Ni kvinnor som fått det antal barn ni önskar, hur känner ni inför mens?

Har relativt nyligen satt in en spiral i hopp om att bli fri från mensen. Kommer inte sakna själva mensen (brukat ha kraftiga blödningar och ofta åtta dagar, ibland mer), men tycker att det är lite trist att inte vara fertil. Vet inte om det är att jag kopplat mycket av min sexualitet och kvinnlighet till min cykel, eller om det är för att jag en stor del av mitt vuxna liv varit så förväntansfull kring graviditet, barn och familj och nu liksom har stängt det kapitlet och att det är lite vemodigt.

Vi har dock bara ett barn och jag hade väl kunnat tänka mig syskon till honom, men min man vill inte ha fler vilket jag är helt okej med. Precis som du säger så är det vad vi mäktar med, hade inte varit rimligt att skaffa fler. I synnerhet som jag hade en hemsk graviditet. 

Efter genomgånget klimakterie (runt 50 år gammal) är det en befrielse!
Det är SÅ enormt skönt att slippa så det finns inte ord att beskriva.

Vi har alla barnen vi vill ha, men jag har säkert 10+ fertila år kvar. Just nu har jag inget emot mens, men har börjat äta ppiller som lett till blödningsfrihet till stor del. Min man ska sterilisera sig, får se om jag fortsätter med pillerna då eller inte. Håller med ovanstående om att det känns lite vemodigt att stänga kapitlet helt kring graviditet, bebisar och hela den biten. Samtidigt har vi definitivt de barnen vi vill ha, och jag känner verkligen inte för att börja om igen nu när vi ÄNTLIGEN är ute ur de värsta småbarnsåren efter 10 år av blöjor, dålig sömn o.s.v.

Du skriver nog som jag känner - det känns vemodigt. Och jag har nog satt mycket känslor kring min kvinnlighet i samband med mens och fertilitet liksom. Och haft en stor förväntan kring detta med graviditet och barn.

Men det är också viktigt att just känna att man klarar av det, och vi känner att vi har maxat ut kapaciteten för att kunna räcka till.

Jag önskar att vi bara hade en knapp att stänga av det där med när vi fått de barn vi vill ha.

Mens är bara slöseri med energi, kladd och obehag och irritation när man har bokat resa eller spa eller vill simma med sina barn och inte kan njuta pga den jävla blödningen.

Jag är 47 år nu och längtar enormt efter att mensen ska sluta. Märker att klimakteriet kickat igång då mycket har ändrats med mensen. För några månader sen blev den oerhört mer riklig och det var hemskt, behövde ha trippla bindor av största sorten och ändå byta var timme för att inte blöda igenom. Vågade knappt sitta ned när jag inte var hemma. Sen från ena månaden till nästa så blev det istället mycket mindre blödning men mer långdragen, men hellre det. Sen märkte jag att ägglossning uteblev (känner alltid av den tydligt) och det kunde gå nio veckor utan mens och jag tänkte att nu ger sig skiten. Men nej då, nu har den varit regelbunden och lite mer riklig sista två månaderna igen. Jag vill bara slippa skiten helt nu.

Jag har nog alltid haft ett ganska okomplicerat förhållande till mens. Jag fick mens när jag var 14 och tyckte det var sjukt störigt i början. Tränar mycket och kände att det var krångligt och ivägen.

Men någonstans väldigt tidigt, hade inte haft mens många gånger, så minns jag att jag tänkte typ -Det här kommer vara med mig i minst 30 år, det är f-n bara att gilla läget. Det är inte värt energi att störa sig på något som kommer finnas i mitt liv så ofta och mycket-

Så jag ägnar och har ägnat extremt lite tanke och tid åt mens genom åren. 15 år sen jag fick sista barnet och de senaste 5 åren har mensen gått från att vara regelbunden och förutsägbar till att nu vara slumpmässig. Sist jag hade mens var i december men innan det både nov och september. Det kan vara 3 veckor mellan eller som nu då typ ett halvår.

Jag sörjer inte att inte kunna få fler barn (jag tar mig friheten att anta att det tåget börjar ha gått). Men eftersom yngsta är så gammal och jag i massor av år inte haft en tanke på fler barn så känns det helt ok att kroppen inte längre kan. Jag närmar mig 50. Jag kan nästan känna en tacksamhet för att om jag skulle vara dum nog att försöka bli förälder igen så är kroppen smartare än så :)

Jag längtar efter klimakteriet, men det verkar dröja. Är 55 nu. 

Det jag är rädd för är atrofi av könsdelarna och att bli väldigt torr och ointresserad av sex. 

Eftersom min mens har varit hemsk genom åren, riklig på gränsen till farlig, och smärtsam, så var jag mer än angelägen att slippa den. Jag fick mens när jag var nästan 12 år, och det var skit. Jag minns att jag räknade ut hur många år av mens jag hade framför mig i livet : typ 8 dagar/månad x 12 månader/år x 40 år.... 

Jag har gjort en operation så att jag inte har mens alls, men jag väntade med den tills jag var helt säker att jag inte ville ha fler barn. Jag gjorde den när jag var 42 år, och hade då egentligen vetat i ca 5 år (när yngsta barnet började skolan) att jag inte ville ha fler. Men väntade ändå de där 5 åren innan jag tog beslutet. Har inte saknat min mens en enda minut. 

Jag känner inte att jag måste vara fertil när jag inte längre vill utnyttja själva fertiliteten så att säga. Däremot kan jag känna nu när jag är 52 år, och är mitt i klimakteriet, att jag saknar en del av mitt gamla yngre jag, när jag kunde sova, inte svettades nätterna igenom, hade slät hud och inga påsar på käkbenen. Men det är inte kopplat till själva mensen, eller fertiliteten, utan åldrandet och den hormonella omställningen. 

Jag känner inte alls något vemod.
Det var mer kopplat till fertiliteten och just att hinna få de antal barn vi önskade få. Och det har vi.
Så för min del skulle jag kunna stänga av hela grejen nu på en gång.