Hade ni orkar leva med en man som aldrig tänker på er? Inte ville lägga sig samtidigt? Inte ens någon gång i veckan? Åt ensam på kvällen och satt på sin dator innan han la sig själv. En man som inte var särskilt intresserad av närhet. Du fick driva det sexuella som blev kanske 1-2 ggr per månad. Humörsvängningar. Du fick ta alla nätter med barnen och dessutom fick han sovmorgon varje helg och du aldrig. Du lagade all mat och skötte all städning, han kunde dock fylla på tvättmaskinen och lägga disk i diskmaskinen. Han kunde inte prata om känslor så de blev aldrig några fina ord. Dock kunde han bli så fruktansvärt elak vid minsta diskussion. Diskussionen såg han som ett slagsmål han skulle vinna. Kunde säga fruktansvärda saker till mig. Allt från att jag inte spelar någon roll för honom till att det var tur att jag inte var hans fru. Han var paranoid och misstänksam, litade inte på någon och anklagade mig för att vara manipulativ så till den grad att jag trodde på det. Tills mina nära och kära bekräftade att så inte var fallet. Kritik kunde han absolut inte ta och blev närmast hämndlysten när någon gick emot honom. Vi fick ex inte titta på melodifestivalen för de var hjärndött och inte bra för barnen. De skulle bara läsa faktaböcker. jag försökte boka spa? restaurang?dejtnights, men han förstörde genom att sova genom spaet eller må för dåligt osv?. I slutet var de till och med gränsfall fel att titta på en film fredag kväll, då skulle man sitta och läsa på om hur man kan tjäna mer pengar. För makt och pengar var viktigast. Kände mig så nere i hans närvaro, ingen bekräftelse, närhet eller kärlek. Närmast robbotiskt. Han drack vin fre-lör kväll och lör-söndag varenda helg. Vet inte om andra tabletter blandades med också för rusets skull - ingen aning men troligt. Däremot tjänade han bra och var generös med det han tjänade och tänkte på barnens framtid. Utifrån att lära de läsa faktaböcker osv. Men jag grät nog 3-5 ggr per vecka då han sårade mig rejält och barnen blev såklart påverkade att se mig ledsen. Utbrott kunde han få och att barnen var nära påverkade inte - han var rätt gränslös. Det hela slutade tråkigt, nu är det över. Jag ville inte mer?. Men efter all normaliseringsprocess undrar jag, Det jag skriver ovan, är det ?normalt?? Att stå ut med i ett förhållande? Eller är de fel?
