Hjälp

Så där ska du inte ha det. Boka absolut tid för att prata med någon själv. 

Ta stöd från vänner också. Har du en mamma eller syskon du kan prata med? 
Han låter inte som en bra person att leva med. Gör inte det. 

Separera, för barnens skull. 

Har han varit sån alltid eller är det nytt? Funderar på om det kan vara en depression i samband med födseln av den lille. Oavsett behöver han vara mottaglig för hjälp. Min exman fick nån depression/medelålderskris och vägrade söka hjälp men betedde sig hemskt mot mig så det blev att skiljas. Han är sig fortfarande inte lik förr fast det gått över 5 år och är ihop med en kvinna sen några år som verkar lika knepig. Mitt råd är alltså att gräva i om det är något psykiskt, om inte eller om han vägrar hjälp måste du tänka på barnen och dig främst och lämna. 

Tack för era svar! <3
Vi hade en del lättare problem innan barnen men naivt kanske trodde jag han ändå skulle steppa upp för de gjorde jag. Vill va den bästa mamman för mina barn men han blev mer irriterad istället. Skyller på sömnbrist och vi försökte lösa de, skyller på för lite egen tid, försöker lösa de, skyller på att han känner sig fast, försöker lösa de men inte så lätt. Inget av lösningarna hjälper dock. Han ska ta hjälp sa han själv för någon vecka sen men det har inte hänt. Han kommer till insikt många ggr men gör inget med det sen. Jag blir bara mer och mer frustrerad. Han blev definitivt värre med andra barnet även om han blev snäppet sämre med första också men det kändes bättre sen när han va pappaledig. Han har alltid någon anledning, jobb, sömnbrist, tidiga mornar, etc som gör att jag tänker att han har anledning till sin lättretlighet MEN jag är ännu mer fast än va han är pga amning, barnens favorit etc. Jag tappar inte det som han gör, jag gör det dock när han är orättvis och tar ut det mot barnen vilket han börjat göra allt mer och jag har börjat få nog. Vet inte hur det blir för barnen att va utan mig, med en arg pappa. Klart jag vill att de ska vara 50/50 för deras skull, men är det bäst för dom? Äldsta kommer gå sönder. 
Jag får boka en tid och ställa ultimatum, antingen går vi två och ev löser något, eller så går jag själv för att få hjälp att ta mig ur det här. Vill inte leva mitt liv med någon som får bokstavligt talat utbrott av att han själv spiller mjölk på golvet. Jag tror inte han mår bra men vill han inte ta tag i det är det ju en stor sorg för alla.

Har inte pratat med någon vän eller familj om detta. Jag skäms, jag hoppas på det ska bli bra för allt är inte dåligt även om det nästan bara är de nu, jag hoppas för min familjs skull att vi vänder skutan. Har ingen jag riktigt känner att jag vågar prata med?

Jag kan relatera till din beskrivning av din sambo.
Sådär blev min man också när våra barn var små. Efter hand blev det uppenbart att min man inte kan hantera sömnbrist. Alltså inte alls. Han blev personlighetsförändrad även av liten, mild sömnbrist. Så att min man skulle få tillräckligt med sömn blev med tiden en prioritering hos mig eftersom allt blev ett helvete för både mig och barnen annars. Och då när han fick sin ostörda sömn lättade vår situation i familjen. Men det var jag som fick betala ett pris för det genom att sömnbristen hos mig ledde till kronisk värk som jag antagligen kommer att få leva med livet ut.

Jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på hur det var då, att hela familjen fick det kämpigt bara för att han inte fick tillräckligt med sömn. Att han hanterade det så bristfälligt. Tänk om vi hade varit två föräldrar som inte hade klarat av att hantera sömnbrist, hur hade det gått för barnen då? Nu har min man andra kvalitéer som ändå gör att jag vill leva med honom. Men hade han inte haft det så hade min kärlek till honom dött under småbarnsåren. 
Jag känner med dig vännen, kram

Du ska absolut prata om det här med både professionella OCH med vänner och familj. Det är inte du som ska skämmas!

För barnens skull, och så klart din egen, så ska du inte ha det så här en minut till. Hoppas att du inser det själv! Styrkekram!

