Hjälp

Jag kan relatera till din beskrivning av din sambo.
Sådär blev min man också när våra barn var små. Efter hand blev det uppenbart att min man inte kan hantera sömnbrist. Alltså inte alls. Han blev personlighetsförändrad även av liten, mild sömnbrist. Så att min man skulle få tillräckligt med sömn blev med tiden en prioritering hos mig eftersom allt blev ett helvete för både mig och barnen annars. Och då när han fick sin ostörda sömn lättade vår situation i familjen. Men det var jag som fick betala ett pris för det genom att sömnbristen hos mig ledde till kronisk värk som jag antagligen kommer att få leva med livet ut.

Jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på hur det var då, att hela familjen fick det kämpigt bara för att han inte fick tillräckligt med sömn. Att han hanterade det så bristfälligt. Tänk om vi hade varit två föräldrar som inte hade klarat av att hantera sömnbrist, hur hade det gått för barnen då? Nu har min man andra kvalitéer som ändå gör att jag vill leva med honom. Men hade han inte haft det så hade min kärlek till honom dött under småbarnsåren. 
Jag känner med dig vännen, kram