Hemmet är orsaken till min utmattning. Hur ska man komma tillbaka?

Känner med dig TS. Jag har själv diagnos och barn med diagnos. Jag arbeta med ett förhållande krävande arbete och mycket av min energi går åt till att få ihop vardagen. Jag har gått ned i tid för att få det att fungera. Har hundra larm för att trigga allt som behöver göras. Lägger in nya larm löpande under hela dagen. Telefonen ringer flera gånger i timman för att påminna om allt från möten, samtal, mail som ska skickas till hämtning ärenden mediciner och paket som ska hämtas eller gympapåse som ska packas. mitt minne fungerar inte i vardagen och skulle glöms hämta barn varje dag om jag inte hade larm. jag glömmer att jag har hund eller barn med mig i bilen och har en super strikt regel att ta av mig skorna och lägga i baksätet med barnet när hon var liten för att inte glömma. Tricks och stödgrejer hela tiden gör att få saker att fungera. Jag har rullade inköp i mataffär med leverans varje vecka samt städhjälp en gång i veckan.  Livet går ihop men det kräver mycket av mig. konstant hantering av saker som jag upplever kommer naturligt för många. 

Däremot har jag aktivt valt att leva själv.  Det fungerar bättre för mig att bara ha mig själv och mitt barn att fokusera på. väldigt tråkigt och ett väldigt tufft beslut men jag bestämde mig för att det var det bästa för mig och mitt barn. 

Oberoende av skäl att din man inte förmår att avlasta dig eller ta sitt föräldraansvar bör du fundera över dina egna prioriteringar. Det låter som du kämpar så otroligt för att försöka förändra den men inget verkar hända. Barnen blir större och med det större problem. Barn som du dessutom uppger har egna utmaningar och behöver bästa möjliga förutsättningar för att faktiskt lyckas i livet. Att du väljer att stanna med en man som försämrar dina möjligheter att ge dina barn det är något jag tror du behöver ta en ordentlig fundering över. Gör du verkligen det som är bäst för dig och dina barn? Ibland räcker man inte till och då måste man göra avkall på. Är du verkligen okej med de avkall du har valt att göra? Har det bara blivit så eller är det faktiskt aktiva val du gjort att prioritera ned din egen och dina barns förutsättningar och välmående för din man och hans barn. Ni ska alltså gå ner i det sjunkande skeppet allihop? Är det de valet du har gjort är det ju så, men fundera bara över om det verkligen var ett aktivt val du gjorde på resan eller om du plötsligt stod där i ett skepp som sjunker och istället för att försöka rädda dig själv och dina barn står du kvar för att familjen ska hålla ihop och ger ner allihop... för det är det man gör i en familj. Beundrar din lojalitet och styrka men går du under så är varken eller speciellt mycket värd. Vem ska ta hand om dig och dina barn när skeppet har sjunkit? Finns de stödet? nyttja det för guds skull redan nu i så fall innan du går i bitar och du inte kan komma tillbaka.