Anonym (TS)

Wed 30 Apr 22:00

80 svar

Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

Förlåt för superlångt inlägg!!

Jag är sjukskriven för utmattning sedan ett par månader tillbaka. Största orsaken är hemmet. Det plus en längre period med hög belastning på jobbet tog knäcken på mig. Nu är jobbet lungt, det finns en planering för mig med minskad belastning osv.

Men hemmet är egentligen den största faktorn. Jobbet har varit min återhämtning innan det blev för mycket även där. Jag lever i en familj där alla utom jag har olika diagnoser. Vi har fyra barn i varierande ålder. Äldsta går på gymnasiet och yngsta på förskolan. De har olika diagnoser som adhd, autism, inlärningssvårigheter, depression, anorexia. Hela livssituationen tär på mig. Jag ska stå för struktur och rutiner, förbereda och påminna alla om saker. Får sällan stöd av sambon som själv har diagnoser och svårt med struktur och rutiner, svårt att ta initiativ och komma igång, svårt att kunna tillgodose der känslomässiga. Har barn som är extremt hyperaktiva, behöver motivation, påminnelser inför alla sysslor, läxor, ta sig iväg till skolan osv. Dåligt psykiskt mående på det där det är regelbundna träffar med BUP, skolan osv. Anorexia som tagit knäcken på hela familjen (nu friskare).

När jag varit sjukskriven har allt varit knappt så jag mäktat med. Innan sjukskrivningen var jag så slutkörd att jag bara låg i sängen, hade daglig huvudvärk, grät varje morgon av orkeslöshet, ont i kroppen osv. Under sjukskrivningen har jag fått mer energi och såsmåningom orkar med det mesta. Men nu har jag börjat jobba deltid igen och bara efter några dagar har huvudvärken kommit tillbaka igen, dagligen. Jag tänker ofta att det inte går att jobba och ha såhär mycket privat. Borta flera gånger per vecka för olika vårdbesök, möten osv. Sambon kan inte gå ensam, för han kommer inte ihåg vad som ska tas upp och glömmer sedan vad som sagts på mötet. Känner mig så ledsen. Hur ska jag någonsin må bra? Känner press på att komma tillbaka till jobbet. Känns som att hemsituationen inte är en legitim orsak till sjukskrivning utan att det måste handla om för hög belastning på jobbet.

Har stöd från företagshälsovården, men där fokuseras det bara på jobbet, anpassningar där, hur jag ska säga nej där osv. Men det är ju egentligen min hemsituation som är det jobbiga. Har kontakt med olika insatser såsom habilitering och BUP, men alla stödinsatser som erbjuds t ex bildstöd, scheman, tavlor, klockor osv hänger det på att jag fixar det. Sambon har inte förmågan. Han går själv till arbetsterapeut för stöd med struktur och rutiner och jag tycker inte det ger så mycket. Inte märkt någon förändring i vardagen.

Jag känner mig så ledsen. Ensam. Slutkörd. Jag vet inte hur man ska komma tillrätta med hensituationen?

Jag blir helt matt av att hålla reda på allt. Läxor som ska göras, idrottspåsar som ska packas/packas upp, barn och sambo som ska motiveras, pushas till ALLT, selektiva i maten så olika maträtter ska lagas varje dag, tjat om dusch, tjat om läxor, tjat om att gå och lägga sig osv. Samtidigt behöver sambon stöd i nästan allt. Vilka kläder som ska tvättas tillsammans och inte, på vilka grader, hur maten ska lagas, hur mycket mat, temperaturer, tillbehör osv. Sen ska jag tjata och pusha till att hjälpa till med hushållssysslor, bli besviken, dubbelkolla, påminna osv.

Jag har försökt med olika scheman, listor, ansvarsområden, matsedlar, veckohandling osv, men det funkar inte. Då står jag själv och följer dessa, men ingen annan. Jag får planera veckohandling och matscheman. Ska sambon handla bombarderas jag med meddelanden med frågor om vilket märke han ska välja, bilder på olika varor med frågan "Är det denna?". Jag får ALDRIG en lugn stund på hela dagen.

Jag älskar verkligen min sambo och förstår att han har svårigheter, precis som mina barn har. Men jag är helt slutkörd varje dag. Huvudvärk, trött i huvudet, nedstämd. Jag är den som alla vänder sig till och den som förväntas veta allt. Sambon kan aldrig svara på frågor, har svårt med det känslomässiga behovet så alla barn kommer till mig. De vill prata om mående, svåra saker, ha närhet osv och de får det bara från mig. Jag ska vara psykolog, pedagog, taxi, lärare, kokerska, hembiträde, hjälp-jag, hela dagarna. Jag har tappat bort mig själv och mitt mående, mina intressen.

Vi har viss hjälp. Yngsta är ofta hos farmor och farfar, de hjälper till med hämtning från förskolan ofta. Ett av mellanbarnen är ofta hos mormor. Äldsta är mycket med kompisar. Ett av barnen är dock alltid hemma. Vägrar göra något annat än att spela, vilket också tar tid och energi att motivera, pusha, förbereda inför allt annat. Det tar energi med utbrott, vägrar göra saker, vägrar fixa saker själv t ex enklare frukost, gå bort med sin disk osv. Men det är inte tillräckligt. Hemma själv i flera månader har inte varit tillräckligt egentligen, behöver hitta en hållbar lösning i vardagen...

Jag känner att om jag inte kommer tillrätta med detta så kommer jag aldrig bli frisk. Vad gör man?

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 30 Apr 23:22

#7

Anonym (Teddy) skrev 2025-04-30 22:10:07 följande:

Din sambo måste steppa in, så är det bara.
Det är teamwork.
Eller så kan du inte jobba mer än kanske 50%.
Har ni tänkt på att söka omvårdnadsbidrag?
Det ger inte mycket pengar men däremot rätt att gå ner i arbetstid.

