Chockad och förkrossad

Men varför ta ut något i förskott? 

Du ska utredas, du har inte fått en diagnos. 

 

Kanske för att det hela kom som en chock?!
kanske för att det kan få stora konsekvenser eftersom det skulle betyda att det jag tänker och känner inte ens är ?verkligt?. Hur mycket inbillar jag mig? Hur mycket känner jag som inte finns? När jag reagerar på saker som händer mellan mig och min pojkvän så kanske det inte ens är en grej utan jag som har trott att jag är jävligt rätt på saker kanske är den som har fel i alla lägen?! Vem är jag?!

 

Hej. 

Kom ihåg att oavsett vad utredningen säger så är du fortfarande du: du har precis som alla andra upplevt erfarenheter genom ett filter ur ditt perspektiv, dina bedrifter är fortfarande dina egna, din familj och de som valt att vara dina vänner är samma som innan. 

Om utredningen visar att du har borderline får du förhoppningsvis verktyg som kan hjälpa dig att bättre hantera utmanande situationer eller förebygga att de händer. Om utredningen visar att du inte har borderline kan du läsa på om det och välja vilka verktyg du vill applicera på dig själv som känns relevanta.

Så vanligt att människor identifierar sig själva med sin diagnos. Att växa upp utan en diagnos och hjälp är jobbigt men inget du kan göra något åt nu. Istället har du fått (fördelen?) att växa upp med kanske fler utmaningar än andra, men utvecklats och lärt dig att hantera olika situationer och verkar klarat det ganska bra (oavsett känslor av att vara annorlunda eller imposter eller vad du kan känna).

Du är unik, och samma person som dagen innan du fick en eventuell diagnos. Ta de delar från utredningen som passar dig och gör något bra med det. Det kommer finnas deler som inte stämmer på dig, strunta i dem.

Du väljer själv vilka du delar detta med och hur mycket. 
En partner ska man förstås kunna dela mycket med, men tyvärr finns fördomar hos alla. Berätta för honom att du är samma person som innan (precis som jag förklarar för dig nu), så de delar han älskar med dig finns kvar, precis som de delar som irriterar honom. Och om han drar på studs - du vet redan svaret på det?då är han inte värd din tid! 

När de fördomar på jobbet får du väga hur trygg du känner dig med chefen, alla på jobbet behöver inte veta. Det kan vara en hjälp att ha alla kort på bordet (du väljer själv om du vill berätta redan under utredning eller först om du för ett bekräftande svar). Det kanske också räcker man att berätta vilka utmaningar du har och hur du vill bli stöttad kring dessa för att lyckad i din nya roll. Dvs ta upp dem som sk svaga/utvecklingsbara sidor - kom ihåg att du redan blivit befordrad, baserat på dina meriter, de skulle inte gjort det om de inte trodde att du var rätt person för detta! Och du skulle väl inte accepterat om du inte någonstans inom dig tror att du klarar av detta?

En dag i taget, och tappa inte dig själv, kom ihop att du är du, inte en diagnos. Det betyder att du är unik och det finns ingen standardmodell alla-borderlineare-är-exakt-så-här-och-varken-mer-eller-mindre.

Om du har ordning på ditt liv och blir befordrad så känns borderline, eller EIPS, som det numera heter, inte som en diagnos som stämmer in på dig. 

EIPS innehåller ofta självskadebeteende, missbruk, extrema humörsvängningar osv. Att man byter jobb, partners bostad ofta är också vanligt. 

Hej! 

Jag jobbar mycket med personer med borderline. Generellt skulle jag säga att diagnosen har alldeles för dåligt rykte. De flesta jag träffar med diagnosen är fantastiskt fina människor som kan känna sig överväldigad av sina känslor, ibland skadar sig själv för att de inte har strategier och som är rädda för seperation. Det är den enda personlighetsdiagnosen som har en fungerande behandling och den växer ofta bort med åren. 
Borderline är bara en samling beteenden som man kan få hjälp med!

Tack för din beskrivning. Den var nyttig och lugnande att läsa. Du har ju helt rätt. Jag blir ju inte en ny person om jag nu får diagnosen. Men jag har möjlighet att få rätt typ av hjälp.

jag berättade faktiskt för min pojkvän igår. Han tog det hela med ro och tror inte Borderline är rätt diagnos men som han själv sa, han är inget proffs. 

Jag vet att jag är bra på mitt jobb och är en arbetsmyra som älskar ordnade strukturer och utvecklingsmöjligheter. 

Jag har inga självskadebeteenden och har aldrig haft, inget missbruk, det är väl egentligen att jag har väldigt starka känslor och att jag har separationsångest som hon går på.

Jag kan känna mig överväldigad av mina känslor, rädd för separation men inget självskadebeteende.

Vid vilken ålder brukar den ha vuxit bort? Jag är 45 år.

Jag kan inte mycket om borderline, så jag ska inte uttala mig om den saken, men jag är ganska påläst och erfaren när det gäller npf och tycker att detta uttalandet från läkaren är väldigt märkligt. En person med adhd kan vara precis lika pragmatisk som vem som helst. Och många är högpresterande på flera plan, trots funktionsnedsättningen, men ofta får det konsekvenser såsom ångest, depression och utbrändhet.

Helt ärligt.. att efter 20 minuter kasta ur sig borderline men utesluta adhd pga ordnat liv... den läkarens bedömning skulle jag ta med en enorm skopa salt. Just kvinnor går ofta odiagnostiserade med adhd just för att de har ordnade liv men mår ändå skit. 

Men om du får remiss för utredning så gör en, det kan ju hjälpa dig

Hej, har haft förhållande med flickvän som har diagnosen. Hon sa som det var o förklarade vad som var jobbigt, o när jag visste hur hon funkade så var det inget större problem. Nu bröt vi upp tillslut, men det var inte p.g.a hennes diagnos.

Så ta det lugnt, lär dej o acceptera hur du funkar, o var ärlig med det, så är det nog ett mindre problem än ekonomiska issues, arbetsfördelning hemma o sånt.

Så var det för oss i alla fall då.

Jag förstår att detta känns jättetufft och ensamt, och jag förstår också att du kanske inte vill berätta för allt och alla, och det behöver du inte heller. 

Som någon säger också, så ta det lugnt. Det är inte alls säkert att du har emotionellt instabil personlighetsstörning. 

Men också viktigt att tänka såhär. De flesta av psykiska besvär, tex som personlighetsstörningar, är ju personlighetsdrag som vi alla har i varierande grader. Det som gör att det blir en diagnos är om de dragen blivit gått så långt att de orsakar lidande för sig själv eller personerna i din närhet. Och det finns ju grader av detta också  

Sen får du inte glömma att en diagnos kan innebära hjälp som du tidigare inte fått, en förståelse för dig själv och hur du är och varför på ett sätt du tidigare inte gjort  
Så kände jag efter min Autismdiagnos  

Men viktigast tycker jag är att du tar det lugnt och ett steg i taget. Det kanske kan räcka med att du har en nära vän eller anhörig du kan prata med detta om i nuläget och OM det sen blir aktuellt så ta det i din takt. 

Men hade jag varit dig så hade jag avvaktat lite med att berätta för sambon. Framförallt tills du själv hunnit smälta det lite. 

Finns här om du behöver lite stöd också 💞