Anonym (TS) skrev 2025-05-02 21:57:02 följande:
Han uppfyller ju trots allt många kriterier för autism, men inte tillräckligt för en diagnos. Autister har ju oftast svårt med kognitiv empati, dvs förmågan att mentalisera, att förstå någon annans situation. De har ju ofta god affektiv empati. Att förstå att någon annan får ont när de slår i tån i en tröskel t ex.
Men ja, han har svårt med kognitiv empati. Att förstå min situation, att förstå barnens situation. Skulle han ha god kognitiv empati så tänker jag att han inte skulle agera som han gör. Han tänker att alla fungerar på samma sätt som honom, vilket också ställer till det. Han har svårt att visa uppskattning, svårt att förstå att andra har behov av känslomässig närhet, för han har inte det t ex.
Han kan såklart visa kärlek med kramar, pussar osv. Men det sker på hans villkor mer än när det faktiskt skulle ge mest. Han har svårt att se om jag har en jobbig dag och kan skämta, busa osv fast det inte är läge. Han kan kramas när det inte är läge och tar illa vid sig om han blir avvisad. Just för att han saknar förmågan att förstå andra.
Anonym (Hm) skrev 2025-05-02 18:42:02 följande:
Nu har jag ju då erfarenhet av npf, både hos mig själv och mitt barn...
Och jo: det går att bete sig som en ansvarstagande vuxen trots det. Det är stundtals skitsvårt och man får kompensera och använda hjälpmedel men det hänger på att man anstränger sig i alla fall lite. Du beskriver honom som helt inkapabel, det går inte ihop med att klara av att sköta ett jobb (även om det är ett specialintresse). Är det så pass illa som du skriver behöver han boendestöd. och han borde knappast ha ensam vårdnad om barn.
Men skitsamma, om han nu är så hopplös och oföränderlig, vad tror du behövs för att du ska bli frisk? Att bara köra på i samma hjulspår funkar ju inte, du kommer bara bli sämre då. Vad behöver förändras? Du måste själv reda ut och ta tag i det.
Jag tänker att hans största problem är just det jag beskrivit ovan detta. Att han har svårt med mentalisering och se hur han beteende påverkar andra. Det gör också att motivationen till att ta tag i svårigheterna är låg, för han ser inte att det drabbar någon negativt. Att han hela tiden glömmer saker, glömmer han bort. Så det är svårt för honom att se att detta är ett jätte stort problem för mig t ex. För i hans huvud händer det sällan, för majoriteten av alla gånger glömmer han att han glömt. Han förstår inte belastningen på mig när jag hela tiden behöver påminna, ledsaga, dubbelkolla. T ex så skulle han fråga sina föräldrar om barnvakt. "Jag ska göra det nu" säger han. Istället visar han mig ett inlägg på Facebook. Pch börjar sedan med annat. Jag frågar igen "Skulle du kolla upp barnvakten?" Ja, jag glömde, jag ska göra det nu säger han. Går 30 min och jag frågar om han gjort det. "Nej, jag glömde, ska göra det nu." Gjorde han det? Nej, först fjärde gången jag sa åt honom och blev irriterad så gjorde han det. Såhär är det med det mesta, det innebär att jag ska hålla saker i huvudet för att säkerställa att det blir gjort. Hade jag inte påminna honom där och då hade han frågat först 5 min innan vi ska åka iväg. Han ser inte detta som ett problem. Han har förmodligen redan glömt att jag fått påminna honom fyra gånger innan han gjorde det han skulle.
Han frågar mig om allt och när jag lyfter att det är betungande för mig så säger han bara "Jag vill att det ska bli rätt" eller "Man måste väl få fråga". Han glömmer hur ofta han faktiskt frågar mig om saker och har därmed svårt att se hela bilden, hur ofta det faktiskt blir och vilken belastning det blir på mig.
På vilket sätt är det en omöjlighet att klara ett jobb med inte ett hem? Ett jobb där han gör samma sak varje dag, samma tid och har gjort i 20 år? Det är det enda han behöver fokusera på på dagarna. I hemmet, med flera barn, krävs flexibilitet. Det är betydligt högre krav på att kunna växla mellan olika aktiviteter, avbryta det man gör när ett barn behöver hjälp på toaletten t ex för att sedan återuppta det när man gjort det. Man behöver komma ihåg läxor och dagar de ska lämnas in t ex. Ibland kommer läxor efter sjukdom som spontant ska göras. Man behöver kunna åka och hämta ett barn för att sedan återuppta det man gjorde när man kommer hem. Man behöver ha förmågan att kunna lyssna och vara med med öronen samtidigt som man gör något annat, speciellt med barn med NPF som är impulsiva och gör mycket hyss.
Att han glömmer saker hela tiden, inte ser hela bilden och har svårt att förstå min situation gör det också svårt med motivationen. Att se vinsten med att följa scheman, ha larm på telefonen osv. För honom blir det en belastning och han ser inte vinsten för mig och övriga familjen, för han ser inte att det är någon problem som det är nu.
Jag har lyft detta många gånger genom åren. Att han inte alla fall kan testa och se hur det blir, att det skulle bli en större trygghet för mig att jag kan lita på att han gör det han säger och inte glömmer osv. Jag har ställt ultimatum. Nu senast var det angående utredningenoch att han ska göra en sådan och få hjälp och det ultimatumet är ju inte riktigt "klart" fören han fått prova medicin. Det är mitt absolut sista hopp. Blir det inte bättre då, så kommer jag lämna. Då har jag uttömt alla möjligheter till att stötta och hjälpa honom.
Orkar inte ens läsa all denna gallimatias... Vi är många med diagnoser (din man är ju för den delen inte ens utredd...) som löser livet ändå. Jag visste inte ens att jag hade en diagnos förrän jag var 30+, jag lyckades hantera mina svårigheter långt innan jag fick diagnosen. Vuxna människor får ta ansvar, och jag om någon vet att det inte är lätt alltid.
Din man är bara lat och oansvarig. Sluta curla honom, du behöver spara din energi till att ta hand om dina barn.
