Händer inget med vågen!

Min mamma har varit ätstörd hela min barndom, jag var 25 när jag började fråga henne om det, till mammas stora chock, hon var 100% övertygad om att hon helt dolt det för oss barn. Hon pratade aldrig negativt om mat/livsmedel eller pratade vikt med oss men jag var typ 5-6 när jag fattade att mamma inte åt normalt. Att hon undvek vissa saker, vägde vissa saker, åt annat än oss barn osv. Och att hon inte orkade någonting. Eller kändes nere oftare. Och ju äldre jag blev desto mer fattade jag. Jag tror jag var 13 när jag insåg att mamma mest troligt hade anorexia. 

Så, tro inte att dina barn inte märker bara för att dom inte vet vad en kalori är. 

Vad bra att du kommit till insikt! Det är första steget till att bli frisk och få en bättre relation till mat och kroppen (och psyket). 

Jag vill bara tillägga att jag inte blev skadad av att min mamma var ätstörd. Men(!) många barn kan ta skada av det. Och det är väl det som är det farliga, att man inte vet vad ens beteende som man tror "bara" rör en själv faktiskt påverkar barn under tiden dom växer upp. 

Jag gick istället åt andra hållet och har försökt att ha en hälsosam och framför allt förlåtande attityd till mat och näring för att inte bli som min mamma. Men min syster har haft egna problem med ätstörningar från tonåren och framåt som hon fått lägga mycket tid och energi (och vård) på att bli av med och hantera. Hon kommer mest troligt ha ett knepigt förhållande till mat för resten av livet. Och hennes började mest troligt med beteenden som överförts från mamma.

Typ det här skulle du kunna säga när du kontaktar vården: 

"Okej jag har läst på lite under dagen och kommit till insikten att jag antagligen är bulimiker som kompenserar överätning (eller hetsätning som det visst heter) genom att kalorireducera bort överskottet. 1-0 till er mina barn kommer väl bli skadade för livet. Men till mitt försvar så visste jag inte ens att det betraktades som en ätstörning att göra såhär och ärligt talat ser jag inte problemet eftersom jag sköter det snyggt. 

Det känns som att du försöker släta över allting och normalisera ett destruktivt beteende. En frisk person som läser den här tråden förstår att ditt förhållande till mat, kropp och vikt inte är normalt och antagligen tar väldigt mycket tankekraft och energi från dig. 

Du måste förstå att vara ätstörd är ett PSYKISKT och känslomässigt problem. Ätstörda kan väga för mycket, "normalt" och för lite. Dom kan ha ett jobb. Vara sociala. Det är ens inre som är problemet. Hur man hanterar känslor, ångest, kontroll, skam, skuld osv osv. Hur mycket man tänker på mat, vikt, vad som är hälsosamt, ohälsosamt, hur mycket tid man lägger på att äta eller inte äta och alla känslor kopplat till det. Viktkontroll (eller att tappa den kontrollen) är bara ett symptom på något annat. Det är det man får hjälp med. 

Tillägg: Det är först när du börjar bli frisk som du kommer inse hur otroligt mycket tid du lagt på att försöka gå ner i vikt, äta rätt eller fel, tänka på vikt, göra upp strategier, väga dig osv. Att du inte ser det just nu är för att du är sjuk. Och jag menar inte sjuk som i "kokko" utan sjuk, som i en sjukdom du behöver hjälp med.