Han kräver faderskapstest

Jag kan delvis förstå behovet att 100% få veta att man är förälder till sitt barn samtidigt så förstår jag hur detta kan kännas anklagande. För det är ju en anklagelse. Något annat är naivt att tänka. 
Det handlar om vad som man tycker är viktigast, att 100% veta eller ha tillit i sitt förhållande. 
I detta fall kan man i många fall faktiskt inte ha båda. För tillit handlar ju om att våga tro utan att veta.
Så man får välja vad som är viktigast

Som allt annat måste man vara beredd på att ta konsekvenserna av sina val. Om det är viktigt för dig med faderskapstest så måste du även vara beredd på att det kan uppfattas som att du anklagar din sambo/fru för att ha varit med någon annan. Om tillit är viktigt för din partner så riskerar detta att såra henne och skapa en spricka i relationen.
Det kan i sin tur leda till att relationen tar slut men du kommer veta att du är pappa till ditt barn. 
Vad väljer du om du inte kan få båda?

Att resonera att ens partner borde resonera annorlunda är inte att ta ansvar för sina val utan att skjuta över ansvaret. 

För egen del är tillit det viktigaste i ett förhållande. Jag vet att så fort jag känner ett behov av att börja kontrollera min partner så är förhållandet på hal is. Jag behöver inte veta att en person är otrogen eller vad som undanhålls för mig för att lämna den personen. Upptäcker jag att min partners historier inte stämmer så räcker det för att skapa tillräcklig skada. På samma sätt om min partner börjar kontrollera mig. Är tilliten borta så är förhållandet dött för mig. 
Jag vet att det är olika för oss alla men så är det för mig.
Det har jag ju alltid kommunicerat tidigt i den förhållanden.
Tillit är en dealbreaker för mig.
Skulle min partner börja prata om faderskapstest helt random mitt under en graviditet, ja det skulle nog skada vårt förhållande allvarligt.
Skulle han dock pratat om det tidigt i relationen (innan barn ens var på gång), ja då skulle det kanske varit något annat. Då skulle jag ju veta att detta kan hända om jag väljer att fortsätta med den här personen.

Nu utgår du ifrån att ditt perspektiv är det enda rätta.

En relation kan ju bli bräcklig av att en person utan fog vill ha ett faderskapstest.

Det ska man nog vara medveten om när man ställer den frågan och inte bara vara i sin egen tanke.
Om det är viktigt ska man självklart kräva det men man ska då vara beredd på att det påverkar relationen.

men man ska vara beredd på att det kan påverka relationen- ska det ju stå såklart....

Alla är olika så klart. Vissa påverkas, andra inte.

Fast nu gör du ju en värdering utifrån ditt sätt att se det. Menar du att det bara finns ett sätt (dvs DITT sätt) som kan vara rätt?
Bara för att du varit med om det, betyder ju inte att du sitter inne med något facit hur andra borde känna.

Och vadå känslostyrt? 
Relationer är väl ändå baserade till stort sett på känslor?
Att vara känslostyrd är ju inte detsamma som att vara impulsiv eller irrationell.
Det kan ju lika väl handla om att ta ansvar för sina känslor och känna sig själv och sina gränser.
Vissa (som du) kan känna att mannens behov att veta 100% säkert är rimligt och något som du kan leva med (även om det till viss del innebär att han med någon procent tänker att du varit med någon annan) medan andra inte känner så.
Precis som att det finns de som känner att de kan stanna i en relation där partnern varit otrogen medan för andra är det helt orimligt.
Man är olika

Man skulle ju lika väl kunna hävda att mannens behov att veta till 100% är känslostyrt eftersom det inte är en så särskilt stor andel barn som faktiskt blir registrerade med fel pappa. Forskning har visat att det är betydligt lägre antal än vad man trott.

Jag har inga problem att se att människor kan fungera olika och att det faktiskt inte finns ett rätt eller fel sätt att känna eller reagera.
Men man måste förstå att i en relation är man två och att den andre har rätt till sina tankar och känslor.

Det är jättefint att ni kunde hitta ett samförstånd i denna fråga men jag kan samtidigt förstå att TS har svårt att förstå sin partner i detta. Det gör henne inte irrationell utan bara att hon känner annorlunda.