Det här är väl också anledningen till att man ska fundera på hur stor familj man kan ha. Eftersom barnen blir äldre och deras behov av stöd och hjälp sällan minskar, särskilt inte om de har diagnoser. Nu är det som det är men jag tycker att din situation är en bra anledning till att verkligen fundera. Särskilt när man inte är på samma våglängd som sin partner.

Ta stöd också via kommunen och socialtjänsten om det finns att få. Kan gå via skola/förskola eller liknande eller så ringer du bara upp och beskriver situationen och ber om en hänvisning.

Jag tänker att det är svårt för honom att steppa upp. Han har stora svårigheter. Han vill kunna hjälpa till och finnas där för mig. Men en svårigheter han har är t ex hans minne. Han har i princip obefintligt korttidsminne. Man kan fråga "Kan du tömma diskmaskinen?", 10 sekunder senare har han glömt det. Det är väl det som ställer till det mest. Det plus hans bristande struktur.

Alla barnen är inte gemensamma. Jag har 1/4 omvårdnadsbidrag för mina barn, han 3/4 för sina. Men det är jag som gör allt merarbete, jag som gjort ansökan åt honom och jag dom genomfört intervjun med FK under utredningen. Vi har strikt delad ekonomi. Han betalar sitt, jag mitt och samma summa vardera för gemensamma kostnader. Vi har delat 50/50 under alla år, oavsett inkomst. Har alltid varit jag som tjänat minst. För mig är det svårt att gå ner i tid då mitt omvårdnadsbidrag är ungefär 2000:-. Det räcker inte långt i förhållande till inkomstförlusten. Kanske 1 timme per dag.

Vad för stöd tänker du via kommunen?

Mentat skrev 2025-04-30 22:11:31 följande:

Jag känner mycket väl igen mig. Efter en skilsmässa blev det bättre, liksom i takt med att barnen blev äldre. Det var dock inte förrän den mest krävande flyttade hemifrån när han var typ 27 som det verkligen började bli bättre.

Det är en situation som är väldigt svår att förklara för den som inte har varit med om den.

Jag är otroligt rädd för skilsmässa. Är orolig för hans förmåga att kunna tillgodose barnens behov. Hur blev det för dig?

Anonym (Patricia) skrev 2025-04-30 22:23:35 följande:

Du skulle i samråd med BUP ha en kontakt med socialtjänsten. Gör en anmälan på dig själv egentligen och att du behöver omedelbar hjälp . Ansök om avlastningsfamil, stödfamilj tex.

Ansök om stöd för både, pappan, barnen och dig via LSS med boendestöd, ledsagare etc.

Och du MÅSTE vara ärlig med vad som gör dig sjuk när du är hos doktorn. Annars får du aldrig rätt hjälp för annars är du snart sjukskriven igen och förmodligen då i ännu värre skick du kanske aldrig blir frisk ifrån.

Vi har mycket hjälp från nätverket som sagt och är därför inte berättigade en stödfamilj/avlastningsfamilj.

Det är endast ett av barnen som är berättigade insatser via LSS. Pappan + ett av barnen uppfyller många kriterier för autism, men inte tillräckligt för diagnos och har därför inte rätt till LSS. Det barnet är för litet för att egentligen ha behov av insatser enligt LSS. Boendestöd, kontaktperson och likande är inte aktuellt utifrån barnens ålder.

Jag har lyft hemsituationen med läkaren, men de hänvisar till jobbet istället. Att de förstår att det är en krävande situation, men inte anledning till sjukskrivning.

Tow2Mater skrev 2025-04-30 22:31:37 följande:

Jadu, om du inte vill adoptera bort ett par av barnen återstår att forenkla for dig hemma. Tvätta allt tillsammans på 40 grader. Kanske en vit på 60 grader om ni har vita strumpor men thats it. En stående vecka av matkomponenter (enklare an maträtter) som roterar samma varje vecka och ha en liggande beställning från mataffären on-line, de levererar väl. Typ så.

Med matkomponenter menar jag t ex koka pasta, koka brockoli och stek en korvtbit. Vill en annan ha fisk stek den. Inga maträtter, utan mer som komponenter som kan läggas separat sedan på tallriken beroende på preferens.

Har ni råd att du slutar jobba helt?

Köp in de tjänster du kan.

Jag tvättar allt på 40 grader. Dock delar jag upp ljusa och mörka kläder. Tvättar endast sängkläder på 60 grader. Jag hade gärna haft stående matsedel varje vecka, men får spykänslor av att äta samma mat för ofta. Barnen äter samma mat ofta, men jag behöver variation. Har favoritvaror som köps varje vecka. Är det jag vill äta egentligen som varieras utifrån vad som är på extrapris varje vecka.

Gällande maten är det så vi gör. Jag gör inte flera olika kompletta maträtter. Ett exempel kan vara köttbullar. En äter endast makaroner medan en annan vill ha mos, någon vill ha sås, andra inte. En äter inte köttbullar utan vill ha fiskpinnar istället. Då kokar jag makaroner, gör pulvermos, steker köttbullar och fiskpinnar och gör såsen på sidan. Ibland om jag gör t ex kyckling och ris så äter ett barn endast kyckling, ett annat äter endast ris med färska grönsaker till osv. Och ibland får de värma en Billys eller frysta pannkakor om det inte går att få till en annan rätt smidigt.

Nej, jag önskar att vi hade råd att en var hemma på deltid. Hade känts sååååå skönt!

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 30 Apr 23:34

#10

Anonym (Delila) skrev 2025-04-30 22:37:26 följande:

Jag har två barn med särskilda behov och en välfungerande man. Ändå är jag ofta dötrött. Vad du har att bära på dina axlar är en helt omänsklig börda. Jag vill bara rädda dig ifrån allt!

Får ni något stöd från kommunen? En stödfamilj, kortis eller liknande kunde kanske vara något för er? Om ni inte får något stöd så ta rådet från Patricia och rådgör med BUP och kontakta sedan kommunen och be om hjälp.

Din sambo behöver be om stöd åt sig så att han får hjälp att klara av sitt liv. Idag är du hans boendestöd och det funkar ju inte.

