Vanligt att nöja sig?

Beror ju på vad man lägger in i begreppet "nöja sig"...? 

Jag har inte stadgat mig med någon jag inte är attraherad av, jag älskar min man. Fast någon gång runt 30 insåg jag att man inte kan sträva efter perfektion. Så när jag hittade min man, en bra karl med hjärtat på rätta stället, så kände jag väl att detta är så bra det blir. Jag var kär, men inte så himlastormande som jag varit med många (sämre) tidigare partners. Resultatet blev ju väldigt bra ändå. Nä, han är inte nån Adonis eller tiger i sängen, han är kass på att städa, knappar hellre på sin dator än följer med mig till en konsert och kommer aldrig hjälpa mig välja gardiner till vardagsrummet. Men vi kommer bra överens, är ett fantastiskt team gällande barn och hus och har en genuin omtanke för varandra. Vi har aldrig bråkat och livet med honom är faktiskt riktigt fint.

Så jag ser inte att "nöja sig" som något som nödvändigtvis måste vara negativt? Jag tror nämligen inte att någon människa hade kunnat leva upp till min drömbild över hur jag ville att en partner skulle vara.