• Anonym (Vanlig man)

    Tror jag är autistisk. Livet funkar inte.

    Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag att jag har nån högfungerande autism/ADD.

    Det är en insikt som kommit krypande de senaste åren. Mer och mer..

    Det finns äldre släktingar och minst en kusin till mig som sticker ut lite, som man skulle kunna misstänka, och min pappa uppvisar alla tecken på bristande förståelse för andra, och en mycket stark fixering vid några få specialintressen. Han trampar ofta folk på tårna och det blir regelbundet konflikter. Jag har också minst en kusin med öppet diagnostiserat Autism och ADD. Och en annan med ADD. Det finns i släkten. Troligtvis på båda sidor.

    Som barn var jag mycket udda. Trivdes i mitt eget sällskap, ville ha lugn och ro och älskade att leka själv. Jag hade EN bästis och det räckte alldeles utmärkt för mig. 


    Som vuxen så försökte jag många år leva normalt men efter 40 kraschade jag. Har hela mitt vuxna liv levt med återkommande nedstämdhet som med åren blir starkare och starkare. Rent av deprimerad i perioder. Har svårt för sociala
    situationer . Listan kan göras lång. 

  • Svar på tråden Tror jag är autistisk. Livet funkar inte.
  • Anonym (Vanlig man)

    Jag har ytterst få nära vänner, och när jag tittar tillbaka på min uppväxt och på mitt vuxna liv så har jag aldrig riktigt fungerat. Jobb, relationer och social kommunikation samt ekonomi har alltid gått halvdåligt. Det är nåt som inte funkar. Jag blir oerhört trött av att ha familj och heltidsjobb.


    I perioder några gånger om året, kanske två tre gånger årligen sjukskriver jag mig från jobbet några dar för jag orkar inte. Det är alltid så att jag är förkyld eller har hosta osv också. Jag simulerar inte utan jag är ju faktiskt sjuk, nån gång om året kanske till och med rejält, med hög feber osv också. Jag är inte hemma bara för att.. Men jag är ofta också mentalt väldigt trött
    också efter att ha jobbat fem sex månader i sträck. Jag behöver isolera mig. Passar på när jag har förkylningssymptom och ont i halsen osv. Fast det är på gränsen till att jag kunnat jobba. 

    Jag har ett tungt jobb som kanske egentligen inte passar mig på alla plan. Det går inte att komma i risigt skick till jobbet, som när man jobbar på kontor. Det är mycket ansvar och tidspress och en del kundkontakt. 

  • Anonym (Vanlig man)

    Jag har försökt att hitta jobb som passar mig, men även om jag ofta lyckats till en början, så har det på alla arbetsplatser varit samma sak med ökade krav på personligt ansvar.

    Relativt enkla jobb där man efter några år ska sköta mer och mer av personligt ansvar för it biten med att lägga in egna arbetstider och diverse annat i datasystem, logga in i datasystem och appar, och hålla reda på lösenord och inloggningsuppgifter. Mer och mer detaljstyrning av arbetsuppgifter. Ökad tidspress..

  • Anonym (Vanlig man)

    Till slut går jag in i väggen. Blir ledsen när jag fattar att andra klarar av sånt här, och börjar hata mig själv. Drar mig undan och undviker socialt engagemang på jobbet. Känner mig sämre än de andra.. Skäms för mig själv osv.. I en negativ spiral..

    Trots att jag egentligen gillar småprat med kollegor.

  • Anonym (Vanlig man)

    Jag får ofta beröm för mitt jobb, och jag vet att jag inte är dålig på det jag håller på med. Själva arbetsuppgifterna klarar jag väldigt bra. Det är allt brus runt omkring som tröttar ut mi. Sen ska man hela tiden hänga med upp uppdatera sig i allt nytt.. Det är inte min starka sida. Har jag väl lärt mig nåt så sitter det, men så ändras allt helt plötsligt. Nya direktiv och rutiner.. Ny information. Nån ny app igen. Nya inloggningsuppgifter att hålla i huvudet.


