Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

TS är inte partner eller mamma utan har tagit rollen som föreståndare för ett vårdhem. Jag tror precis som M att mannen skulle klara sin vardag om han ansträngde sig men det är bekvämt att luta sig tillbaka och låta TS göra rubbet.                                                                                                                                                          Om han är så glömsk och handfallen, hur klarar han att arbeta? Inte gå till doktorn på egen hand och inte kunna handla i en affär utan att fråga vad han ska köpa? Glömma uppgifter i hushållet efter 10 minuter? Värsta jag har hört, TS ska helt enkelt kräva att han hela tiden har block och penna på sig och skriva upp i detalj vad han ska göra. Barnen ska hjälpa till, inga kläder slängs på golvet och skor ställs undan i skåp. Golvytorna ska vara framkomliga.                                                                                                                                                                  Kan inte mannen skärpa sig skulle jag separera. Hur kan man älska någon som man egentligen ser ner på för det är ju det TS gör, ett riktigt mähä till man beskriver hon honom som.
Nu riskerat hon utbrändhet och han ser bara på utan att avlasta henne. Barnen får också steppa upp i den mån deras ålder medger det. Alla ska hjälpas åt i familjen. Jag köper inte att de alla är fullständigt invalidiserade.

Som flera övriga i tråden måste jag ifrågasätta hela livssituationen, TS. Den är ohållbar. Det som framstår som en gåta är att mannen kan sköta sitt arbete till punkt och pricka men inte, till exempel, komma ihåg att tömma diskmaskinen. TS, du ursäktar honom hela tiden i stället för att faktiskt kräva att han börjar se sin del av ansvaret hemma, du har blivit medberoende.                                                                                                                Det går inte, hävdar du, att han steppar upp eftersom han har en diagnos. Det tror jag inte. Efter en uppväxt med ett utvecklingstört syskon har jag en annan erfarenhet. En situation vi kom till rätta med var att förmå honom att ta av sig ytterskorna innan han klev in i huset. Det kom han inte ihåg och det krävdes oändliga påminnelser " Vad var det nu du skulle kom                        Man måste påminna i STUNDEN, just när saker händer, ,"Töm diskmaskinen  nu" och upprepa detta varje gång Jan glömmer. Han ska handla I affären utan hålla på och ringa och störa,  han får väl för sjutton kolla hemma vad det är för typ av vara ni vanligtvis använder!                                                                                                                         Nu är detta inget utvecklingsstört barn utan en vuxen  som arbetar, bidrar ekonomiskt och som till och med lyckats sätta barn till världen, diagnos till trots. Och viket samhällsstöd ska han få just i den sekund hans minne sviktar? Vem från "kommunen" ska dyka upp i det läget, vem ska komma rusande just  i den sekund hans glömska slår till? Många i tråden klagar på övriga skribenters brist på kunskap om NPF och att det inte GÅR att ställa krav. Jag tror inte på det. När det gällde syskonet märkte vi att fasta rutiner och krav, hela tiden,, hjälpte. Jag tror att TS måste vara mer ihärdig och ställa större krav för stt inte gå under.
                                                                                                  När han inte kommer  ihåg saker och ting får han väl skriva lappar? Att hela tiden krypa bakom NPF håller inte när han verkar fungera yrkesmässigt och han borde inte komma undan så lätt.                                                                                                                                                   TS påstår sig älska honom, men älskar hon honom som en fullvärdig partner eller handlar det om medlidande? Hon skriver att hon får ut så mycket av relationen, han busar och skämtar och då verkar allt dåligt vara glömt. Fullständigt surrealistiskt, mitt i glömskekaoset skämtar och skojar han.TS har inga högt ställda  krav, må jag säga, när hon tycker att detta uppväger lite av det dåliga. När han skojat lite tycker TS att allt är bra, diskmaskinen är ännu inte tömd. Att TS går på knäna ser han inte, han har ju varit så skojig och glad och då räcker det, mer ska TS inte begära.

Tillägg till tidigare: detta är en klassiker, mannen hittar snart en ny partner efter en skilsmässa, mycket bekvämt. Hopflyttning, som jag ser det, ägde rum alldeles för fort, om den ens någonsin skulle ha ägt rum, med facit i hand. Under dejtingperioden skärpte han nog till sig och visade framfötterna men väl ihopflyttad kunde han låta glömskan ta över, helt OK, det behövs nu bara lite skämt och skoj emellanåt för att lätta upp stämningen.                                                                                                                                                                               Nu när TS råddar, och räddar familjen kan han lugnt falla tillbaka i glömskan. Att TS är nära utbrändhet ser han inte, och ser han det till äventyrs är det "inte hans business". Handling talar starkare än ord.                                                                                                                               TS, det är ju väldigt korkat att låta läkare tro att det är jobbet som spökar när det är hemsituationen som är problemet. Om dina chefer tror att du inte klarar jobbet kan du ju bli omplacerad, väldigt ofördelaktigt. Det kan ju bli rent fatalt, sämre lön, om du nu ska separera, vilket du ju borde göra. Du kan inte leva som vårdhemsföreståndare. Skaffa en egen bostad och flytta dit med de barn som är dina.
                                                                                                           

Du har läget under kontroll verkar det som. Hoppas TS tar lärdom av dina erfarenheter. Ni har en fungerande tillvaro och risken för utbrändhet har reducerats. Det som är svårt i TS fall är att nu måste det bli annan ordning därhemma och det kommer inte mannen att gilla. Glömma att tömma diskmaskinen efter några sekunder, har väl aldrig hört på maken...när man är fungerande i arbetslivet, nej, den mannen har byggt upp ordentliga ridåer. Tror inte inte ögonblick på den glömskan.