Anonym (Mr) skrev 2025-05-22 22:40:31 följande:
Jag försökte när jag var 22 att ändra inställning. Men Det dåliga måendet i det avgrunds djupa mörkret existerade ändå. Jag försökte vara social. Alla visste vem ajg har. Alla gillade mig. Men de utnyttjade mig också. Det gick som en kristallglas skål i golvet helt enkelt. När jag försökte stå på mig och säga ifrån och ifrågasatte " vad har jag med det där att göra" så flydde dom och började snacka dåligt om mig. Killarna var ofta svartsjuka och avundsjuka på mig, både till utseendet, leendet skrattet och alla unga kvinnor som var intresserade av mig.
Men jag saknade genom allt detta min första kärlek. Sedan träffade jag en annan som blev nästintill på delad 1:a plats. Men ja, jag hade inte brist på om man säger så. Vill inte skryta så säger inte mer än så, men det blev helt enkelt för jobbigt till slut. Allt jag ville var ju att skaffa mig en kärnfamilj. Men fann aldrig det. Och mådde dåligt då jag saknade den första riktiga stora kärleken.
Den andra var en ängel hon med men hon var en ängel för alla stackars satar, så kunde inte vara arg på henne för det, för annars hade jag aldrig träffat henne själv.
Öööhh, uppsats i dramatik?
Kristallskål i golvet, nästan på första plats??
Trovärdigheten sjunker avsevärt.