Vi har inte rätt till kontaktfamilj/stödfamilj då vi har ett stort nätverk och stöd därifrån. Vi har haft kontakt med kommunens typ föräldrastöd osv, BUP, habilitering men det är just det. Mer och mer tips och idéer med struktur, bildstöd, scheman osv som jag lägger mycket tid på. Jag har provat det, men det hänger liksom på mig, att jag knåpar ihop schemat, att jag skapar nya scheman varje vecka osv. Sambon fixar inte det. Han får inte ens ihop strukturen en vanlig dag, hur ska han då kunna fixa strukturen för sig själv?

Jag känner mig matt. Jag har försökt motivera honom, varit förbannad, sagt exakt hur jag känner. Att jag är hans hjälp-jag och att jag vill kunna ha en kärleksrelation med min partner och inte ett ytterligare barn. Han förstår inte. Det är hans autistiska svårigheter och hans värdelösa minne tror jag. Han glömmer allt eftersom och har därför svårt att se hur ofta saker faktiskt sker. Han har kontakt med habilitering och får hjälp av arbetsterapeut, men de kan inte hjälpa med så mycket.

Lönnsirap skrev 2025-04-30 23:04:34 följande:

När hemma inte får återhämtning så behöver man ganska naturligt faktiskt göra de förändringar man behöver för att få vila.

Om det innebär att äta frukost till middag, att köpa hämtmat 2 gånger i veckan, eller att kasta ut sambo/make är liksom inte lätt att säga, eftersom man naturligtvis behöver göra de åtgärder man känner sig okej med.

Som förälder behöver man också välja sina strider, varesig det handlar om gympapåsar eller bildstöd. Och man behöver också inse när det är dags att faktiskt är dags att vara lite krass.

Har man 4 barn och en partner som inte mår bra, så behöver man försöka hitta ett sätt att hantera detta. Och i min värld låter det som att ni också har det väldigt komplicerat, när medföräldern inte förmår och där det är viktigt att saker blir rätt.

Det finns en ständig ström av hushållssysslor, så det rimliga är att det blir good enough. Inte perfekt. Och du kanske behöver ta en paus en kväll eller helg utanför hemmet, trots andra medlemmars oförmåga....

Oj, vårt hem är långt ifrån perfekt. Föräldraskapet är långt ifrån perfekt. Ett barn spelar större delen av sin vakna tid. Ett annat får riva hela huset i princip varje dag för att jag inte har ork att hela tiden underhålla, roa osv. Läxorna får stå åt sidan för att jag inte orkar tjata varenda dag. Det duschas alldeles för sällan för barnen för att jag inte orkar tjata. Ibland står disken från middagen fortfarande framme på bordet vid läggdags för att jag inte orkat ta tag i det. Vi äter mst med hemkörning för ofta. Flera gånger per vecka. Tvättkorgarna svämmar ständigt över. Men städa behöver man göra ibland. Jag har en dag i veckan, torsdagar, då jag städar rubbet. Det är inte misär hemma hos oss, men mycket grejer. Leksaker på golvet, skorna huller om buller i hallen, disk på barnens rum osv som får stå där tills jag har min städdag. Köket plockas dock alltid ihop senast innan läggdags och diskmaskinen startas.

Gympapåsarna behöver packas och packas upp för att tvättas. Det går inte att tumma på. Bildstödet orkar jag ej med. De permanenta får sitta uppe, men att göra scheman vecka för vecka har jag slutat med. Ingen kollar ändå på det. Däremot har barnen alldeles för mycket skärmtid, de curlas för mycket för att jag inte orkar tjata och ta striden osv.

Jag försöker ta mig iväg ibland. Men det är ständigt samtal. Det blir en stor oro bland barnen när jag inte är hemma, för det avviker från det normala. De blir oroliga, ringer mig konstant, frågar när jag ska komma. Alla är väldigt mammiga. De ringer mig trots att pappan är hemma, för han vet inte svaret på deras fråga t ex. Det blir inte så mycket till avkoppling tyvärr.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 1 May 07:00

#19

Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2025-04-30 23:26:21 följande:

Ditt största problem verkar vara bristande stöd från din sambo. Han är som ett extra barn, du hade lika gärna kunnat vara ensamstående.

Märktes inte hans svårigheter innan ni fick barn, särskilt fyra barn? Det har alltid förbryllat mig varför kvinnor väljer dessa inkapabla män, hur mycket de än älskar dem. Jag fattar att han har fina sidor också, men detta funkar ju inte?

Npf är dessutom ofta ärftligt. Har man en partner med sådana svårigheter, är risken stor att även barnen får det. Då står man där.

Du och familjen behöver stöd omgående. Annars kommer allt rasa, inte bara du. Sök hjälp hos vården samt socialtjänst. Din sambo behöver också söka hjälp samt hitta strategier för att åtminstone bli en någorlunda fungerande förälder.

Alla barn är inte gemensamma. Han har fått sin diagnos långt efter barnen. Men ja, såklart jag sett att han har svårigheter. Jag är dock inte en person som lämnar i första taget. Vi är en familj och man ställer upp för varandra. Jag skrev denna tråd i syfte att få råd från andra som kanske lever med många diagnoser inom familjen och hur de fått ihop det.

Jag älskar min sambo. Skulle han vara elak och lämna mig med allt med flit skulle det vara en sak, men han vill ju kunna bidra och vara en hjälp för mig. Men har själv svårt med struktur. Som förälder till barn med NPF så ställs det ännu högre krav på föräldraförmågan, förmågan till struktur, rutiner osv, något som jag är bra på. Det har egentligen inte varit ett problem fören mer allvarligt psykisk ohälsa kom in i familjen i form av självskada, depression och ätstörning. Det blev för mycket för mig.

Anonym (Nej) skrev 2025-04-30 23:43:43 följande:

Jag försöker verkligen inte shamea ts för hennes val av sambo/förälder. Men ibland kan det vara svårt att sortera ut vad som är "det rätta" sättet att göra saker på vs sätt folk gör saker på.

