Anonym (Taskig mamma) skrev 2025-05-20 10:02:07 följande:
Jag vet och det är väl inte bara eventuella barnbarn jag tänker på. Utan över lag att inte finnas nära mina barn om dom vill ha hjälp till nåt annat. Eller bara träffas på en eftermiddagsfika. 22 åringen har inte jättemycket vänner och dom hon har dom har flyttat en bit bort med. Så känner att hon blir ensam.
Grejen att jag oroar mig för att dom blir själva är nog också det att jag har aldrig bott själv. Flyttade dom. 17 åring till min kille och sen har jag antingen bott med ny kille eller en kort period flyttade jag hem till mamma. Så jag tänker ju att dom blir ensamma.
Sen är det ju jag som lämnar dom, vilket känns taskigt. Det är väl meningen att barnen ska flytta från föräldrarna.
Samtidigt så känner jag att vi blir äldre även om vi inte är lastgamla. Både jag och min blivande sambo är 51. Men ändå, vi vill ju kunna njuta av livet och varandra innan vi blir lastgamla.
Fast du gör dina barn en otjänst/björntjänst att inte släppa taget om dom . Låt dom ta egna vuxna beslut och ta ansvar som vuxen.
Det hoppas jag att du uppfostrat dom till ? Att vara ansvarsfulla och självständiga vuxna med egna liv?
Att du inte bott själv och känner oro över att dom ska hamna i samma situation är väl utmärkt morot att INTE göra samma sak mot dom. Det är ju inte sunt att leva så. Varken för dig eller för dina barn.
Det är naturligt att finnas för sina barn men det är skillnad på att finnas där och att gå in och leva deras liv åt dom.
Det går utmärkt att äta middag en gång i veckan även med 15 mils avstånd. Kan man åka spontant och dejta 15 mil bort kan man utan problem planera familjemiddag ... same same liksom
Dessutom har du en blivande sambo som du måste prioritera i ditt liv. Ingen människa vill bli bortvald för att man står standby till sina vuxna barn . Det är inte hållbart och faktiskt väldigt egoistiskt. Varför är dina känslor viktigare än någon annans?
