Stickrädd 6-åring

Jag är vuxen (40+) och nålfobiker. Inget har föranlett detta, jag har haft turen att få vara frisk så rädslan kom som en blixt från klar himmel den dagen det var dags. Jag har ingen aning om vad jag är rädd för, men jag kan inte se en kanyl på bild, knappt ens gå in i rummet. Jag är tatuerad, piercad (i öronen), har självskadat, varit idrottare så smärta har varit en del av vardagen, men det är bara något fruktansvärt skitvidrigt över hela situationen! Typ att man inte har kontroll, tror jag! Någon "gör något" mot mig som jag inte tillåter!

Tyvärr svimmar jag ju inte, annars hade det ju bara varit att ligga ner och svimma. Jag blir bara fullkomligt panikslagen! Ett par omgångar har jag försökt terapi men det har varit lönlöst. Jag vet ju vad de är ute efter. Försök "slappna av och andas lugnt" själv när någon håller en pistol mot skallen på dig! Det är på riktigt så det känns! Man väntar bara på smällen och kämpar emot med all kraft.

Framför allt kvinnor har ofta ganska dåligt tålamod. "Fast alla tycker det är obehagligt! Räkna ner från 10, andas luuuuugnt, titta bort, håll *Lisa* i handen" när jag på riktigt känner det som att någon våldför sig på mig! (Har varit med om det också så jag har tolkningsföreträde....)

Ett par gånger har de faktiskt lyckats. Och skamset erkänner jag att Det känns ju fan inte????? Så det sitter verkligen i skallen!! Men då använder de detta mot mig! "Där ser du, det var ju inte så farligt! Det gick ju bra!". Ehh.... Jag har gråtit hysteriskt i 30 minuter, engagerat hela personalstyrkan, skrikit så övriga i huset antagligen undrat vad som pågått, spänt mig så jag fått kramp, jag badar i svett, jag kan ha kissat på mig. Det GICK, men säg för fan inte att det "gick BRA"!!!!!

Nu har jag typ bestämt mig för att aldrig sätta mig i den situationen igen. Jag tar hellre livet av mig. Det är ganska stressande.

Har nog inga bra råd att ge. Dalta inte, så kan jag säga. Att hålla på att förbereda tror jag inte är rätt väg att gå. Man kraschar desto hårdare när/om det inte går sen. Avdramatisera så mycket det bara går. Prata om vad ni ska göra efteråt istället för under tiden. Allt sitter ju i skallen, för ont gör det inte om de inte misslyckas radikalt! Avledning och mutor kan säkert fungera på barn. Ge dem en gåta, be dem berätta något, låtsats att man tappat texten på en sång så de får tänka efter och hjälpa till. För många kan säkert bara rummet vara skitäckligt i sig, allt är vitt och luktar illa. Be snällt om ni kan få vara på något mer neutralt ställe?

Jag önskar största lycka till och hoppas verkligen att ni får bukt med det, för min situation är på riktigt ett helvete! Dock ganska lärande då jag fått en helt annan förståelse och blivit mer ödmjuk för fobier och rädslor, även för sådant jag själv tycker är rent tramsigt! Höjder, getingar, hundar, trånga utrymmen etc.