Jag tänker att hans osäkerhet gällande mat tex handlar om att göra rätt. Inte om att han inte förstår att barnen behöver mat.

.

Det är komplext. Det som kommer naturligt för mig. "Min inre klocka" funkar inte på samma sätt för honom. Är han inte hungrig så tappar han uppfattningen om tiden och glömmer att laga mat åt familjen t ex. Det är hans minne som är största problemet egentligen. Jag har inte något problem att be honom om att göra saker, men det som är problemet är att han glömmer. Han glömmer göra det jag bett om. Glömmer handla saker jag sagt åt honom, glömmer hänga tvätten, glömmer fixa kvällsmat till barnen osv. Han glömmer berätta för mig om tider han får för utvecklingssamtal, om ett barn berättat att denna inte kommer hem efter skolan, att hans föräldrar hämtar barnet från förskolan osv. Det ställer till det mycket. Sen glömmer han att han glömt, så för det är svårt för honom att se hur stort problemet faktiskt är. Det är flera gånger dagligen som han glömmer saker och det blir en extra belastning på mig som då behöver komma ihåg, påminna, säkerställa att det blir gjort osv. Han tycker själv det är jobbigt att glömma. Han skäms och det blir mycket merarbete för honom osv.

Anonym (Teddy) skrev 2025-05-01 06:20:56 följande:

Vi har också barn med "utmaningar" och har fått hjälp både via skolservice som det heter här och via socialtjänsten.
Kontakten med skolservice kom via skolan och den enheten (i vår kommun, det ser säkert olika ut) som ligger under socialkontoret samarbetar med behandling och förebyggande insatser och sånt. De håller bl.a träffar för föräldrar med barn med NPF så att man kan finna stöd i andra. De kan också hjälpa till med försäkringsfrågor och hjälpa till att förmedla vilket stöd barn behöver om man inte når fram gentemot skolan. De håller också utbildningar typ komet och ABC.

Socialtjänsten fick vi kontakt med via BVC först och därefter BUP. Vi har en handläggare där som just nu utreder om vårt barn ryms inom LSS så att vi skulle kunna få utökat fritids när hen blir så pass gammal att hen egentligen inte ska ha det. Där finns också möjlighet till anhörigstöd och kuratorer. Men jag antar att det ser olika ut i olika kommuner hur man kommer åt alla dessa funktioner och människor.

Vi har också omvårdnadsbidrag på deltid och det stämmer att det inte är så mycket pengar men däremot får man rätt att gå ner i tid. Så om din läkare inte sjukskriver längre så kan du använda det för att inte behöva jobba heltid och "hinna med ditt liv". Men då skulle ni nog behöva ha gemensam ekonomi för det är inte rätt att du ska gå ner i tid för att ni i familjen ska funka. Och din man bara jobbar på som vanligt och har en intakt ekonomi.

Han skulle nog också behöva stöd, samtal, medicinering, boendestöd...
Som sagt, var inte rädd för kontakt med kommun/socialtjänst för er situation som den är just nu verkar ohållbar.

Vi har gått olika utbildningar via kommunen för diagnoser och även via BUP. Jag tycker barnen ändå har det stödet de behöver. Det som gör det tungdraget är att det är jag som får stå för allt stöd de behöver. Sambon har försökt få en utredning i 10 års tid, han vill ha stöd och hjälp. Men har svårt att uttrycka sina behov. Först blev det avslag på utredning två gånger för att han är för välfungerande då han har jobb och familj. Sedan har han stått i kö lång tid, endast för att få veta att han måste testa alla övriga insatser först. I tre år gick han till en arbetsterapeut, men han kan inte uttrycka sina behov. Han fick scheman han skulle fylla i under dagarna vad han gör och när, vilket han glömt fylla i osv. Han fick en utredning först efter att jag skrev och skickade in en egenremiss. Nu står han sedan snart ett år i kö för att få testa medicinering. Men det verkar dröja. Han har även kontakt med en arbetsterapeut. Men vi har skilda syner på vilka behov han egentligen har, så nu går han dit själv och det blir inte så mycket gjort där. Han har som sagt svårt att beskriva sina svårigheter.

Vi har inte så mycket övriga insatser i vår kommun. Bor på en mindre ort. LSS är inte aktuellt ännu utifrån barnens åldrar. Sambon är inte berättigad LSS såsom boendestöd osv. Han tillhör ingen personkrets som faller inom LSS. Stödfamilj har vi inte rätt till eftersom vi har sånt stort nätverk som hjälper oss.

Angörigstöd har vi och jag har tagit kontakt med dem och skulle få en tid dit.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 1 May 18:35

#38

Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2025-05-01 07:28:47 följande:

Ingen lämnar sin partner i första taget. Men du håller ju på att gå under. Och som du själv skriver, barn med npf ställer extra höga krav på föräldraförmågan. Har man då en partner med liknande svårigheter, kan det bli orimligt tungt. Allt hänger ju på dig, låter det som?

Man väljer inte vilka barn man får, men man väljer sin partner.

Du skriver att alla barnen inte är gemensamma. Tar du hand om hans barn också?

Finns de andra föräldrarna inte med i bilden? Ditt ex och hans ex.

I en familj ställer man upp för varandra ja. Vem ställer upp för dig?

Jag fattar att din sambos bristande ansvar är pga oförmåga, inte elakhet. Men det gör ju inte situationen lättare för dig.

Min poäng är att både du och resten av familjen behöver hjälp omgående. Den nuvarande situationen är inte hållbar. Det räcker inte med mindre justeringar här och där. Du drar ett alldeles för tungt lass och det är ju därför du mår som du gör nu.

Nej, alla bor heltid med oss.
Vi har hjälp av mina och hans föräldrar. Mina bor dock långt bort så det blir mer på loven barnen kan vara där.

Jo, behövs göra något. Har skickat meddelande till habiliteringen om det finns något de kan göra samt tagit kontakt med anhörigstöd. Så får se vad de kan erbjuda.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 1 May 18:48

#39

Anonym (Delila) skrev 2025-05-01 07:58:16 följande:

Var är mamman till din sambos barn, och hennes nätverk?

