Inlägg från: Anonym (Bibi) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Bibi)

    HAN SOVER JU ALDRIG?!

    Vissa barn är så. Jag fick ett sådant barn, nästa var inte den typen alls så ALLA barn har inte dessa faser.
    Men det hjälper ju inte dig att BVC säger så. Se om du kan få tag i en hjälpmamma/stödmamma som kan mycket om sömn. Kanske kan hon hjälpa dig med tips. Och om det inte hjälper själva sömnen så kommer du i varje fall möta en större förståelse!!

    Jag fick ta hjälp av min man såklart så att han tog barnet och jag kunde få i varje fall 3-4h sammanhängande sömn ( vi sov typ i skift) varje natt. Och sedan vila vila vila. Man kanske inte hinner in i djupsömnen när man "vet" att barnet kommer vakna igen om en kvart men man zoomar ut och vilar i alla fall. 
    Andra runt oss fick också ställa upp antingen med att ta hand om barnet (så att jag fick sova) eller helt enkelt hjälpa mig att handla, komma över och dammsuga en snabbis, vi bjöd hem folk på middag vilket bestod i att vi tillsammans fast mest de lagade (mycket) mat. Trevlig för oss med lite input utifrån, och tacksamt att ha matlådor i flera dagar sen. Jag tror inte ens våra vänner uppfattade det som en uppoffring.

    Många blir nog också förvånade över hur nära små barn vill vara. Man får se det som att man är den stora tryggheten, man luktar gott, de känner igen hjärtslagen och rösten mm. Och det är kanske inte så konstigt egentligen. 

  • Anonym (Bibi)
    Anonym (Zombiemamma) skrev 2025-05-19 10:44:36 följande:

    Åh tack snälla vilket fint svar! Jag tror att jag generellt har varit dålig på att be om hjälp. Jag kan räkna på en hands fingrar hur många gånger pappan behövt hjälpa mig på natten och jag sätter nog rätt höga mål för mig själv under dagarna, att hemmet ska vara snyggt och prydligt och allting gjort eftersom "jag ändå bara varit hemma". 

    Självklart är jag glad att jag är bebisens trygghet, jag vet ju det och är glad att kunna ge mitt barn en säker famn att vila i. Samtidigt blir det nästan kortslutning i hjärnan när man inte får sova på flera dygn.


    Nej jag förstår det, så är det verkligen.
    Jag minns när jag var mitt uppe i det att det kändes som tortyr.
    Och det är ju en tortyrmetod att hålla folk vakna i rum med lysrör osv så att man inte kan sova...

    Jag hade väldigt höga krav på mig själv i början men fick dra ner på dem jättemycket pga annars hade jag gått totalt sönder. 

    Så försök att tänka att det inte är för alltid. Dra ner på kraven. Ta hjälp med saker som kan kännas banala men som ger dig tid för lite återhämtning. Och har man flera olika nära eller bekanta som kan turas om så får man tänka att det inte behöver bli så jobbigt för var och en . Men väldigt mycket värt för er.
  • Anonym (Bibi)

    ...och en sak till.
    Jämför inte med andra. Gör inte det!

    Och ta inte åt dig om någon vill få det att verka som att hon/han skulle ha lösningen. Som att ni inte redan testat precis allt?
    Vi hade vänner (hade - vi kunde inte vara vänner sen) som hela tiden ville få det att verka som att om DOM hade fått VÅRT barn så hade det inte varit några problem överhuvudtaget. För deras barn var ju så lugn och somnade själv och sov flera långa sovstunder varje dag.
    Eller hur - ni kunde få ett dygn med vår pojke så hade ni varit döda sen haha...

Svar på tråden HAN SOVER JU ALDRIG?!