Någon här som blivit kär i en mycket yngre kille när ni själva varit 40+? Jag har fallit pladask för en ung kille där det är ca 20 års skillnad i ålder och funderar på att lämna min man för honom (det är ömsesidiga känslor).
Det händer många - särskilt i samband med medelålderskrisen - det är ofta en upptakt till den. Fatta dock inga hastiga beslut i stundens hetta och inled inget nu. Överväg först vad ditt äktenskap och din man betyder för dig. Om du vill skiljas så gör det, men vänta tills du är säker. Sedan är du fri att göra precis som du vill.
Det händer många - särskilt i samband med medelålderskrisen - det är ofta en upptakt till den. Fatta dock inga hastiga beslut i stundens hetta och inled inget nu. Överväg först vad ditt äktenskap och din man betyder för dig. Om du vill skiljas så gör det, men vänta tills du är säker. Sedan är du fri att göra precis som du vill.
Vi är inte gifta och relationen är allt annat än bra, så jag är säker på att jag vill lämna honom. Den har varit dålig länge så detta är inget nytt. Jag har inte haft känslor för min nuvarande partner under flera år och vi bråkar bara. Jag har inte fattat några förhastade beslut heller för känslorna har vuxit på mig under lång tid. Det är snarare så att jag har hållit tillbaka.
Tycker inte alls att detta känns som en kris utan snarare att jag äntligen känner mig bekräftad, sedd och älskad på ett sätt jag inte blivit på mycket länge (någonsin?). Det är något speciellt mellan oss som vuxit fram under en längre tid och jag vore en idiot om jag inte gav det chansen att utvecklas. det är så jag känner.
Vi är inte gifta och relationen är allt annat än bra, så jag är säker på att jag vill lämna honom. Den har varit dålig länge så detta är inget nytt. Jag har inte haft känslor för min nuvarande partner under flera år och vi bråkar bara. Jag har inte fattat några förhastade beslut heller för känslorna har vuxit på mig under lång tid. Det är snarare så att jag har hållit tillbaka.
Tycker inte alls att detta känns som en kris utan snarare att jag äntligen känner mig bekräftad, sedd och älskad på ett sätt jag inte blivit på mycket länge (någonsin?). Det är något speciellt mellan oss som vuxit fram under en längre tid och jag vore en idiot om jag inte gav det chansen att utvecklas. det är så jag känner.
Vi är inte gifta och relationen är allt annat än bra, så jag är säker på att jag vill lämna honom. Den har varit dålig länge så detta är inget nytt. Jag har inte haft känslor för min nuvarande partner under flera år och vi bråkar bara. Jag har inte fattat några förhastade beslut heller för känslorna har vuxit på mig under lång tid. Det är snarare så att jag har hållit tillbaka.
Tycker inte alls att detta känns som en kris utan snarare att jag äntligen känner mig bekräftad, sedd och älskad på ett sätt jag inte blivit på mycket länge (någonsin?). Det är något speciellt mellan oss som vuxit fram under en längre tid och jag vore en idiot om jag inte gav det chansen att utvecklas. det är så jag känner.
Som andra skrivit: Separera och bygg ett eget liv, samtidigt kan du ha en romans med den unge.
Efter en seg separation är det underbart att bli bekräftad och sedd med älskande ögon. Jag har varit där själv. "Hon fick alla blommor att slå ut i min rabatt", brukar jag säga. (Vilket bara blev en kort romans, kort men underbar.)
Han är dock långt ifrån den första som ger mig bekräftelse/uppmärksamhet. Har ett jobb där jag träffar väldigt mycket folk och är social uppmärksammad, så jag har fått mycket uppmärksamhet av män genom åren. Detta är första gången jag faktiskt känner något och svepts med. Det handlar om hur vår kontakt sett ut och att han är den han är skulle jag säga.
Jag har väl aldrig riktigt känt att jag varit beroende av att ha en partner, tvärtom faktiskt. Har stannat för barnen nu. Men jag har levt som jag vore singel under många år då vi inte haft ett bra förhållande de senaste åren.
Han är dock långt ifrån den första som ger mig bekräftelse/uppmärksamhet. Har ett jobb där jag träffar väldigt mycket folk och är social uppmärksammad, så jag har fått mycket uppmärksamhet av män genom åren. Detta är första gången jag faktiskt känner något och svepts med. Det handlar om hur vår kontakt sett ut och att han är den han är skulle jag säga.
Jag har väl aldrig riktigt känt att jag varit beroende av att ha en partner, tvärtom faktiskt. Har stannat för barnen nu. Men jag har levt som jag vore singel under många år då vi inte haft ett bra förhållande de senaste åren.
Gör inget överilat.
Gör inget överilat.
Om den nya förälskelsen vuxit fram i 2års tid och du säger att du levt som singel. Antar jag att ni redan har inlett en fysisk relation också? Oavsett så är det nog på tiden att lämna din nuvarande man. Stannar du pågrund av barnen så är det av fel anledning. Barnen mår nog bäst av två lyckliga föräldrar isär än två olyckliga ihop :)