Jag funderar på möjligheten för er att flytta isär utan att göra slut.

Hur skötte din sambo sina barn innan du kom in i bilden? Var det misär? Om inte så är det kanske så att han klarar av barnen om han vet att han ska göra precis allt. Nu måste han hålla i huvudet vad du gör och vad han ska göra. Det är en extra belastning på minnet.

Både jag och min sambo kan uppleva att det är enklare när man är ensam med barnen, för då tar man alla beslut själv och störs inte av ytterligare en vuxen vars ideer och vilja måste tas in och reflekteras över. Kanske funkar din sambo bättre i ett hushåll med färre personer och där han inte behöver samarbeta med någon?

Hon är inte med i bilden. Sporadiska umgängen endast pga hennes egna problematik. Barnen har bott heltid med oss i över 10 år. Barnen träffar ibland sin mormor, men hon bor långt bort och är väldigt sjuklig så har inte så stora möjligheter att ha hand om dem ensam.

Innan jag kom in i bilden levde han med barnens mamma som då var fungerande, dock sjukskriven pga egen problemstik, men hon var hemma och skötte allt. Hon blev sedan så sjuk att hon inte kan ha hand om barnen. Det skedde efter att jag kom in i bilden. Jag kom in ganska snabbt efter deras separation.

Han skulle förmodligen kunna sköta ett hushåll där han bor ensam, utan barn. Men det är ju inte aktuellt i dagsläget. Barnen är inte myndiga än.

Anonym (Hm) skrev 2025-05-01 08:59:58 följande:

Förlåt om jag låter hård nu men here goes:

Din sambo har ett jobb? Som hanklarar av att sköta?

Men det är helt omöjligt för honom att komma ihåg att barn behöver ha mat och att det behöver diskas ibland? Han klarar inte av att ha påminnelse i mobilen tex "kl 12: laga lunch"?

Kan det vara så att hans dåliga minne manifesteras hemma eftersom han vet att han inte måste anstränga sig med olika hjälptekniker eftersom du ju ändå styr upp det hela?

Han har ett jobb som han arbetat med i över 20 år. Han kan jobbet utan och innan och det mesta går på automatik. Han behöver inte tänka så mycket där. Det är en del av hans specialintressen som han har, vilket gör att intresset för hans jobb är stort också, vilket också för det lättare för honom.

Jag förstår att det är svårt att förstå om man själv inte har NPF problematik.

Anonym (M) skrev 2025-05-01 09:39:34 följande:

Instämmer i ovanstående om din sambo. På din beskrivning låter det som om han har en intellektuell funktionsnedsättning och skulle behöva en personlig assistent dygnet runt, vilket han ju har i dig.

Jag förringar absolut inte hur det är att leva med en diagnos eller flera, jag har personer i min omgivning som gör det, men han har ju för 17 ett jobb där han tjänar mer än du.

Så stora svårigheter kan han omöjligt ha då. Det är väl knappast någon som påminner och förklarar allt för honom hela tiden på jobbet.

Om han nu skulle ha så dåligt minne som du beskriver så skulle han inte kunna sköta ett jobb. Du får det att låta som om hans minne ligger på samma nivå som min dementa mammas.

Sorry men han utnyttjar dig till max. Han måste ju ha haft någon form av fungerande tillvaro utan dig för han gick väl inte direkt från exet till dig?

Du skriver att du inte vill lämna honom för ?i en familj ställer man upp? men i nuläget ställer han ju inte upp på dig alls, inte på något sätt.

Det bästa för dig vore att bli särbo om du nu inte vill lämna honom. Du kan inte fortsätta så här. I nuläget är du i praktiken ensamstående med fem barn (inklusive sambon) med särskilda behov.

Nej, du måste tänka på dig själv nu. Om du fortsätter så här kommer du att bli utbränd på ett sätt som inte går att återhämta sig ifrån.

Har du kollat ditt blodtryck? Jag har själv levt i en extremt stressfylld situation privat, även om den inte såg ut som din, och en dygnsmätning visade att blodtrycket låg skyhögt även när jag sov. Stressen tär på din hälsa och kropp också, tänk på det.

Och jo, du kan visst bli sjukskriven på grund av din privata situation, det blev jag, men det är klart att företagshälsovården inte vill det. De ska få dig i arbete, det är deras uppdrag. Gå till en vanlig läkare i stället.

Separera/bli särbo så får han fixa situationen med sina barn och du får fokusera på dig och dina barn. Jag förstår att du inte ser det så med mina och dina barn om ni har levt ihop under flera år men du försvinner ju inte ut deras liv.

Du kan inte fortsätta ta hand om alla när ingen tar hand om dig. Din nuvarande situation är omöjlig. Du får släppa kontrollen och bara göra det du absolut måste.

Han har ingen intelektuell funktionsnedsättning. Det är något de utrett när de gjorde hans utredning.
Men ja, han träffade mig ganska snart efter han och barnens mamma separerade.
Innan jag blev en större del av familjen så hjälpte hans föräldrar till mycket. Men då var barnen små, inte så stora krav. När de blivit större med aktiviteter, läxor, konflikter med vänner osv så har kraven på oss föräldrar ökar avseende struktur och rutiner. När barnen är små styr man som förälder mycket som sker. Barnen kan inte kräva så mycket egentligen, inte på samma sätt som när de är större och behöver skjuts, hämtning, läxor ska göras osv. Och de diagnoserna de har har uppdagats flera år efter vi träffades.

Ja, han minne är extremt dåligt. Något den utredande psykologen tänker beror på bristande uppmärksamhet. Att han inte har koncentrationen och uppmärksamheten att egentligen ta till sig det som sägs och därför glömmer han. Inte att minnet egentligen är dåligt. Han får bra på minnestester. Detta kommer förmodligen bli bättre med medicinering, men som det ser ut nu så är det en kö på flera år.

