Hjälp

Är förbannad, förtvivlad, förvirrad, ledsen. min sambo och jag, 2 små barn på 3 år och en på några månader.

Sedan vi fick nummer 2 har han eskalerat till att bli en tjurgubbe utan dess like. Bråkar framför barnen, bråkar på mig om att jag ska natta bebis fast det värker i hela kroppen min. Han kan natta barn själv också så förstår inte hur han kan flippa på mig (vi är båda trötta, men fysiskt har han inte ont). Det finns så mycket att skriva om hans och mitt förhållande. Jag känner mig psykisk misshandlad, nedtryckt och samtidigt går jag sönder för barnens skull.
Han är alltså just nu förbannad för att jag inte orkar stå och guppa bebis för han vill sova, jag vill givetvis också sova och är trött. Men fysiskt orkar jag inte mer och han är förbannad på mig för det. Han sitter och säger elaka saker till mig, är arg mot bebis, riskerar att väcka stora som jag nattar alltid. Jag får inte sova för han får inte sova. Det kan va stort som litet som gör honom arg, arg om bebis kissar på bodyn, arg om jag påminner om en sak en gång, arg för att jag inte städat mer etc. Jag kan bara ta ansvar för mitt bemötande och på senare tid har jag inte längre tålamod heller mot hans taskiga humör. Jag säger ifrån vilket gör att det bara blir ännu värre. Ser ingen utväg med en person som alltid skyller på en annan för sitt eget beteende. Men hur fan gör man? Våran äldsta är en känslig liten tjej, går sönder över hur situationen blivit.

Vill gå och prata med någon om stöd för antingen hur vi löser allt, men de behöver ett mirakel, eller hur vi gör de bäst för barnen/separerar. Han förhalar allt kring att söka hjälp. Kan knappt boka en tid för hur dum är jag som inte kollar med honom om en tid som passar honom, fick jag höra när jag kollade vilken tid som skulle passa honom! Har fortfarande inte fått ett svar och detta va för 10 dagar sen. Kontaktar dom själv snart för privat rådgivning för hur jag ska lämna antar jag. Jag är rädd att lämna är ett misstag samtidigt.
Ursäkta stökigt inlägg om ni tog er hit. Vad är era spontana reaktioner på detta inlägg? Tips? Råd?

Mvh, ledsen mamma

Anonym (Ledsen mamma) Trådstartaren

Thu 22 May 23:22

#3

Tack för era svar! <3
Vi hade en del lättare problem innan barnen men naivt kanske trodde jag han ändå skulle steppa upp för de gjorde jag. Vill va den bästa mamman för mina barn men han blev mer irriterad istället. Skyller på sömnbrist och vi försökte lösa de, skyller på för lite egen tid, försöker lösa de, skyller på att han känner sig fast, försöker lösa de men inte så lätt. Inget av lösningarna hjälper dock. Han ska ta hjälp sa han själv för någon vecka sen men det har inte hänt. Han kommer till insikt många ggr men gör inget med det sen. Jag blir bara mer och mer frustrerad. Han blev definitivt värre med andra barnet även om han blev snäppet sämre med första också men det kändes bättre sen när han va pappaledig. Han har alltid någon anledning, jobb, sömnbrist, tidiga mornar, etc som gör att jag tänker att han har anledning till sin lättretlighet MEN jag är ännu mer fast än va han är pga amning, barnens favorit etc. Jag tappar inte det som han gör, jag gör det dock när han är orättvis och tar ut det mot barnen vilket han börjat göra allt mer och jag har börjat få nog. Vet inte hur det blir för barnen att va utan mig, med en arg pappa. Klart jag vill att de ska vara 50/50 för deras skull, men är det bäst för dom? Äldsta kommer gå sönder.
Jag får boka en tid och ställa ultimatum, antingen går vi två och ev löser något, eller så går jag själv för att få hjälp att ta mig ur det här. Vill inte leva mitt liv med någon som får bokstavligt talat utbrott av att han själv spiller mjölk på golvet. Jag tror inte han mår bra men vill han inte ta tag i det är det ju en stor sorg för alla.

Anonym (Ledsen mamma) Trådstartaren

Thu 22 May 23:25

#4

Har inte pratat med någon vän eller familj om detta. Jag skäms, jag hoppas på det ska bli bra för allt är inte dåligt även om det nästan bara är de nu, jag hoppas för min familjs skull att vi vänder skutan. Har ingen jag riktigt känner att jag vågar prata med?

Anonym (Ledsen mamma) Trådstartaren

Sat 24 May 22:58

#14

Tack för allt stöd, verkligen!

Oavsett så ska jag boka in en tid för mig, antingen kommer han med eller så går jag själv. Ja han är ingen bebis men många gånger beter han sig som en! När jag skrev inlägget kändes det hjärtekrossande då vi va mitt uppe i ett obehagligt tjafs. Jag fick inte sova för honom för han inte fick de, kunde inte sova ändå för kände mig så ledsen och jag tror jag är medberoende typ då jag inte kände att jag fick sova i medlidande? Det var extremt den gången men det är för negativt nästan hela tiden.

Han försöker va en bra pappa, möta deras känslor och behov, han behöver den påminnelsen och insikten och vi pratar ofta om de. Han har en tendens att bli kort och auktoritär annars. Men korta stubinen, hur saker som går fel alltid är mitt fel, inte kunna känna empati, säga förlåt för att sekunden efter upprepa de igen, framför barnen gör detta ohållbart. Hans snack om att söka hjälp, att han jobbar på det osv tar för lång tid.
Tack igen, och tack till (Syster) ska läsa om ditt inlägg några gånger! ❤️

Hjälp

INNEHÅLL