Mitt barn (sju år) har utomhusträning imorgon. Det ska enligt prognosen blåsa en bit över 20 m/s i byarna. Plus regn.
Om det står sig kommer mitt barn inte behöva gå på träningen. Det ger inte så mycket, plus att det blåser runt pollen.
Hur resonerar ni andra kring väder och träning? Måste barnet gå i alla väder?
Blir det riktigt grisväder lär träningen ställas in. Fråga tränaren hur de brukar göra. Lite regn och blåst är inget att oroas för. Ungen smälter inte i regn. Curla inte sönder ungen.
Regnet är ju inte problemet. Det är vindar över 20 m/s, det vill säga storm.
För föreningen spelar det ingen roll om mitt barn dyker upp eller inte.
Jag har ingen gräns. Vid extrem väder ställer de in träningen. Om mitt barn verkligen inte vill gå någon gång, behöver han inte. Träningen ska vara kul, ingenting man lider igenom för att man måste.
Vi har lite samma tankar hemma. Vi uppmuntrar att gå och vi vet att barnen nästan alltid tycker att det var ett bra alternativ att gå. Men om de har en bra förklaring till varför de inte vill, behöver de inte. Som du säger, träning ska vara kul! Jag vill ge barnen rörelseglädje, inte tvinga dem så att de tappar glädjen.
Att träna mitt ena barns sport i storm är inte kul. Jag som vuxen skulle aldrig göra det.
Då får du ändra strategi. Välj inga utomhusaktiviteter under pollensäsongen. Inget mer än nödvändigt att vara ute. Välj inomhussporter. Optimera medicineringen så ungen kan vistas ute i normalfallet.
TS, hör med föreningen hur de gör vid hårda vindar och mycket regn. Här är de innomhus och tränar vid dåligt väder, men det är ju inte alla. En del ställer in vid besvärligt väder.
Jag uppmanar alltid mina barn att vara ute en stund även när vädret busar, men de får och kan ju komma in lätt när de är hemma.
Mina barn går alltid om träningen inte ställs in. Jag blir galen på föräldrar som curlar ihjäl sina barn.
matcher spelas i alla väder. Alltså måste träningar ha genomförts i alla väder.
Curling i det här sammanhanget är för mig (OBS!) att visst, idrott och aktiviteter ska vara på skoj. Särskilt i låga åldrar.
Men för mig (OBS!) innebär det också att man, särskilt om det handlar om lagidrott, förmedlar att när man är en i lagen så är man viktig för laget. Och som lag håller man ihop. Det går inte att spela en match om hälften väljer att göra annat för att det lät roligare eller för att man inte orkade. (Eller för att det regnade lite grann). Utan då är man någon som andra räknar med.
Man kan ha en sämre dag, man kan känna sig trött, men i alla fall som vuxen så kan jag på en hand räkna de tillfällen då jag tränat och sen fortfarande känt mig som skit. För det blir sällan så. Oftast kommer man hem från träningen med ett annat mindset, lite piggare, lite skönt trött och man kan ge sig en klapp på axeln för att man ändå gick dit.
Där får man ju föregå med gott exempel också, barn gör som föräldrar gör osv.
Varför inte prata direkt med ditt barns tränare? De lär veta när de ställer in träningen och när den går att genomföra.
Och till er andra. Barnen håller inte på med lagidrott. Inte eller ideella tränare, utan avlönade. Jag vill bygga rörelseglädje hos barnen. Jag vill att de ska känna glädje inför träning, resten av livet. Jag bygger inte elitidrottare. Själv väljer jag att gå ut och springa imorgon, om det är busväder idag. Ändå tränar jag minst fyra dagar i veckan och har gjort så över tjugo år.