Jag har bra blodtryck. Vi har funderat på att bli särbo, men boendesituationen är ansträngd där vi bor. Står i kö och söker bostad, men det krävs längre kötid än vad jag har.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 1 May 18:49

#40

Anonym (GA) skrev 2025-05-01 10:17:58 följande:

Fast du måste ju se till hela biten, inte bara din känslor för honom. Ingen i er familj mår ju bra, speciellt inte barnen. Då kan du inte bara säga "jag älskar honom så jag lämnar honom inte". Tänk på dina barn istället för på dig själv. Att du mår dåligt är ju delvis självvalt, men dina barn har inte valt detta.

Anonym (GA) skrev 2025-05-01 10:17:58 följande:

Fast du måste ju se till hela biten, inte bara din känslor för honom. Ingen i er familj mår ju bra, speciellt inte barnen. Då kan du inte bara säga "jag älskar honom så jag lämnar honom inte". Tänk på dina barn istället för på dig själv. Att du mår dåligt är ju delvis självvalt, men dina barn har inte valt detta.

På vilket sätt tänker du att barnen mår dåligt av att vi är tillsammans?

Anonym (TS) Trådstartaren

Fri 2 May 21:57

#49

Anonym (M) skrev 2025-05-02 19:27:44 följande:

Instämmer i ovanstående. Du måste separera TS, eller bli särbo.

En mycket stor del av dina problem är din sambo. Du kan inte ta hand om fyra barn och en vuxen man. Han får söka stöd för egen del om han nu är så fullständigt inkapabel.

Om du bodde ensam med dina två barn så skulle din situation bli betydligt mer hanterbar, även om jag förstår att det är tufft ändå.

Nu är du fokuserad på sjukskrivning, vilket är helt förståeligt, men det löser inte dina problem. Du skulle behöva vara sjukskriven tills alla barn har flyttat hemifrån om du fortsätter så här.

Det är ok att sätta gränser och prioritera sina egna behov. Du måste göra det nu så att du inte går under.

Jag förstår att det kan vara knepigt med boende men börja planera för det redan nu. Kolla upp alla möjligheter.

Jag förstår faktiskt inte hur din sambo kan se på när du blir sjukskriven och bränner ut dig fullständigt. Har han problem med empati också?

Han uppfyller ju trots allt många kriterier för autism, men inte tillräckligt för en diagnos. Autister har ju oftast svårt med kognitiv empati, dvs förmågan att mentalisera, att förstå någon annans situation. De har ju ofta god affektiv empati. Att förstå att någon annan får ont när de slår i tån i en tröskel t ex.
Men ja, han har svårt med kognitiv empati. Att förstå min situation, att förstå barnens situation. Skulle han ha god kognitiv empati så tänker jag att han inte skulle agera som han gör. Han tänker att alla fungerar på samma sätt som honom, vilket också ställer till det. Han har svårt att visa uppskattning, svårt att förstå att andra har behov av känslomässig närhet, för han har inte det t ex.

Han kan såklart visa kärlek med kramar, pussar osv. Men det sker på hans villkor mer än när det faktiskt skulle ge mest. Han har svårt att se om jag har en jobbig dag och kan skämta, busa osv fast det inte är läge. Han kan kramas när det inte är läge och tar illa vid sig om han blir avvisad. Just för att han saknar förmågan att förstå andra.

Anonym (Hm) skrev 2025-05-02 18:42:02 följande:

Nu har jag ju då erfarenhet av npf, både hos mig själv och mitt barn...
Och jo: det går att bete sig som en ansvarstagande vuxen trots det. Det är stundtals skitsvårt och man får kompensera och använda hjälpmedel men det hänger på att man anstränger sig i alla fall lite. Du beskriver honom som helt inkapabel, det går inte ihop med att klara av att sköta ett jobb (även om det är ett specialintresse). Är det så pass illa som du skriver behöver han boendestöd. och han borde knappast ha ensam vårdnad om barn.

Men skitsamma, om han nu är så hopplös och oföränderlig, vad tror du behövs för att du ska bli frisk? Att bara köra på i samma hjulspår funkar ju inte, du kommer bara bli sämre då. Vad behöver förändras? Du måste själv reda ut och ta tag i det.

Jag tänker att hans största problem är just det jag beskrivit ovan detta. Att han har svårt med mentalisering och se hur han beteende påverkar andra. Det gör också att motivationen till att ta tag i svårigheterna är låg, för han ser inte att det drabbar någon negativt. Att han hela tiden glömmer saker, glömmer han bort. Så det är svårt för honom att se att detta är ett jätte stort problem för mig t ex. För i hans huvud händer det sällan, för majoriteten av alla gånger glömmer han att han glömt. Han förstår inte belastningen på mig när jag hela tiden behöver påminna, ledsaga, dubbelkolla. T ex så skulle han fråga sina föräldrar om barnvakt. "Jag ska göra det nu" säger han. Istället visar han mig ett inlägg på Facebook. Pch börjar sedan med annat. Jag frågar igen "Skulle du kolla upp barnvakten?" Ja, jag glömde, jag ska göra det nu säger han. Går 30 min och jag frågar om han gjort det. "Nej, jag glömde, ska göra det nu." Gjorde han det? Nej, först fjärde gången jag sa åt honom och blev irriterad så gjorde han det. Såhär är det med det mesta, det innebär att jag ska hålla saker i huvudet för att säkerställa att det blir gjort. Hade jag inte påminna honom där och då hade han frågat först 5 min innan vi ska åka iväg. Han ser inte detta som ett problem. Han har förmodligen redan glömt att jag fått påminna honom fyra gånger innan han gjorde det han skulle.
Han frågar mig om allt och när jag lyfter att det är betungande för mig så säger han bara "Jag vill att det ska bli rätt" eller "Man måste väl få fråga". Han glömmer hur ofta han faktiskt frågar mig om saker och har därmed svårt att se hela bilden, hur ofta det faktiskt blir och vilken belastning det blir på mig.

