Min partner anser att han ska få göra precis allt han vill. Vi har två barn under 3 år. I hans värld ska han få gå på olika styrelsemöten typ en hel lördag och typ 3 vardagskvällar i veckan. Sedan ska ha gå på fotboll och titta en gång i veckan och på detta även gymma? Detta har gjort att jag sparkar bakut. Jag säger att det är orimligt att han är borta såhär mycket. Styrelsemötena han går på är något han själv väljer att engagera sig i. Typ att det verkar kul att vara ordförande i bostadsrättsföreningen och liknande. Hans kompisar uttrycker nu oro för att har kontrollerar honom och typ förbjuder honom att gå på fotboll på helgen ibland. När han ska gå på fotboll så tycker han man ska träffa polarna minst 2,5 timme innan matchen, vi har 45 timmes resväg till arenan när det är trafik, hitta parkering m.m. Sedan ska han se matchen 1,5 timme, på det kan dom pausa matchen pga eldning på läktaren och så 45 minuter hem. Så en match på 1,5 timme blir blir en aktivitet på 5,5 timme minst. Om man ska vara borta hela veckor på kvällarna med olika styrelsemöten, gå på möten typ en hel lördag också med något som är otroligt viktigt då kan jag säga att han får prioritera. Han kan inte vara borta hela tiden. Hans kompisar tycker jag isolerar honom från hans vänner och därför är vår relation destruktiv. Jag finner det orimligt att han inte är närvarande med oss som familj. Han kan argumentera med att han lagar mat på nätterna och hela frysen är full med färdiga matlådor, plus att han tvättar kläder på nätterna och håller bostaden fin. Men anledningen till att han inte ska vara borta hela tiden handlar ju knappast om att han inte bidrar till hemmet utan att han borde träffa och umgås med sin familj. Det blir ju ingen tid för oss två att sitta ner och prata och umgås. Eller hans tid med barnen. Kontrollerar jag honom?
