Kontrollerar partner?

Ge motargument till varför du ska vara borta lika mycket. 

Jag ångrar mig lite. Om han är hemma föräldraledig kan jag förstå det här. Längtan efter frihet och egentid. 

Om han däremot inte är föräldraledig utan den som jobbar förstår jag det inte alls. Då borde han vilja vara med sina barn och kunna ge dig egentid. 

Det är för mig uppenbart att han inte vill ha familj. Han vill leva som han gjorde innan han band sig - som fri att göra vad han vill, när han vill och vilka han vill.

Klart att du reagerar på detta. Han hinner ju bara med sig själv, inte dig, inte barnen. Men kontrollerande - nej det tycker jag inte.

Hur länge du finner dig i detta kan ju bara du svara på. I praktiken är du ju en ensamstående mamma med två barn under tre år - eller så nära ensamstående man kan komma.
Du kan ju strunta i honom, strunta i vad han gör, sluta att räkna med honom som make och far och och börja leva ditt eget liv fastän ni bor under samma tak. Han skulle nog inte märka något i första taget. Det blir ju mer komplicerat om du skiljer dig. Ekonomiskt mera kännbart, jobbigt med att ha varannanveckoboende för barnen etc
Vore jag som du skulle jag sluta engagera mig i honom, låta honom springa på möten och fotboll och träffa sina kompisar bäst han vill. Men jag skulle heller inte lyfta ett finger för att på något sätt underlätta hans tillvaro. Stillsamt dra nytta av det jag kan. Under några år i alla fall tills barnen är äldre, Då skulle jag nog vara redo för andra beslut om vårt gemensamma liv.

Är ni väldigt unga?
Hur gamla är barnen?
Hur har era föräldraledigheter sett ut?

Om ni båda jobbar är det rimligt att dela lika på ensamtiden, men börja då med att bestämma hur mycket familjetid ni vill ha och dela sedan på resten. Så ser han om det är "kontrollerande".

Det är ju inte du som gör så att han har mindre tid för kompisar; det är han själv som har orsakat det genom att skaffa barn.

Nej, du kontrollerar inte honom utan förväntar dig att han tar det ansvar han åtog sig när han skaffade partner och barn. Förstår han inte det så boka upp dig lika mycket utanför hemmet utan barn några veckor och se om han förstår hur orimligt det är.

Tycker inte du låter kontrollerande. Jag hade blivit galen om min man hade varit borta så mycket om man hade haft så små barn! 
Jag hade ställt frågan "Varför vill du inte umgås med din familj?". Sen hade jag nog även, som någon skrev i en annan kommentar, planerat egna saker utan barnen så han får vara hemma och litegrann smaka på sin egna medicin. 

Stå på dig i detta!! Det är inte du som gör fel!! 

Gissningsvis har hans vänner inte familj och förstår inte, och han målar upp dig som skurken. Dags för honom att förstå att ERA barn är ERT ansvar, inte ditt. Varje timme egentid/eget intresse han lägger bör du få lika mycket och er familj tillsammans minst lika mycket. 

Det fattas en ganska väsentlig information här - jobbar ni båda två, eller är en av er föräldraledig? Och i så fall, vem är hemma med barnen? 

Om ni jobbar båda två så är det rimliga att man först fördelar tiden för arbete och pendling, sen fördelar hushållsarbetet jämlikt (men inte nödvändigtvis samma uppgifter för båda), sen delar resten av tiden mellan tid med barnen, egentid för respektive förälder och partid för föräldrarna utan barn. Det behöver inte vara lika stora delar - många väljer nog mer tid med barnen och mindre för sig själv under tiden som barnen är små, men man kan iaf inte ha mer tid för sig själv än den ansra föräldern och barnen får. 

Det låter som pappan är borta på tok för mycket, men det framkommer inte tex om han går och gymar på lunchen eller när barnen lagt sig, eller om det tas från familjetid. Och styrelsemöte är väl ändå inte var lördag och tre gånger i veckan?  

 Det är viktigt att man kan fortsätta med träning, intressen och vänner även efter vi att man fått barn, men de behöver oftast dras ner på eller förläggas på andra tider. Det verkar som att han delvis gör det om han lagar mat och städar på nätterna. Hur många kvällar i veckan och helgdagar per månad är han hemma med familjen? 

 

Det snacket måste man ha innan man skaffar barn.

Jag har hela tiden varit tydlig med att båda måste dra ned på aktiviteter utanför hemmet de första åren, det är inte kvinnan som ska ta upp all slack och jag satt i tre styrelser när vi planerade barn. Jag hade inte gått med på barn om min man inte hade varit rättvis på det området. Båda måste tillfälligt parkera vissa aktiviteter för att det ska fungera.