På vilket sätt är det en omöjlighet att klara ett jobb med inte ett hem? Ett jobb där han gör samma sak varje dag, samma tid och har gjort i 20 år? Det är det enda han behöver fokusera på på dagarna. I hemmet, med flera barn, krävs flexibilitet. Det är betydligt högre krav på att kunna växla mellan olika aktiviteter, avbryta det man gör när ett barn behöver hjälp på toaletten t ex för att sedan återuppta det när man gjort det. Man behöver komma ihåg läxor och dagar de ska lämnas in t ex. Ibland kommer läxor efter sjukdom som spontant ska göras. Man behöver kunna åka och hämta ett barn för att sedan återuppta det man gjorde när man kommer hem. Man behöver ha förmågan att kunna lyssna och vara med med öronen samtidigt som man gör något annat, speciellt med barn med NPF som är impulsiva och gör mycket hyss.

Att han glömmer saker hela tiden, inte ser hela bilden och har svårt att förstå min situation gör det också svårt med motivationen. Att se vinsten med att följa scheman, ha larm på telefonen osv. För honom blir det en belastning och han ser inte vinsten för mig och övriga familjen, för han ser inte att det är någon problem som det är nu.
Jag har lyft detta många gånger genom åren. Att han inte alla fall kan testa och se hur det blir, att det skulle bli en större trygghet för mig att jag kan lita på att han gör det han säger och inte glömmer osv. Jag har ställt ultimatum. Nu senast var det angående utredningenoch att han ska göra en sådan och få hjälp och det ultimatumet är ju inte riktigt "klart" fören han fått prova medicin. Det är mitt absolut sista hopp. Blir det inte bättre då, så kommer jag lämna. Då har jag uttömt alla möjligheter till att stötta och hjälpa honom.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sun 4 May 00:08

#52

Anonym (Hm) skrev 2025-05-02 22:50:53 följande:

Men vänta nu... du skriver i din ts att mannen har diagnoser men nu skriver du att han ståt i kö för utredning och medicinering. Vilket är det?
Även folk med autism förstår om man klart talar om för dem vad deras beteende får för konsekvenser. Problemet är nog inte eventuell autism utan att han saknar empati. Han bryr sig inte. Och du ursäktar hans beteende med massa faktatexter om autism (som det verkar osäkert om han har). Och vad är det för magisk medicin som skulle hjälpa mot den här eventuella autismen?

Jag menar inte att lägga skuld på dig men du måste sluta upp med att curla och ursäkta honom. Det hjälper inte dig.

Han har gjort utredning och står nu i kö för medicinering. Han fick en add diagnos och uppfyller en stor del av kriterierna för autism, men inte tillräckligt för en diagnos. Ett kriterie till så hade han fått en autismdiagnos. Men det tog 10 år innan han fick en utredning.

Anonym (M) skrev 2025-05-02 23:12:52 följande:

Man vad i hela friden får du ut av denna relation? På vilket sätt får den dig att må bra och ger dig energi?

Du beskriver honom som ett sort egoistiskt barn. Jag fattar inte hur du står ut.

Han vill inte använda verktygen han har fått av arbetsterapeuten och han är tydligen inte så intresserad av att göra en utredning. Ändå är du övertygad om att han har autism och utgår ifrån att det är så.

Helt ärligt verkar du försöka hitta ursäkter för hans dåliga beteende mot dig. Har du funderat på om han faktiskt manipulerar dig och trivs rätt bra med situationen där du tar hand om allt, som om han vore ett av barnen?

Han framstår som en rätt typisk mansbebis som gömmer sig bakom en diagnos som han faktiskt inte har.

Han har redan gjort en utredning?
Det som jag säger angående hans diagnos är vad psykologen sagt vid återgivningen av utredningen. Han har add, vilket påverkar hans förmåga till uppmärksamhet och koncentration, vilket visar sig som dåligt minne. Med medicinering kommer detta förmodligen bli mycket bättre då medicinen hjälper med uppmärksamhet och koncentration.
Han har autistiska drag, men inte tillräckligt för diagnos. Dock var psykologen tydlig med att detta är något som påverkar honom mycket och någon man bör ha med i bedömning kring hans stöd och svårigheter.

Jag får ut mycket av relationen. Vi har kul tillsammans, har en lättsam relation där vi skojar och busar mycket. När det är "bara vi" så fungerar det väldigt bra. Det är alla krav och flexibiliteten som ställer till för honom. Vilket också är en del av hans svårigheter med de diagnoser han har. Det är inget jag skyller på, utom ett faktum.

Alla jag pratar med, som arbetar inom vården, t ex psykologen som utredde, arbetsterapeut och kuratorer, säger att det beror på hans diagnoser. Det är bara i detta forumet som alla säger att han är en mansbebis. Alla som faktiskt arbetar med denna typ av diagnoser pratar om hur svår vardagen faktiskt är för personer med dessa svårigheter, att viljan finns men inte förmågan osv. Alla säger att för mig handlar det om att acceptera hans svårigheter. För det finns egentligen ingenting att göra åt hans autistiska drag dvs hans bristande kognitiva empati, svårigheter med socialt samspel osv. Däremot kan medicinering hjälpa hans add avseende hans svårigheter med uppmärksamhet och koncentration vilket förmodligen komma göra det lättare för honom att ta till sig information och inte glömma saker hela tiden. För honom är det också ett handikapp att glömma. Han tycker det är skit jobbigt också. Att behöva åka flera svängar till affären, glömma att packa med gympakläder till barnen eller missa inbokade besök.

Jag var inte ute efter en bedömning om han är en mansbebis eller inte, utan tips och idéer från andra i liknande situation hur de fått vardagen att fungera.

Anonym (TS) Trådstartaren

Tue 6 May 21:58

#70

Anonym (M) skrev 2025-05-04 09:36:37 följande:

Varför pratar du med din sambos psykolog, kuratorer och arbetsterapeut?

Anonym (M) skrev 2025-05-04 09:36:37 följande:

Varför pratar du med din sambos psykolog, kuratorer och arbetsterapeut?

