Anonym (NPF)

Fri 9 May 07:10

31 svar

Hur skapa en bättre relation till ett barn med autism?

Har en bonusson på snart 13 år med autism nivå 1, det man förr kallade asperger syndrom eller högfungerande autism. Jag har funnits i hans liv sedan han var ett par år bara och stora delar av tiden har han bott heltid med mig och hans pappa då mamman har en bristande föräldraförmåga.

Men, det är så himla svårt att skapa en relation till barnet. Detta är något både jag och pappan tycker. Barnet har själv INGET behov av socialt umgänge, relationer osv. Han tar aldrig initiativ till ett samtal. När man frågat något Hur det är, hur skolan gått, vad han gjort idag, vad det var för mat på skolan etc svarar han Jag vill inte säga eller så ger han bara en blick och går iväg.

Han är inte intresserad av något annat än att spela dator, allt annat man försöker få med honom på är en kamp. Han vill inte, han ska inte, punkt. Man får motivera, pusha, stötta, förbereda, men ändå i slutändan så blir det ett bråk för att han vägrar. Han uttrycker aldrig något om att "Det där vill jag ha" eller "Det där vill jag göra" så inför födelsedagar är jag och sambon som frågetecken varje år. Vi har ingen aning om vad han skulle vilja ha och hans önskelista består av två saker 1. Pengar i spel. 2. Godis. Vi köper alltid dessa, men ibland skulle man ju vilja ge något "roligare".

Det känns som att relationen till barnet endast är av gränssättande karaktär. Begränsa speltid, motivera/pusha för att kunna göra läxorna, bråk när han behöver följa med på olika saker t ex handla, lekland, badhus eller till vår stuga. Det finns inget positivt man kan göra med honom för han är inte intresserad. Vi brukar gå på bio, bowla, badhus, fika på stan, lekland osv men det är alltid tjafs innan för att han inte vill. Sen är det sura miner där för han vill hem och spela eller kunna använda sin telefon.

Han har sådant bristande intresse i allt att han efter att ha bott hela sitt liv nästan i samma hem så vet han inte vart man hittar en skål, en sak eller en plastpåse. Han vet inte vart nya handdukar finns om det är slut i badrummet. Han saknar förmågor som 13-åringar borde ha. T ex kan han inte knyta skorna, öppna en chipspåse eller laga sig enklare mat. Vi har försökt få med honom att hjälpa till med maten t ex men det är skrik och sura miner, tråkigt, han kan inte, han förstår inte osv och så lämnar han rummet. Varje sak man ska göra med honom tar fyra gånger så lång tid och ibland känns det som att man varken har tid eller ork att göra det.

Vi använder oss av både bildstöd, scheman och tidhjälpmedel men skulle säga att dessa funkar dåligt. Schemat struntar han i. Tidhjälpmedlen gör varken till eller från, samma ilska när han behöver avsluta speladet och oftast förlänger han själv tiden eller helt sonika ignorerar att den ringt.

Man känner själv att man tappar lusten. Det är en envägskommunikation och en envägsrelation och ett ständigt kämpande med allt. Vad gör man? Tips?

Anonym (Acceptera)

Fri 9 May 08:01

#1

Det är inte ni som gör något fel, tvärtom verkar det som att ni ansträngt er till det yttersta för att han ska vara en del av er familj, men han verkar inte ha något känslomässigt behov av att umgås med er eller någon annan. Då är det bara så, han är inte som de flesta andra människor och behöver därför inte samma saker som de flesta andra.

Jag tycker inte att ni ska sluta med att försöka nå honom, för det skulle kunna vara så att han någonstans ändå uppskattar era försök, men för er egen skull behöver ni nog acceptera att han är som han är. Ni får fortsätta att sätta regler och ramar för hans skull, men kanske minska på tiden ni (försöker) umgås med honom, för då är den tiden för er skull, inte för hans.

Det kan vara så att han inte lärt sig att hitta saker i hemmet eller öppna en chipspåse, för att han vet att någon annan gör detta åt honom, för någon intellektuell nedsättning har han inte? Han behöver inte kunna och veta sådana saker för att ni ger med er och hjälper till även med enkla saker. Vad skulle hända om ni köpte en chipspåse (eller något annat han verkligen tycker om och vill ha) och sa till honom att om han vill ha, får han öppna den själv? Ni kan visa hur man gör, men låta honom försöka. Det skulle kunna vara så att han på riktigt inte kan, och då blir det nog särskilt boende för honom när han blir myndig där han kan få hjälp med att sköta vardagen, men ni kan alltid testa, alltid "tvinga" honom att i alla fall pröva.

Har ni något stöd från tex habiliteringen eller BUP? Som anhörig till personer med särskilda behov kan man behöva stöttning, eller en samtalskontakt.

