Tror jag är autistisk. Livet funkar inte.

Låter som det.

utred dig och se till att njuta av lugnet. Det är andra människor och deras tjatter som kraschar en. 

På egen hand kan jag känna ett lugn, och jag har inget problem att hålla ordning omkring mig. När jag var yngre var jag oerhört rörig och hade svårt att hålla ordning på mitt boende, men jag har faktiskt på något konstigt sätt lärt mig som vuxen. Hittat strategier och knep och normala vardagsprocedurer som får hushållsbiten att funka bra. Lite som det är för neurotyiska i allmänhet där.

Men jag blir trött av för mycket människor JA!

Behöver socialt umgänge men inte mycket och helst då med rätt personer. 

Har väl alltid gillat att ha prydligt omkring mig, men det tog lite tid att bli vuxen och lära sig hålla ordning. Knepen är enkla. Ta tag i saker direkt, lägg de där 20 sekunderna extra på att gå och placera saker där de ska vara ist för att en massa prylar får mellanlanda. Var allmänt ordningssam och prydlig. Jag försöker överdriva lite. Sikta lite över målet. Försöker jag hålla ordning blir det smått rörigt. Försöker jag vara prydlig håller jag en okej ordning hemma som bäst. Satsar jag på att vara en riktig pedant då uppnår jag prydlighet och då mår jag bra. Arbetsinsatsen är INTE högre. Bara ett annat mindset där och lite andra enkla strategier. 

Tyvärr funkar inte den här målsättningen på allt i livet.

Ja det låter som mig. Jag har autism grad 1 samt add.

Det spelar egentligen ingen roll om du har en diagnos eller inte, du fungerar ju som du gör och det som fungerar för dig, gör ju det oavsett diagnos eller ej!

En diagnos är mest till nytta om man behöver hjälp av vården, typ LSS-boende, eller en arbetsterapeut för att hjälpa sig fungera i vardagen, typ komma i tid till arbetet eller rutiner för att betala räkningar. 
I vissa fall God man/stödperson så att man som autist får hjälp att kommunicera med vård och myndigheter.

B-kriterierna i Autism ska nog vara ganska påtagliga innan de skapar problem i ens liv, d.v.s. de med ordning & reda, beroende av rutiner eller knepig fascination av sensationer. 
Kollegor eller andra man har att göra med, har förhoppningsvis berättat om man uppfattas som en jobbig paragrafryttare.

Det svåra är ju A-kriterierna, d.v.s. den sociala funktionsnedsättningen. Att man har väldigt svårt att begripa sig på hur man gör i människobyn.

Intelligens kompenserar extremt mycket för det, och kan maskera autismt väldigt länge.

Är du ändå nyfiken, kan en bra fråga vara:
"Känns det naturligt att prata med andra, eller måste jag hinna få tid att tänka igenom min kommunikationsmanual jag lärt mig genom åren". 

Slutligen vill jag verkligen rekommendera Netflix-serien "Love on the spectrum". Där kan man lära sig väldigt mycket om autism. Otroligt varm och respektfull serie, om än hög cringe-faktor.

Hoppas du hittar ett sätt att må bra!

En liten rekommendation utifrån min senaste post:

Se till att göra saker du mår bra av (förutsatt att de är lagliga och inte långsiktligt skadliga som t.ex. droger såklart).

Gör inte saker du mår dåligt av, bara för att du tänker att det förväntas av dig.

Börja gör en lista över vad du på riktigt har roligt av, eller skrattar av. Kan vara så enkelt som att läsa en serietidning.

Har du inga sådana beteenden är det en varningsklocka. Man ska åtminstone då försöka skriva ner det man tidigare i livet minns att man mått bra av att göra.

Sedan gäller det att hitta ett sätt att göra de beteendena. 

hur funkar livet för dig? Jobbar du heltid? 

Ja heltid!

Nu behöver man ju inte vara autistisk eller har NPF. Om man föredrar vara mer för sig själv. Speciellt som äldre. Livet förändras.