Jag har varit med under utredningen och återgivningen av utredningen. Även varit med vid något tillfälle i början hos arbetsterapeuten. Det är väl inte konstigt? Är ju jag som skrivit remissen och de vill ju även ha med anhörigas perspektiv. Precis som de också pratat med hans föräldrar under utredningen.

Anonym (TS) Trådstartaren

Tue 6 May 22:07

#71

Jemp skrev 2025-05-04 21:14:57 följande:

Använder han inte mobilen? måltider tex, varför funkar det inte att sätta påminnelse på mobilen?
Gemensamma whatsapp-chattar för att kommunicera hämtning osv.

För att han glömmer. Han har en notis i telefonen som plingar när han är på toa ex. Han ska tvätta händerna klart efter toalettbesök och när han gjort det har han glömt notisen. Eller att han sitter vid datorn, notisen plingar, han ska skriva klart meningen och då har han glömt. Hela tiden, varje dag.
Vi har gemensam chatt, men hans mamma kan endast skriva sms eller ringa. Sen glömmer han att skriva till mig. Vi har en familjechatt för familjen. Men äldsta barnet envisas att skriva på snapchat. Och då glömmer han meddela mig t ex.
.

Anonym (H) skrev 2025-05-05 09:54:57 följande:

Orkar inte ens läsa all denna gallimatias... Vi är många med diagnoser (din man är ju för den delen inte ens utredd...) som löser livet ändå. Jag visste inte ens att jag hade en diagnos förrän jag var 30+, jag lyckades hantera mina svårigheter långt innan jag fick diagnosen. Vuxna människor får ta ansvar, och jag om någon vet att det inte är lätt alltid.
Din man är bara lat och oansvarig. Sluta curla honom, du behöver spara din energi till att ta hand om dina barn.

Vad sökte du stöd för om du inte hade några problem? Varför behövde du få en diagnos då?

Anonym (Silla) skrev 2025-05-05 10:02:36 följande:

Jag är i lite likadane situation som dig. Vi har gjort så att mannen som har svårt att vara flexibel har ett schema där han gör de flesta fasta hemmasysslor som att laga mat, skjutsa till träning, handla och städa. Jag tar mer med barnen och allt planerande och fix som dyker upp utanför det fasta schemat.

I början tyckte jag det kändes fel att han skulle göra så mycket för det ser mycket mer ut på pappret än det jag gör. Men jag var också utbränd och det var inte min man, han hade kapacitet att göra mer och jag behövde avlastning.

I verkligheten gör jag fortfarande mer än vad han gör eftersom det tar så mycket tid och energi att styra upp en familj där flera har npf. Man måste bara inse att allt det arbetet som inte syns också är arbete och måste räknas in när man ska få en rättvis fördelning hemma.

En tråd på SEX sidor och ett enda vettigt svar. Det som jag efterfrågade i trådstarten. Hur har ni fått det att funka i vardagen?
Är det bara en uppdelning på sysslor eller scheman med tider osv?

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 7 May 18:21

#75

Jemp skrev 2025-05-06 22:55:43 följande:

Lite fler tips

Beställ mat på nätet.
Sortera tvätten per färg direkt.
Gäller inte vårdgarantin för hans medicinering?
Skaffa kurator för din egen del (utanför Företagshälsan)

Beställer på nätet ibland, men ibland finns det inte lediga tider för leverans.
Vårdgarantin gäller inte medicin, endast utredning.
Vart kan man skaffa en kurator?

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 7 May 18:24

#76

Anonym (Igenkänning) skrev 2025-05-06 22:41:00 följande:

Jag förstår verkligen att du blir ledsen och frustrerad när du läser de flesta svar i den här tråden. Och den totala oförståelsen kring hur en vuxen man, NPF eller inte, kan sköta sitt lönearbete och dra in pengar till familjen, men inte utföra de enklaste sysslorna hemma. Vi har det ju likadant och jag förstår dig till fullo. Och jag har ingen lösning på problemet. Den enda gångbara lösningen är att jag vränger mig ut och in. Hade min man tillslut lyckats förmå sig till att hantera det detaljarbete som krävs för att projektleda en familj, så hade han inte haft någon kapacitet kvar till att lönearbeta = inga pengar in till familjen. Och det här med bristande förmåga till att hantera flera bollar i luften samtidigt, tex lönearbeta och ta hand om barn/hem/hushåll, är ju något som är väl förekommande inom NPF.

Det här med att människor med NPF många gånger har svårt för att hantera flera bollar i luften samtidigt, vilket då kan visa sig som svårigheter att kombinera olika roller, tex att vara en duktig medarbetare på jobbet, att vara en bra pappa, att vara en bra partner.. det är som sagt inget ovanligt. Det är ju pga det fenomenet som tex många framgångsrika musiker också har NPF. Man kan inte kombinera olika bollar i luften / olika roller, utan man har istället EN boll i luften som man går "all in" på, och som ett resultat av det energifokuset blir man många gånger framgångsrik inom just det intresset / den begåvningen. Detsamma gäller för många framgångsrika idrottsstjärnor. Medan man kan ha ett kaosigt liv i övrigt.
Tänk vad många talanger som inte hade utvecklats utan NPF och drivet att gå "all in" på en endaste grej.. men i ett vanligt familjeliv med barn och hushåll så ställer NPF till det riktigt rejält.

Ja, det är så det känns här också.
Han fokuserar på jobbet som är en del av hans specialintresse och då finns inte orken till annat. Idag kom han hem från jobbet och la sig i sängen och somnade direkt. Nu har han sovit två timmar. Jag har fått fixa middag, läxor och tvätt och sköta barnen.

Såhär är det oftast varje dag. Han sover flera timmar efter jobbet. Han somnar där han sitter. I soffan, vid bordet eller i sängen. Han somnar på 2 minuter och han sover sig igenom alla typer av oljud. Resten av kvällen går ut på att klaga över att han är trött. Vilket jag också förstår eftersom all han energi går till att hålla ihop på arbetet.

Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

INNEHÅLL