Sorg

Det du går igenom är så otroligt mycket på en gång. Två stora livshändelser, en början och ett slut, nästan samtidigt. Det är inte konstigt att det känns övermäktigt. Sorgen efter en förälder skakar om hela ens värld, och samtidigt står du där med ett nytt liv i famnen. Det är så dubbelt, och det gör det inte lättare.

Det tar tid. Och det får ta tid. Du måste inte vara stark hela tiden. Du får gråta. Du får sakna. Du får känna allt.

Jag beklagar sorgen!!!

Beklagar sorgen! 
Vet vad du går igenom. Förlorade också en förälder, som även var min bästa vän, samtidigt som jag precis fött barn några veckor innan. 
Det är så otroligt tungt och krocken mellan den största lyckan och den djupaste sorgen är brutal. Upplevde att inte så många kunde förstå hur tufft det var. Nu ett par år senare så kan jag inte förstå hur jag tog mig ur det, men på något sätt gick det. Tillåt dig själv att sörja. Ta dig pauser från bebisbubblan och var själv en stund. Ta stöd utifrån. Har du en stöttande partner? Syskon? 

Beklagar att du varit med om samma! Ja det är helt sjukt svårt. Allt känns helt overkligt. Men behöver höra att det någon gång blir lättare. För just nu känns det som man drunkar av sorg. Ja min syster och jag stöttar varandra och jag har en stöttande partner så det är jag tacksam för. Men känns inte som att tårarna ska ta slut. 

Jag beklagar sorgen och vad ni tvingas gå igenom! Jag har inte upplevt det du gör nu, men tagit mig igenom annan, svår kris. Så jag kan svara på din sista fråga, om man någonsin blir glad igen. Ja, det kan man bli. Man klarar sig genom det och kommer ut lite ärrad, men också klokare, på andra sidan. Det blir aldrig som förr igen, för förr finns inte längre. Men det kan bli bra. 

Mitt råd är, att när det värsta har lagt sig, se till att leva så normalt som möjligt. Laga mat, dammsuga, fika med kompis, klä midsommarstången, måla om staketet osv. Vardag och traditioner tar en framåt. Det är inte kul att klä en midsommarstång med ångest eller sorg i hjärtat, men åtminstone för mig var såna saker viktiga för att jag skulle känna att livet inte stannat, för om mitt liv hade stannat hade jag behövt stanna också, i alla de hemska känslorna. Men livet gick vidare och jag med det. 

Man tror inte att tårarna ska ta slut, men de blir glesare och glesare mellan dem med tiden. Saknaden kommer aldrig att försvinna. Det blir bara lättare att leva med sorgen och saknaden. Tycker fortfarande att det är ?orättvist? att allt hände samtidigt på något sätt. Bebis fick inte den tiden som jag hade önskat, med sin lyckliga mamma. Hon fick födas in i en trasig och sörjande familj. Samtidigt så var hon den enda glädjen i all sorg. Det är så svårt med alla starka, dubbla känslor. 
Fint att du har familj runt dig. Ta hand om varandra 

Jag tycker att det blir värre för varje dag som går. Jag har väl verkligen insett nu vad som har hänt. Har haft så otroligt mycket overklighetskänslor och man går bara runt i en bubbla. Så tufft när man har två så små barn också. Förstår inte hur jag ska kunna överleva denna sorgen. Den äter upp mig. 

Jag förlorade min mamma en tid innan jag blev gravid och min pappa en månad innan min son fyllde 1år.
Så jag fick ha en begravning ena helgen och nästa försökte jag ha ett kalas...

Nej, det kommer ligga som en blöt handduk över dig hela livet. Du kommer bli glad och ha stunder av glädje, men i vissa situationer kommer du påminnas om hur jobbigt det är.

Jag förstår att det måste ha varit tufft att mista dom båda. Ja det är väl så. Just nu mår jag så himla dåligt. Känns bara som allt blir värre. Nu skulle man ju ha njutit fullt ut av att ha fått sin andra barn men just nu känns allt bara overkligt och som att man är i en bubbla. Men barnen är min glädjekälla. 

Nu har det gått tre veckor och allt känns fortfarande så overkligt. Mår verkligen dåligt. Men det pendlar upp och ner. I helgen fick jag nästan lite panikångest och grät otroligt mycket. Idag känns det något lättare. Imorgon hade jag tänkt försöka ut och äta lite på kvällen med en kompis. Kanske ta nåt glas vin. Men känns som jag gör ?fel? som gör så. Men jag sörjer ju inte mindre sorg för det. Vet inte hur jag ska känna. Man måste kanske försöka aktivera sig lite. Men känns konstigt att sminka sig och ?gå ut? en runda med. Hur ska man känna??

Ingen som har nåt att skriva? 

Jag kände som du. Någonstans vill man må bättre men man får skuldkänslor när man försöker. Att stå och sminka sig eller försöka skratta gör bara ont. Jag undvek att gå ut första tiden, för var gång du ser någon som påminner om dina förälder eller du råka höra någon nämna sin förälder i en konversation så är det som en damm som brister, att stå och fulgråta bland massa främlingar är inget jag rekommenderar.
Var hemma, försök se på filmer och fokusera på det. När min pappa dog så tittade jag på alla Aksungefilmerna som jag kunde hitta, men hitta något som fungerar för dig.

Jag brukar drömma om mina föräldrar, och då drömmer jag att jag grälar med dem, inget allvarligt mer "tonårs gräl" om ingenting men jag antar en psykolog skulle säga att jag är arg på dem för att de dog och lämnade mig men man kan ju inte bråka om det så drömmarna tar sig andra uttryck.
Mornarna var alltid värst, det var de under många år.