Anonym (Lo) skrev 2025-05-19 11:05:11 följande:
Jag har ingenting emot människor från andra länder än mig som är född i Sverige. Som kvinna har jag stor respekt för invandrarkvinnor, jag ser hur ni kämpar och sliter.
Dock tror jag problemet till stor del ligger i hur Sverige hanterat invandringen. Jag kan ta ett exempel från mitt liv. Jag bodde i en mindre ort i Norrland när jag var 15 år gammal. En dag kom det ett beslut om att 500 flyktingar skulle komma.
Först fick vi veta att dessa flyktingar skulle bo i de finaste hyreskvarteret. Anledningen var inte konstig, de flesta lägenheter var för dyra för oss andra att hyra. Så mycket stod tomt. Det är lätt att skylla på den svenska avundsjukan. Men det blir faktiskt konstigt när vi som arbetar i kommunen med de arbeten som finns inte ens har råd till att bo fint samtidigt som kommunen vill att man ska stanna.
Dagen kommer och buss efter buss anländer. Och då får vi veta att det är 500 flykting män/pojkar. Kvinnor får komma sen förklaras det. De upplevdes väldigt märkligt av många lokalbor som förstår att dessa kvinnor är kvar i kriget. Där går våra religioner isär väldigt mycket. Vi ställde oss frågan: om det här varit Titanic, hade dessa män satt sig själva i båtarna först?
sagt och gjort så börjar dessa män sitt nya liv. Men de förväntade sig från dag ett att anpassa sig utan hjälp. Jag tycker själv att kommunen borde tagit ett jätte stort ansvar att få in personerna i vårt samhälle. Men de gjordes inte. Min och andras nya vardag blev att höra om misshandel, snatteri och våldtäkter. I ett samhälle som ligger 1,5h till närmaste polisstation. Jag och mina vänner fick inte gå ut efter 18:00. Risken var för stor att vi skulle råka ut för något. Vi blev ett skadat och förstört samhälle. Vi hade alltid en skärbräda med en liten fruktkniv inne på ica. Där ica handlaren la fram några utvalda frukter varje dag som man fick skära sig en bit av. De här uppfattades som öppen buffé för flyktingarna som tog allt de såg och trots skyltar så fick man ta bort den enkla grejen. Jag fick också kontakt med en pojke i min egen ålder, som hade nyare kläder och elektronik än mig. Anledningen var enkel sa han nöjt, Sverige är lätt att lura. De hade trängt ihop 2-3 familjer per lägenhet och sedan sagt upp lägenheter. Kommunen hade ingen granskning på hur bidragen betalades ut.
Man kan inte vara snälla Sverige och öppna upp famnen mot andra länder för att sedan lämna dessa personer att fortsätta leva sitt gamla liv på nya marker. Det är därför vi pratar om att ta seden dit man kommer, men vem bär det ansvaret? Idag har jag flyttat från samhället och ser idag att hyresområdet är ett nergånget ghetto. De familjer som är kvar är företagare som lyckas rekrytera inom sin familj För att hålla verksamheten igång.
Jag har som sagt ingenting emot er, men jag tycker att samhället måste ta ett större ansvar. Hade jag flytt från krig och får veta att dessa nya regler gäller i det nya landet och missköter jag mig utvisas jag. Så hade jag aldrig någonsin gjort något som kan äventyra min säkerhet. Sen tycker jag det är helt bedrövligt att familjer som levt i Sverige under många år och etablerat sig i samhället blir utvisad pga långa väntetider. Man har läst om flera familjer som utvisas där barnen föds i Sverige och är 10 år. De är omänskligt.
Men min egna åsikt är tyvärr att samhället möjliggör att männen är problemet.
Ja samhället har definitivt också en del i svårigheterna!
Först flera års väntan på olika förläggningar, och därefter utlokalisering till olika kommuner där familjen får hyra lägenhet i två år och får något slags bidrag att leva på ( som inte har höjts sedan 1990-talet). Ibland får de bara ett rum och får dela kök med andra.
Därefter står de utan lägenhet och är hänvisade till socialbidrag och liknande, om de inte lyckats få ett jobb (vilket har varit svårt på små orter och i den växande arbetslösheten i Sverige).
I Stockholmsområdet slussar kommunerna sedan ut familjerna till kommuner långt borta från Stockholm, där det råkar finnas lägenheter som är tomma. Kallas social dumpning. Men där finns dåligt med jobb.
Vi som arbetar i skolan ser hur barnen rotar sig, börjar få vänner och finna sig till rätta efter flyktingförläggningarna. För att sedan ryckas upp och slussas till en kommun långt borta. Flykten, den långa handläggningen, uppbrottet när de precis har stadgat sig. Jag undrar inte på om det blir problem med de barnen längre fram.
Antingen tar man emot människor utifrån och ser till att det fungerar i stort, eller också avstår man.
