Varför anses det så fult att vara stolt över betyg eller liknande?

Jag förstår inte riktigt. Menar du att folk runtomkring dig skryter om hur de var Lucia i högstadiet och om hur många alla hjärtans dag-kort de fick utan att någon reagerar negativt?

Jag tycker att det är sunt att vara stolt och känna till sina styrkor. Så länge man inte förminskar eller inte har förståelse för att andra kämpar med det som just du är bra på, finns det bara positiva sidor med det. De som är ödmjuka till sina styrkor brukar även ha ett bra förhållningssätt till sina svagheter och det är minst lika viktigt. En viktig del av att ha en god självkänsla. själv tycker jag att det både är imponerande och sensuellt med ett läshuvud. Attraktivt för att det ofta är en person med egenskaper som kan ta en långt. Grattis!

De som inte klarar av att andra ser sina egna styrkor och svagheter har själva ofta en dålig självkänsla. Och helt obefogat skäms de eller blir provocerade över att den andra så öppet kan prata om det. Oavsett hur ödmjukt personen pratar om det.

Så jag tycker att du ska lära dina barn att på ett ödmjukt sätt förstå både sina egna styrkor och svagheter. Lära sig att prata om dem och att vara nyfiken på andra, samt lyfta andra som kan saker som de inte är lika bra på. Stötta de som de som behöver kämpa mer, istället för att förminska. 

Jag menar att där och då var det okej att fronta med att man fick 10 rosor, att man blev Lucia. Men sa man att man var glad över att man fick bra på kemiprovet var man skrytig.

Jag håller ju med dig. Min fundering är just kring detta att det genomgående varit något folk blivit nästan provocerade av, när man varit stolt över just något betyg/skolresultat resulterat. Däremot andra toppresultat i andra saker eller just popularitetssaker har inte alls givit samma reaktioner.

Ja självklart. Men det gäller ju allt då. Min reflektion är just att jag aldrig blivit stöttade i alla delar av livet jag varit dålig på  (snarare tvärtom) men däremot nästan hånad eller ombedd att inte lyfta mina egna styrkor just då de var studierelaterade.

(Och nej, innan nån ger mothugg, jag har aldrig skrutit om mina betyg. Aldrig lyft dem. Varit tyst när jag fått stipendier. Pratat med mig själv inom det enda område jag haft framgång i. Hela livet. Som följd av omgivningens bemötande.)

Pratat ned*

Du kan inte förvänta dig att barn/ungdomar tänker som vuxna.

Det är ju många år sedan, släpp detta nu. Lär dina barn att vara stolta över vad de kan utan att skryta.

Jaha! I den åldern blir det ofta att en eller några få elever är tongivande och bestämmer vad som är coolt och inte. Det fanns säkert de som gärna hade gratulerat dig till provresultaten, men aldrig att man skulle våga säga det om det riskerar att förstöra ens sociala status. 

I gymnasiet gick jag i värsta plugghästklassen och där gladdes vi åt varandras femmor och det blev nästan lite hets att man skulle prestera bra. Så det varierar beroende på vilka människor man har runt sig. 

En som är naturligt vacker i andras ögon kanske inte får så mycket beröm för sitt utseende. Däremot får garanterat en person som tar tag i sitt liv och får en rejäl omvandling betydligt mer beröm. Vi är bättre på att se förändringar hos andra än det vi redan vet. Det kan vara tråkigt ibland, men därför är det så viktigt att stärka sin självkänsla så att man kan berömma sig själv istället. Lägg fokus och energi på att lyfta andras fina sidor istället. Det är mycket roligare.