Det vanligaste är ju dock inte att göra ett faderskapstest utan de flesta litar på sin partner och det är som någon fler tagit upp en liten andel som blir felregistrerade...

När ens partner uppenbart inte har tillit utan behöver bevis så är det väl inte konstigt om man känner sig ifrågasatt...
Sen är det olika hur man känner eller tänker kring att bli "anklagad" för att ha varit otrogen.
För hur man än vrider på det så är det ju som ett krav på faderskapstest betyder, att man tänker att det kan vara så...

Jag skulle personligen förstått det tidigt i förhållandet men inte 15 år in...
Jag frågade min man och han hade inte en tanke på att kräva det...han förstod inte syftet alls och kände att det skulle vara märkligt att fråga efter det...
"Det är ju som att jag skulle säga att du gjort något och då ska man nog ha på fötterna innan"
"Varför skulle jag vilja vara med någon som jag tror så om, ens bara lite?"

Jag kan som jag skrivit ändå förstå känslan att inte veta som män ställs inför men man måste ju då som väga in den faktiska risken att det är så mot vad det kan ställa till det i förhållandet...1.7%...inte jättemycket precis...och om man inte har någon annat att gå på utan faktiskt inte tror att partnen varit otrogen så låter det vanskligt i mina öron...

Man kan ju sen aldrig beställa hur den andre ska reagera...utan alltid vara beredd på både "best and worst case scenario". Om man ändå vill ha ett test få man helt enkelt bita i det sura äpplet och ta den reaktion som kommer...
Bäst är ju att tidigt i relationen prata om det...så blir det inga missförstånd när man sitter med en redan gravid partner....

Man är olika. 
För min del är tillit en dealbreaker, ser det inte som sårad stolthet utan jag vet att jag inte vill ha ett förhållande där det finns massa misstankar som ska bevisas som ogrundade...

Men det har jag även tidigt berättat för min partner och vi har pratat igenom detta...
Han får gärna hålla på med min telefon, vi har varandras koder men skulle han börja aktivt kontrollera mig så skulle relationen för min del vara på glid....
Tillit är grunden för mig och det har min man alltid vetat.
Han skulle alltså även veta vad ett sådant krav skulle innebära för vår relation...

Nu vet jag ju att tillit är lika viktigt för honom så det har aldrig varit en issue...

Förlåt men det finns inget som tyder på detta utan detta är ENBART din (tveksamma) spekulationer.

Tråden visar väl snarare på att det finns ganska många som ser det som en självklarhet att kräva faderskapstest no matter what och att det inte har något med om barnet är önskat, planerat eller dylikt. 

Ts är i slutet av en graviditet, i ett mångårigt förhållande. Inget som framkommit här tyder på att mannen har faktiskt skäl att misstänka nån otrohet.
Hon har rätt till sina känslor och reaktioner.
Att känna sig ifrågasatt när ens man/sambo utan något uttalat skäl begär ett faderskapstest i detta läge är för mig (och många i tråden) fullkomligt förståeligt.
Ts man/sambo har självklart även han rätt till sina känslor men måste även faktiskt vara beredda och ta konsekvenserna av sitt handlade .Och förklara sin oro.
Det har han inte gjort.

Hade faderskapstest varit något som han principiellt ville ha (som många av er för fram som argument)borde väl ändå frågan väckts för länge sedan.
Det är plumpt att göra det så här sent i graviditeten, med risk för både barn och mamma.
Han har kanske sina skäl men varför framför han inte dem då?

Jag tror att det är ganska många som skulle bli kränkta av frågan "har du varit otrogen" om den ställs helt random utan något förklarligt skäl.
Vem vill vara med någon som går runt och ställer den frågan utan att ha gaaaaanska mycket på fötter.
Ett förhållande ska ju vara baserat på tillit.
Och en sådan fråga skadar tilliten. Det bör man vara medveten om när man ställer den.

Hon vill inte vara med någon som inte litar på henne. 

Han vill inte vara med henne, stötta henne under graviditeten eller ha med barnet att göra förrän testet är gjort. 

Hon har inte dumpat honom utan bara berättat om en viktig dealbreaker för henne i ett förhållanden (en aspekt som de flesta relationsexperter nog skulle hålla med om). Han har valt att lämna henne.
Hon verkar dock inte vilja ta honom tillbaka.