Anonym (Hur?) skrev 2025-05-20 12:51:01 följande:
Tack för era svar 
jag håller med er i sak.
Jag känner barnen väl, vi har setts mycket under åren. Tror det är därför jag tar åt mig när de ifrågasätter testamentet och indirekt mig som person. Jag hade inte förväntat mig att ha någon fortsatt relation med dem efter begravningen.
I samband med dödsfallet träffades vi, kramades och grät. Jag överlämnande nycklar osv. De var överens om att sälja huset och började rensa redan då, plockade med sig en del saker osv.
Begravningen är nästa vecka och det känns hemskt att möta dem där efter deras agerande. Men jag har förlorat min bästa vän, mina barn har förlorat "mommo" som de kallade henne. Vi ska självklart gå tillsammans och jag håller mig rakryggad i detta.
Jag tänker att det troligen också kommer vara jobbigt för barnen att de var så otrevliga emot dig, utifrån testamentet och att de så tydligt visade vad de kände.
Jag tänker att det kanske kommer bli lite att ta tag i, utifrån att du också är arvtagare, men att det också handlar om vilka barnen är som faktiskt inte snappat upp hur deras mamma tänkte och att detta blev en otrevlig överraskning.
Det kanske är så att något redan försvunnit och att det blir lite pinsamt för syskonen att de inte alls hade aning om detta. Samtidigt så har ju din vän litat på att detta är det som hon vill göra, och i min värld är det också väldigt viktigt.