Anotherone

Fri 9 May 08:24

#2

Anonym (Acceptera) skrev 2025-05-09 08:01:05 följande:

Har ni något stöd från tex habiliteringen eller BUP? Som anhörig till personer med särskilda behov kan man behöva stöttning, eller en samtalskontakt.

Jag tänker det också.
Om ni kan hitta en grupp för föräldrar till barn med samma utmaningar så kanske ni kan både få gemenskap och även tips och tricks från hur andra gör?
Min son har samma (autism 1, fd asperger) men han är yngre så vi är inte där än riktigt.

Anonym (Anna)

Fri 9 May 08:32

#3

Attention kanske har verksamhet med föräldraträffar där ni kan få råd?

Anonym (NPF) Trådstartaren

Fri 9 May 17:57

#4

Anonym (Acceptera) skrev 2025-05-09 08:01:05 följande:

Det är inte ni som gör något fel, tvärtom verkar det som att ni ansträngt er till det yttersta för att han ska vara en del av er familj, men han verkar inte ha något känslomässigt behov av att umgås med er eller någon annan. Då är det bara så, han är inte som de flesta andra människor och behöver därför inte samma saker som de flesta andra.

Jag tycker inte att ni ska sluta med att försöka nå honom, för det skulle kunna vara så att han någonstans ändå uppskattar era försök, men för er egen skull behöver ni nog acceptera att han är som han är. Ni får fortsätta att sätta regler och ramar för hans skull, men kanske minska på tiden ni (försöker) umgås med honom, för då är den tiden för er skull, inte för hans.

Det kan vara så att han inte lärt sig att hitta saker i hemmet eller öppna en chipspåse, för att han vet att någon annan gör detta åt honom, för någon intellektuell nedsättning har han inte? Han behöver inte kunna och veta sådana saker för att ni ger med er och hjälper till även med enkla saker. Vad skulle hända om ni köpte en chipspåse (eller något annat han verkligen tycker om och vill ha) och sa till honom att om han vill ha, får han öppna den själv? Ni kan visa hur man gör, men låta honom försöka. Det skulle kunna vara så att han på riktigt inte kan, och då blir det nog särskilt boende för honom när han blir myndig där han kan få hjälp med att sköta vardagen, men ni kan alltid testa, alltid "tvinga" honom att i alla fall pröva.

Har ni något stöd från tex habiliteringen eller BUP? Som anhörig till personer med särskilda behov kan man behöva stöttning, eller en samtalskontakt.

Han har ingen intellektuell funktionsnedsättning. Men har väldigt dålig problemlösningsförmåga. Vi har visat många gånger hur han ska göra för att t ex öppna en chipspåse, men till nästa gång är det glömt. Han har fått vara med och laga enklare mat, men sen är det glömt. Han kan t ex ringa farmor för att hon ska komma och bre en smörgås åt honom när inte vi är hemma och hon gör det.... Vi bor bara 5 min promenad bort.

Det känns ju inte bra att han sitter och spelar all sin vakna tid om vi inte engagerar honom i annat. Han prioriterar bort både mat och toalettbesök då. Han har inte förmågan att göra något på egen hand. Spelar han inte och ingen vuxen aktiverar honom så somnar han där han sitter. Han sitter och tittar rakt ut i luften typ i soffan tills han somnar. Säger man att han måste gå ut står han och petar med en pinne i marken tills han ska komma in. Så en vuxen måste på ett eller annat sätt umgås med honom för att han ska göra något annat. Sen känns det som att man behöver förbereda honom för ett självständigt liv. Att kunna klara sig själv såsmåningom och det krävs ju då att man aktiverar honom med saker i hemmet. Men motståndet är stort. Gap, skrik, vägrar, slår på grejer osv när man försöker få honom att göra annat.

Inget stöd från BUP utan endast habiliteringen då han hör dit pga autismen och de har inte gett så mycket stöd då vi haft kontakt med dem. Vi har begärt en ny tid där och ska få komma dit igen och se om de kan ge något annat stöd nu.

Jemp

Fri 9 May 18:08

#5

Vad det gäller umgänget: vad händer om ni utgår från datorn? Tittar på när han spelar och pratar kring det?

Vardagen i övrigt låter ju också utmanande. Precis som du skriver behöver han ju dels förberedas för att bli självständig, och dels behöver skärmtiden begränsas (och ja, då kan hjälp absolut behövas för att hitta annat att göra). Har ni diskuterat lämpligt upplägg av rutiner ihop med honom?

Anonym (där han är)

Fri 9 May 19:23

#6

Möt honom där han är - vid datorn!

Datorn är inte samma sak för en neurotypisk som för en med autism. Ni måste börja se den som om det var lego, eller tågbanor, eller vad det nu är som är autism-klyshan i år. Och det låter också som att ni har förväntningar på att er autistiske son ska fungera och kommunicera som en neurotypisk.