    Dessutom har jag så svårt att se strukturer och förstå organisationen.. Sånt andra inte verkar ha problem med på samma sätt.

    Hatar också all kommunikation med cheferna. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag klarar av strukturer och hierarkier dåligt. Särskilt när det är otydligt vilket det ibland är på jobbet. Jag har jättesvårt med auktoriteter. Jag kan inte hantera det på ett naturligt sätt. Så sjukt svårt att förklara men det finns mycket obearbetat här.

  • Anonym (Pontus)

    Jag vet inte i vilken utsträckning, men jag känner igen mig i det du skriver. Troligtvis är det någon form av NPF, men att du ändå oftast reder ut ditt liv ändå.

    Skillnaden på oss är att jag inte klandrar mig själv lika mycket som du verkar göra, jag försöker istället anpassa mitt liv så att det fungerar. 

  • fornminne

    För det första, sluta klandra dig själv. Oavsett om du har npf eller bara drag av det, kan du inte hjälpa att du är som du är. Det låter som du gör så gott du kan, och du skadar ingen. Man har ett ansvar för hur man beter sig, oavsett hur man mår, men dina svårigheter verkar främst drabba dig själv.

    Därför tycker jag att du ska sluta ha så höga krav på dig själv. Man måste inte vara social eller fixa allt galant. Många neurotypiska känner också igen sig i delar av det du skriver, mem kanske i mindre grad.

    Sen tycker jag att du ska söka hjälp. Kanske börja med att gå och prata med någon. Berätta om dina problem. Det är inte bra att krascha, och du kan få stöd och verktyg för att hantera tillvaron bättre, samt anpassa ditt liv efter de styrkor och begränsningar du har. 

  • Anonym (Ior)

    Hur är ekonomin? Skulle du ha råd att gå ner lite i arbetstid så att du orkar på lång sikt? Inte säkert att arbetsgivaren säger ja, men fråga kan man ju göra. Det försämrar ens sgi och pension, men har du rn ok lön så funkar det ju ändå. 

  • Anonym (Vanlig man)
    fornminne skrev 2025-05-04 08:02:58 följande:

    För det första, sluta klandra dig själv. Oavsett om du har npf eller bara drag av det, kan du inte hjälpa att du är som du är. Det låter som du gör så gott du kan, och du skadar ingen. Man har ett ansvar för hur man beter sig, oavsett hur man mår, men dina svårigheter verkar främst drabba dig själv.

    Därför tycker jag att du ska sluta ha så höga krav på dig själv. Man måste inte vara social eller fixa allt galant. Många neurotypiska känner också igen sig i delar av det du skriver, mem kanske i mindre grad.

    Sen tycker jag att du ska söka hjälp. Kanske börja med att gå och prata med någon. Berätta om dina problem. Det är inte bra att krascha, och du kan få stöd och verktyg för att hantera tillvaron bättre, samt anpassa ditt liv efter de styrkor och begränsningar du har. 


    Jag tror att Jag kanske har relativt lindriga besvär. Vardagen går runt även om det är nätt och jämt. Jag är inte skuldsatt och har inget missbruk osv.. 
  • Anonym (Vanlig man)
    Anonym (Ior) skrev 2025-05-04 08:58:22 följande:

    Hur är ekonomin? Skulle du ha råd att gå ner lite i arbetstid så att du orkar på lång sikt? Inte säkert att arbetsgivaren säger ja, men fråga kan man ju göra. Det försämrar ens sgi och pension, men har du rn ok lön så funkar det ju ändå. 


    Jag har funderat lite i dom banorna. Men jag behöver samtidigt min lön, så nja
  • Grässtrå77

    Kontakta vårdcentralen och berätta om dina misstankar.

    Om du får en diagnos så kan det ju bli aktuellt att få deltidssjukskrivning/sjukersättning. Men framförallt kan du få hjälp.

    Det finns mycket tips och info om autism på nätet som kan hjälpa dig redan idag.

Svar på tråden Tror jag är autistisk. Livet funkar inte.