Jag är 47, och umgås inte alls lika mycket med polare som jag gjorde i yngre år. Du kanske är introvert? Som jag själv. Då umgås man med färre, och föredrar mindre sällskap. Eftersom man blir tömd på energi fort av andra människor. Och behöver mycket egen tid.

On du dessutom klarar av ett arbete på heltid. Är jag tveksam att det skulle vara högfungerande. Jag förutsätter då att detta är ett arbete där du träffar människor och är social. 

Det handlar mer även om att man inte kan få ihop sin vardag. Svårt med rutiner. Man handlar inte bra. Har svårt få ihop måltider. En del kommer inte igång på morgonen. Och börjar sent på eftermiddagen med saker.. Svårt att sköta personlig hygien och att hålla rent och ordnat i hemmet.

Bästa är väl att du ber om att få göra en utredning. 

Det finns alltid människor som vill sätta etiketter på saker och ting som är annorlunda och skiljer sig. Speciellt om dom inte gör som dom själva. Den stora folkmassan är inte mer än ett skock får. Som inte kan tänka själva. Dom styrs och påverkas mycket av varandras val.

Min poäng är, det betyder inte alltid att folk har en diagnos. Speciellt det här med folk som inte umgås med stora folkmassor och människor. Där är dom extremt snabba med att vara framme och slänga ur sig att det är autism lol. Det finns introverta personer med.  Och det är en personlighetstyp ingen diagnos.

Lita på dig själv och dina instinkter. Känns det fel. Begär en utredning.

För mig är det såhär, säger inte att det inte kan vara annorlunda för TS.

Jag uppfattas inte alls som annorlunda av kollegor, mest positivt i så fall. Jag är kreativ, ganska pratsam, kommer ofta lätt nära andra människor.

Är inte alls särskilt rigid, tror att om han har just kombo autism/adhd kan man framstå som speciell på ett roligt/positivt sätt. Det är nog mer min add som folk ser utåt. Jag har också ett högt iq, vilket kanske gör att saker är på vissa sätt lättare för mig, på andra sätt framstår jag inte som att jag har de svårigheterna jag har och andra förstår inte att jag har dessa svårigheterna. Mina största "synliga" nedsättningar är att jag periodvis är dålig på att städa, glömmer saker jag behöver hemma när jag ska till arbetet, kan vara stressad över nya sociala situationer, då inte lite stressad utan illamående och sömnlös i en vecka innan, blir utbränd, särskilt av att socialisera för mycket, då även i situationer då jag tycker det är roligt. Behöver ensamhet och att göra något jag tycker är roligt, i ensamhet. Det gör att vissa bekanta försvinner, för jag vill inte umgås lika ofta som de vill, likadant med eventuella partners.

Tänk dock på att ibland kan faktumet att man vet att man har diagnosen hjälpa också. Och ibland kan det hjälpa en att se vad som är ens ickefunktionella mönster och man kan få viss hjälp. 

Vissa saker känner jag igen mig i väldigt mycket här. I princip bara det sociala, men även en stark motvilja mot administration och byråkrati. Har även större svårigheter än många andra att hålla ordning hemma. 

Hade funderingar om autism, gjorde nån liten första undersökning om det men det är det inte alls. 

Det är bara min personlighet så som den har formats genom åren?plus intelligens tycker jag själv när det gäller att se när byråkrati inte ger något mervärde. (Men det är ju bara att acceptera och göra det man måste.) Har överlag en stark analytisk förmåga.

Hur gick utredningen till och varför trodde du du hade autism? 

Jag har jättesvårt att få vänner. Andra kvinnor vill inte vara vän med mig helt enkelt. Det var väl det egentligen. Jag hade gått i terapi länge för att komma tillrätta med mina sociala problem, men det kom ingen vart. Då började jag tänka att det kanske är något fel på mig. 

Plus kanske att jag ofta känner som att min hjärna funkar lite annorlunda än andras, tycker att andra inte riktigt fattar, de är så underligt korttänkta eller hur jag ska uttrycka det.

Jag gjorde bara en första screening, den visade inte alls på tecken på någon npf.  

Så är det för mig. Hjärnan funkar annorlunda