Du ska få lika mycket tid att träffa kompisar, träna och vara med i styrelser som han har. Fråga honom hur han tycker att ni ska få ihop det schemat nu, eftersom det handlar om ren rå rättvisa. 

Alternativt så får du ge dig ett år nu, och sen nästa år är det din tur så får han tacka nej till styrelserna och ta mer hemma.

Mer än 1-2 år innan växling rekommenderar jag inte för då hinner vissa bli för bekväma eller så sticker de från hela grejen.

Min svärfar utbildade sig till jurist medan svärmor jobbade och försörjde båda, och sen var det meningen att det skulle vara hennes tur att läsa juridik.
Då hittade han en annan kvinna och lämnade henne med två små barn.

Svärmor blev aldrig jurist. Hon förblev i sitt låglöneyrke men kunde i alla fall plugga lite som pensionär. En klen tröst för att ha tappat 2-3 miljoner i livstidsinkomst.

Lär dig detta: Om du inte prioriterar din egen utveckling så kommer ingen man att göra det åt dig. De tänker till 95% bara på sig själva.

Jag är den som är föräldraledig. Och ja tre kvällar i veckan är det olika styrelsemöten eller liknande möten. Om man engagerar sig i alla möjliga saker hela tiden så blir det många möten. Det är inte för samma föreningar utan han är väl engagerad i 10 olika saker, så tro mig, han har att gör. Så vi ses aldrig om jag inte säger ifrån. Sedan kan han då gå iväg med barnen själv till parken när han fått skäll, men då står han ju bara och svarar på mejl och liknande från parken med barnen. Han är ju aldrig närvarande även när han är fysiskt på plats 

Ni skulle behöva gå i parterapi. Någon utomstående måste förklara för honom att när man skaffar familj, måste man dra ner på vissa saker, prioritera familjen, samt att du har lika mycket rätt till egentid som han har. Någon utomstående måste kanske säga detta, eftersom han inte lyssnar på dig.

Fast man tycker ju att han borde fatta det av sig själv, men det gör han tydligen inte. Eller ville han inte ha barn? När ska han vara föräldraledig förresten?

Det är så mycket som är fel och tokigt här. Om han inte skärper sig och blir en NÄRVARANDE make och far, kommer det inte att hålla mellan er. Även om ni inte skiljer er, utan du stannar och låter honom leva sitt eget liv, kommer ert förhållande att dö.

Det är viktigt att ge varandra utrymme och egentid, men han är borta alldeles för mycket. EN kväll i veckan, samt någon lördag då och då, hade räckt. Och då ska du ha lika mycket tid till möten, träning eller att träffa kompisar, om du vill. Eller är han ok med att ta hand om barnen ensam, om du försvinner tre kvällar i veckan?

DU om någon borde behöva komma ur hemmet och få egentid, eftersom du är föräldraledig.

Låt mig gissa, han har inte varit föräldraledig någonting själv med barnen? 

Är det jobb/karriär eller hobbies/fritidsintressen han lägger mest tid på? 

Är han familjeförsörjare och du hemmafru? 

Har du ett jobb att gå tillbaka till eller har ni delat det så att barnen är ditt "jobb"? 

Det är alldeles orimligt för mycket, man lan inte ha det så när man har små barn. Han måste kraftigt skära ner på altiviteterna några år. Hur kan han inte inse det själv? Har du försökt att sitta ner med honom och lägga upp ett schema för veckan när ni inte är upprörda eller arga? Jag tycker inte att du ska lägga dig i vad han gör, däremot hur mycket tid. Vad tycker han själv är rimligt? Ponera att du ska ha lika mycket egentid som han, hur skulle det gå ihop? Jag tror att tricket är att få honom att själv inse att det inte går, istället för att du ska bli sur - även om det är lättare sagt än gjort. 

Har han varit föräldraledig alls? Annars är det nog hög tid att han får ta huvudansvaret för familjen. 

Du behöver nog göra något som skakar om honom lite och får honom att vakna.. inse att fortsätter han så kommer relation krascha. Han beter sig inte ok, du är knappast kontrollerande. 

Tycker inte att du är kontrollerande alls, han verkar inte prioritera familjen.

Hur såg ert liv innan barnen och med det första barnet? Prioriterade han dig/er då eller har hans liv sett ut så här frön början. Har han varit drivande i att skaffa barn eller har det kanske mer varit din önskan?

När och hur ofta är du iväg med vänner, gymmar etc.?