Rätt att bli upprörd? Testamente-fråga

Det kanske inte handlar om pengarna i sig utan att man funderar över varför ens partner bryr sig så lite om en?

Om ni är överens om att katterna är era gemensamma så kan väl inte den ena testamentera bort dem. Muntliga avtal gäller. Men man ska bevisa det också. Så du får försöka dokumentera det på något vis eller om det kanske finns vittnen till överenskommelsen. Är du den parten med testamentet så har du kanske inte rätt att testamentera bort dem om det är så att ni är överens om att det är bådas katter.

Du skrev väl att ni båda säger att det är era katter?

Det jag skrev var så lite. Alltså bryr sig så pass lite att man inte lämnar något alls till den.

Våra betyder alltid våra, finn ingen annan innebörd 

nej du ser inte så men man kan ser det olika. Nu sa jag inte ens att det gällde i det här fallet för jag vet inte alls hur partnern känner inför testamentet, utan jag svarade en kommentar som anklagade dig TS för att tänker på pengar. Men det behöver i så fall inte handla om pengarna i sig utan att partnern inte tänkte på en tex. Alltså poängen var att man måste inte utgå ifrån att någon som blir exkluderad i ett testamente tänker på just pengar utan det kan handla om andra känslor. Rimliga eller ej.

Och det kanske inte personen gör heller. Poängen var att det inte behöver handla om att man tänker på just pengar. Utan om någon personen är besviken pga ett testamente, OM, så kanske det inte är pga pengarna i sig.

Nej inte enligt mig, utan enligt svenska språket. Finns inga andra innebörder av ordet våra. 

Och dessutom ang. det juridiska så skrev jag kanske att man inte har rätt att testamentera bort det då. Har inte sagt att det säkert är så.

Men jag kan förstå om man blir besviken om man i ett kärleksförhållande kallar det för våra och sen visar det sig att personen ser till att man kanske aldrig får se dem mer.

Ja och om man blir besviken så kanske det inte handlar om pengarna i sig var min tanke. Men om han vet vad du känner så är det väl inget problem då.

Vadå om du måste välja?  Varför skulle du vara tvungen att välja?

Som sagt så vet jag inte exakt juridiken och vad som skulle bli bindande om det skulle ställas på sin spets. Men att först kalla dem för era barn så sinsemellan i ett kärleksförhållande och sen ser du till att han kanske aldrig får se dem igen då kan jag förstå att man blir ledsen och besviken. Oavsett vad som gäller juridiskt.

Men egentligen förstår jag inte vad det spelar för roll att vi diskuterar det här. Om din partner är besviken och anser att du prioritet bort honom/inte bryr sig om honom/finns för lite kärlek eller vad detta nu möjligtvis kan handla om, så är han ju fri att tex lämna. Oavsett vad för argument någon i tråden har om vad som är OK att skriva i testamente.

Då kanske du inte skulle ha kommenterat det där att kalla katterna för hans barn. Om du sen tänker ta ifrån honom det.

Ja att det var skämt för dig, det har du gjort tydligt här i tråden. Huruvida han då uppfattade att det inte betydde något alls er emellan i erat kärleksförhållande är en annan fråga. Därför skrev jag att jag kan förstå att man blir besviken om du sen tar ifrån honom det.

Jag vet inte vad han borde, jag känner inte honom. Och det verkar inte du heller göra om du är så överraskad av hans reaktion, för övrigt.

Du har ju i erat kärleksförhållande inkluderat honom med katterna och kallat dem för era barn. Det är ju det du i så fall tar ifrån honom.