Nu kanske också behöver mer förståelse för autism i allmänhet, och lära er kommunicera på ett annat sätt som passar honom bättre? Jag föreslår att ni tittar på lite youtube. Autistic AF, I'm autistic, now what? och Kaelynn Partlow gör många bra videos och pratar på ett normalt, avslappnat sätt som inte är så tekniskt utan utgår helt enkelt från dem själva och att deras publik är vanliga människor. Kaelynn gör mest korta videos/shorts som är väldigt bra.

Jag är också autistisk, och tyvärr hade mina föräldrar ingen som helst förståelse för mina behov utan ville att jag skulle fungera som neurotypiska barn. Jag hoppas att ni är bättre än så.

Anonym (NPF) Trådstartaren

Fri 16 May 23:25

#7

Jemp skrev 2025-05-09 18:08:25 följande:

Vad det gäller umgänget: vad händer om ni utgår från datorn? Tittar på när han spelar och pratar kring det?

Vardagen i övrigt låter ju också utmanande. Precis som du skriver behöver han ju dels förberedas för att bli självständig, och dels behöver skärmtiden begränsas (och ja, då kan hjälp absolut behövas för att hitta annat att göra). Har ni diskuterat lämpligt upplägg av rutiner ihop med honom?

Han skärmar bort omgivningen. Har suttit med många gånger och försökt engagera oss, men det går inte. Oftast pratar han med de i spelet eller så är han så fokuserad att han inte ens märker att man är där.

Vi har pratat många gånger kring detta. Finns inget han vill göra, finns inga idéer kring hur vi kan bryta spelandet, finns inget han kan tänka sig istället osv. Vi har även på egen hand gjort scheman, satt begränsningar osv men det leder som sagt till att han sitter i soffan och stirrar rakt fram och lägger sig och sover.

Anonym (där han är) skrev 2025-05-09 19:23:58 följande:

Möt honom där han är - vid datorn!

Datorn är inte samma sak för en neurotypisk som för en med autism. Ni måste börja se den som om det var lego, eller tågbanor, eller vad det nu är som är autism-klyshan i år. Och det låter också som att ni har förväntningar på att er autistiske son ska fungera och kommunicera som en neurotypisk.

Nu kanske också behöver mer förståelse för autism i allmänhet, och lära er kommunicera på ett annat sätt som passar honom bättre? Jag föreslår att ni tittar på lite youtube. Autistic AF, I'm autistic, now what? och Kaelynn Partlow gör många bra videos och pratar på ett normalt, avslappnat sätt som inte är så tekniskt utan utgår helt enkelt från dem själva och att deras publik är vanliga människor. Kaelynn gör mest korta videos/shorts som är väldigt bra.

Jag är också autistisk, och tyvärr hade mina föräldrar ingen som helst förståelse för mina behov utan ville att jag skulle fungera som neurotypiska barn. Jag hoppas att ni är bättre än så.

Hur ska man möta honom vid datorn? Har du några tips? Som jag skrev här ovan har vi försökt sitta med, men man blir ignorerad då han har fullt fokus på datorn. Ber man honom berätta om spelet eller vad han gör i speler t ex blir han irriterad och sur för att man stör. Vad kan man göra på för annat sätt?

Ska titta på det du tipsar om. Vi har i övrigt gått diverse utbildningar om autism via habiliteringen när han fick sin diagnos och försökt anpassa oss efter det.

Vi tänker såklart inte att han ska fungera som en neurotypisk person, men en dag blir han vuxen och behöver ha vissa färdigheter som man som vuxen behöver, diagnos eller ej.

Anonym (D)

Fri 16 May 23:35

#8

Låter inte som nivå 1 när han beter sig som han gör
Visst, han är bara ett barn/tonåring.
Men trots det...

Anonym (s)

Fri 16 May 23:40

#9

Anonym (D) skrev 2025-05-16 23:35:02 följande:

Låter inte som nivå 1 när han beter sig som han gör
Visst, han är bara ett barn/tonåring.
Men trots det...

Det är ett barn. Som inte hittar saker hemma men det ökar knappast hjälpbehovet till nivå 2. Konstig sak att kläcka ur sig.

Anonym (Fia)

Sat 17 May 04:10

#10

Anonym (D) skrev 2025-05-16 23:35:02 följande:

Låter inte som nivå 1 när han beter sig som han gör
Visst, han är bara ett barn/tonåring.
Men trots det...

Jag tänker också i de banorna när jag läser trådstarten. På TS beskrivning låter det som att han har stora svårigheter.

Jag undrar hur han fungerar i skolan. Är han fixerad vid att komma hem till datorn, där också, eller är behovet av att få gå in i sin egen värld, när han är hemma, en konsekvens av att han lagt mängder av energi på att hålla ihop i skolan och agera någorlunda normalt där?

Hur skapa en bättre relation till ett barn med autism?

INNEHÅLL