Jag är förbannad

Ja, jag är övertygad om att du kan ha blivit fel behandlad, kanske av dina föräldrar, av vården, skolan eller av arbetsförmedlingen.
Något måste uppenbarligen ha hänt, eftersom du känner att så mycket har blivit förstört.

Dessutom ville du inte göra utredningen. Normalt gör man inte utredningar om en myndig person inte vill det. 
Man behöver ju testa och fråga personen om en massa saker under utredningen.

Jag vet att stödet för personer med Aspegers syndrom många gånger har varit dåligt i skolan och på Arbetsförmedlingen.

Hälften av alla som har diagnosen Aspergers syndrom och högfungerande autism, har inget arbete. Det vet jag för att jag har arbetat inom området.Men den andra hälften har det! Ofta med hjälp från Arbetsförmedlingen att få ett anpassat arbete, som en ingång till ett vanligt arbete. Ibland genom arbetsträning eller Samhall också.

Men du behöver med pyttesteg gå mot en bättre vardag ändå. För att ditt liv är ditt, och ingen annans.

Om du vill söka jobb på egen hand, sök sommarjobb av olila slag, för att få in en fot.på arbetsmarknaden. Sök sådana som är helt okvalificerade, för att stegvis arbeta dig upp. 

Din diagnos är HEMLIG och skyddas av sjukhussekretess. Ingen utom Trafilverket och Pliktverket kan tvinga dig att uppge den (eller om du vill söka rill att bli pilot). De flesta med Asperger kan skaffa körkort. Vill du ha någon typ av personförsäkring kan du också ibland behöva uppge den, för att försäkrimgen ska gälla. 
Annars behöver du inte nämna den för någon!
Om man har haft en dålig uppväxt/skolgåmg ksn man ha svårt att mita på andra. Men man kan hitta människor som i alla fall vill hjälpa en.

Om man har haft en dålig uppväxr/skolgåmg kan man ha svårt att lita på andra. Men man kan hitta människor som i alla fall vill hjälpa en.

Väldigt smart sätt att prata med någon som troligen är deprimerad. Grattis!  Ska du inte lära ut lite smarta sätt att göra det på när du ändå är igång?

Ja, du har absolut haft det värre än väldigt måmga kvinnor i 30- årsåldern som vuxit upp i Sverige. 

Löjligt av andra som skriver här på FL att haka upp sig på att någon annan skulle kunna ha haft det värre än du. Inte konstruktivt, även om det är så.

Men om du allvarligt själv tror att högskolestudier blir för svårt, så finns det ju andra utbildningar som leder till ett yrke. Det är ju bara ca 50 % av alla innevånare som har.en högskoleutbildning.

Det finns yrkesutbildningar på KomVux, på Yrkeshögskolan, lärlingsutbildningar och yrkesutbildningar på folkhögskolor. 

Om du har riktiga skäl att tvivla på att du klarar en högskoleutbildning, och det inte bara är att du känner dig osäker när det gäller att pröva något nytt för att du har varit hemma så länge, ja i så fall är det onödigt att dra på sig studielån för högskolestudier. Det kan helt förstöra ens ekonomi om man sedan, efter utbildningen,  inte får arbete.

Om du väljer ett annat yrke/utbildning, välj ett där det funns bra chans att få jobb!

Om du har tillgång till utlåtandet från utredningen som du gjorde i tonåren, så tycker jag att du ska be att få en genomgång av den av en psykolog.

I utlåtandet kan du bland annat läsa om hur din begåvning ser ut. Om du är stark på språkliga uppgifter, eller tänker bättre i bilder och diagram t.ex. 

Du kan också se på vilken nivå du hamnar på totalt. Trots att man är normalbegåvad, så kan man hamna högt, lågt eller mittemellan inom normalområdet. 

Om man hamnar lågt går det fint att ta ett vanligt jobb, men akademiska studier på universitetsnivå kan bli svårare.

Så det skulle kunna hjälpa dig att bestämma om du ska börja med högskolestudier eller ej om du visste vilken nivå som din begåvning är på.

Har du autism. t.ex?

Det är helt värdelöst att jämföra lidande. Antingen har man haft en hygglig barndom, en barndom med vissa svårigheter eller en med stora svårigheter. 

De som har haft stora svårigheter har också mycket  större saker att kämpa med. Både med inre saker och sådant som att ens skolgång kan ha förstörts, så att man inte kunnat genomföra den eller har mycket låga betyg.

Det är ingen id'e att fundera över vem som haft det värst. Istället behöver man själv försöka känna självmedkänsla och fundera på hur det skulle kunna bli bättre. 

Du har väl också rätt att vara förbannad och ledsen, efter det som du har gått igenom! Ja! 

Sedan är frågan hur man kan få stöd för att klara sig och gå framåt. Ibland är det svårt att hitta rätt.

Den enda fördelen med att ha haft en tuff uppväxt är att man till slut får till något som börjar likna ett hyggligt liv, så har man vett att uppskatta det.

Andra, med mer harmoniska uppväxter, kan ständigt vilja ha mer och bättre av allt. 

Nej, det här är fel. Så här ser det ungefär ut när det gäller intelligens:

(man får för övrigt inte diagnosen intellektuell funktionsnedsättning om man inte har några svårigheter med att klara sig självständigt inom alla områden i livet.)

Ligger man under ca 70 så erbjuds man särskola (numera anpassad skola). Då är man alltså  funktionsnedsatt. 

Ligger man ungefär mellan 70-82 så är man normalbegåvad, men åt det svagare hållet.

Vid 120 är man inom normalbegåvad men åt det högre hållet.

Över 130 har man en särskilt hög begåvning.

De flesta av oss ligger i mittenområdet.

DU KAN HA AUTISM OCH VARA HÖGBEGÅVAD, MEDELBEGÅVAD ELLER LÅGBEGÅVAD ( ELLER HA EN  SÅ LÅG BEGÅVNING ATT DU ÄR FUNKTIONSNEDSATT)

Framgång i livet bygger inte bara på intelligens, viktigt att komma ihåg det!

Det finns personer med olika kompetens som arbetar inom psykiatrin.

Kära TS, du får inte den hjälp som du behöver här. Det finns människor här som tycker att det är roligt att få dig arg.

Eftersom du har haft svårt att få hjälp inom psykiatrin, så kanske du ska vända dig till en diakon i Svenska kyrkan. Man behöver inte vara troende eller religiös för att få samtal med en diakon. Det räcker med att man mår psykiskt dåligt. Det är inte terapi utan stödsamtal.

Ibland har Habiliteringen också möjlighet att ge samtalsstöd. Har man en autismdiagnos har man rätt till minst ca 8 samtal där. Det kallas att man får råd och stöd enligt LSS. Men eftersom du är missnöjd med din diagnos så kanske du inte vill vända dig dit. 

Har du en depression eller tydlig ångest så finns det möjlighet att söka stöd på en del vårdcentraler, som har terapiutbildad personal. 
Ibland kan man få stödsamtal av en kuraatoe där. 

Man måste söka sig fram för att finna bra stöd i livet.