Skulle det funka om han bodde Borta en vecka. med Underförstått att han jobbar och vilar. Och att under den veckan bor din mamma hos dig o barnen. Eller någon annan du är nära och litar på om du inte orkar vara själv. Sen när han kommer tillbaka så tar ni nattningen varannan kväll. av egna erfarenheter är det lättare att göra saker själv när man är själv än när man har någon som borde kunna hjälpa till. När den lilla är äldre och inte ammar längre (om du inte ammar nu så menar jag inget illa orkar bara inte gå tillbaka o läsa igen) så får du åka iväg en vecka och vila upp dig. Där han är hemma och upptäcker hur mycket det faktiskt är att ?bara vara hemma? ?. behöver ju inte vara en vecka han är bortser helg kanske räcker.  eller några arbetsdagar för helger blir ju lätt hänt att det kanske blir en öl eller två o så är han tröttare när han kommer hem och det är ju inte alls meningen

Så han nattar bebisen medan du sitter och skriver långa meddelanden på familjeliv istället för att sova? 

Får trötta människor inte söka hjälp?

Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag blev lurad av min sambo en gång och känner mig uppgiven, det som skulle vara ett roligt internt skämt blev en stor skam. Min sambo övertalade mig att deep throata bakbenet på vår Chihuahua som en rolig sak, han filmade, sen när vi gjorde slut så spred han videon på TikTok och Snapchat och jag blev av med alla mina vänner och blev sparkad från jobbet 

Det är lätt att bli pappa - men det är svårt att vara pappa. Det borde han ha förstått när han befruktade dig.

Du bör ställa ultimatum. Kräv att ni går i parterapi. Annars kommer du inte att kunna leva med honom. Du bokar en tid och meddelar honom, så han inte kommer undan.

Han kan säga sig vara hur irriterad, stressad och trött som helst av olika anledningar, det är inte ditt fel! Han måste lära sig att ta ansvar för sig själv och sina handlingar.

När jag gick i terapi lärde jag mig något otroligt viktigt som jag kommer bära med mig resten av livet. 

Du kan endast ta ansvar för dina egna handlingar och ditt eget mående. Du kan inte tvinga in någon till ett samtal, lösning eller förändring. Det måste han göra själv.

Så du ska absolut börja med att gå i egna samtal. 
Där kommer du få insikter. Och kommer nog väldigt fort se på er relation på ett nytt vis. 

Du ska inte behöva må sådär. Vänta inte, utan ta hand om DITT eget mående. Vill inte din partner ha en förändring så kommer du snart inse att relationen inte är hållbar. 

Ni är tillsammans i detta. Du kan inte själv bära ansvaret för allas mående. ❤️

Alltså jag är förundrad över svaren här. Som att män är bebisar!

Män är inte barn, de är vuxna människor. Din man är inte en bebis, han är en vuxen man.

Spela in allt han säger ( det är lagligt ). Jag förstår om du inte vill att barnen ska vara ensamma med honom och det enda sättet är bevis. Spela in allt du kan och sedan är förstås nästa steg att separera. 

Tack för allt stöd, verkligen! 

Oavsett så ska jag boka in en tid för mig, antingen kommer han med eller så går jag själv. Ja han är ingen bebis men många gånger beter han sig som en! När jag skrev inlägget kändes det hjärtekrossande då vi va mitt uppe i ett obehagligt tjafs. Jag fick inte sova för honom för han inte fick de, kunde inte sova ändå för kände mig så ledsen och jag tror jag är medberoende typ då jag inte kände att jag fick sova i medlidande? Det var extremt den gången men det är för negativt nästan hela tiden. 

Han försöker va en bra pappa, möta deras känslor och behov, han behöver den påminnelsen och insikten och vi pratar ofta om de. Han har en tendens att bli kort och auktoritär annars. Men korta stubinen, hur saker som går fel alltid är mitt fel, inte kunna känna empati, säga förlåt för att sekunden efter upprepa de igen, framför barnen gör detta ohållbart. Hans snack om att söka hjälp, att han jobbar på det osv  tar för lång tid. 
Tack igen, och tack till (Syster) ska läsa om ditt inlägg några gånger! ❤️