jag ska komma. Alla är väldigt mammiga. De ringer mig trots att pappan är hemma, för han vet inte svaret på deras fråga t ex. Det blir inte så mycket till avkoppling tyvärr.