Stickrädd 6-åring

Min dotter var precis som din, utan att någon tidigare obehaglig händelse inträffat. Hon är fortfarande rädd idag, 10 år, men inte alls på samma nivå och mutorna går oftast hem. Det vi gjorde var att inte sticka om det inte verkligen var livsnödvändigt. Att ta reda på allergier kan man göra på många andra sätt också, tex med plåster eller genom att faktiskt tillföra/ta bort livsmedel, pälsdjur eller vad det nu må vara. Ett livsnödvändigt blodprov skulle vara vid bakterieinfektion i kroppen som kan få allvarliga konsekvenser. Undvik stick i alla situationer som går. Oftast löser det sig med tiden men om vi ska vara ärlig här, blodprov är ju alseig speciellt kul, oavsett om man är rädd eller inte. all lycka till. 

Konstigt med en läkare som tar blodprov?

Men för att återgå till problemet. Man kan gå till psykolog eller lekterapi för att hantera stickrädsla och annan rädsla kopplad till vård. 

En mer akut lösning kan vara lugnande medel innan provtagning. 

Det var en felformulering av mig, hon var såklart undersköterska eller BMA. 
Lekterapi kanske vore något för oss, jag ska kolla upp det

Min dotter har varit stickrädd som barn och är fortfarande det som vuxen. Så pass att hon svimmade vid något tillfälle där hon fick vaccination.
Vad jag gjorde när hon var barn: ingenting. Det hjälper inte att förebereda i evigheter, det leder bara till att hon tänker mer på det och stressas redan flera dagar i förväg. Dit, stick så snabbt som möjligt, medan jag håller henne, då är det avklarat snabbt.

Här vill jag säga emot dig. Min dotter var fullkomligt panikslagen inför varje stick. Det var med våld man fick hålla fast henne. Vi fick till slut gå några gånger på lekterapin på Karolinska och sen gick det att ta blodprov och sprutor utan att få fullkomlig panik. Hon är fortsatt rädd, men har strategier för att klara av det (en svårtuggad godis i munnen att fokusera på, en belöning efteråt, etc.) Rädslan kommer fortsatt, men är hanterbar och hon känner själv ett lugn i att kunna hantera rädslan. 

Är det så extrem är det såklart något annat. Men är man "bara" rädd tycker jag att man gör barnet björntjänst om man håller på i evigheter och därmed förlänga lidandet, istället för att se till att få det avklarat så snabbt det går. Avleda under tiden har jag också gjort, det tar ju inte längre tid om jag distraherar henne medan läkaren sticker.

Min son har varit sjukt rädd. Har fått hålla i honom med våld massor av gånger. Till slut blev han så stor att jag inte orkade längre. Sista gången brottades jag med honom 30 min innan jag till slut utmattat honom så mycket fysiskt att det hade gått att sticka. Men då vägrade sköterskan på HC som skulle ta provet. Så arg har jag aldrig varit i hela mitt liv. Hade hon inte tänkt sticka så hade hon ju kunnat bespara oss den kampen. Hade sån träningsvärk i två dagar efteråt att jag hade svårt att gå.

ringde upp barnmottagningen som ordinerat proven och berättade vad som hänt och de blev lika arga. Sa typ att så hade vi inte gjort. Vi hade tagit provet. Men då fick vi en tid och fick prova lustgas och det funkade bra.

Hos tandläkaren har han fått lugnande om han behövt bedövning. Också funkat bra men lite opraktiskt med en drogad unge.

Sista gången han tog blodprov, när det till slut blev lustgas gick han nog i årskurs 5. Nu som 19-åring gillar han fortfarande inte stick men klarar vaccin utan problem och han tror även blodprov skulle funka. Så det har gått över av sig själv för honom. eller ja iaf blivit hanterbart 

Min son på 5 år är extremt rädd för sprutor. Mycket gråt och ångest inför sprutor. Senaste gången gick det ganska bra dock. 

Vi pratade inte om det flera dagar i förväg, utan berättade på morgonen när han skulle ta sprutan. 

På väg till bvc försökte vi tillsammans komma på olika smarta sätt att ta sprutan på. Min son kom på att man kunde blunda, gapa, ha lite bomull på sprutan etc. 

Sen pratade vi om rädslan, var sitter den, hur känns den. Jag sa att man kunde försöka låtsas blåsa ut ett ljus (andningsövning). 

Sist men inte minst hade vi "mod-medicin" med oss, detroxol! Som han fick administrera själv. 

Tror det som gjorde mest skillnad var sköterskan på bvc som var lugn ändå. 

Det är vanligt att barn är spruträdda, jobbigt för både barn och föräldrar. Jag tror mycket på lugn, att barnet ska få försöka ta kontroll över situationen och att vara lite lekfull. Sen prata om själva känslan. Lugna, avleda och vara i det jobbiga tillsammans. 

Jag tror du har gjort allt rätt hittills. Däremot tror jag bara att du ska konstatera i början på veckan att just det, du ska ta blodprov på fredag lite i förbigående. Och sakna dag bara säga att vi ska till läkaren idag och ta prov. Gött inte för mycket av det. 

Redan nu kan du lära henne att andas rätt. Ex om hon slår sig är det bra att kunna djupandas. Lär henne är andas genom magen ner till tårna när hon slagit sig. Då lär hon sig fokusera på det och Kina ner av sig själv på sikt. 

Jag har alltid avskytt sprutor själv och har lärt mig att det är inte så farligt. Obehagligt ja, men det går. Jag vill titta bort och få djupandas ett par gånger så blir det bra. Bästa är att få komma till provtagningsenheten. Det kan du sina lite med din dotter om. De tar ju blodprov dagarna i ända så de är snabba och duktiga. Hitta på en rolig historia om hur folk och fä står i kö. Låt henne få skratta. 

Mitt bästa botemedel är inte att rekommendera, en blindtarmsinflammation med lite komplikation, gick ligga inne en vecka. Blodprov varje dag. De visste att jag inte gillade det men jag började hetsa dem och skoja med dem om vem som var snabbast och bäst. Jag blev tryggare i mig själv när jag kunde skoja om det. 

Så skoja med henne. Lek med henne. Köp fejksprutor eller be att få medicinsprutor på apoteket som hon kan ge sina nallar. 

Hon kommer inte älska sprutor men hon kommer förhoppningsvis att acceptera, andas och inse att det är ett nödvändigt ont ibland. 

Framförallt låt inte din oro skina igenom om hennes reaktioner. Hon läser av dig och din oro direkt vilket triggar Jens känslor. Djupandas du med och var inte överdriven på något sätt. 

Jag är vuxen (40+) och nålfobiker. Inget har föranlett detta, jag har haft turen att få vara frisk så rädslan kom som en blixt från klar himmel den dagen det var dags. Jag har ingen aning om vad jag är rädd för, men jag kan inte se en kanyl på bild, knappt ens gå in i rummet. Jag är tatuerad, piercad (i öronen), har självskadat, varit idrottare så smärta har varit en del av vardagen, men det är bara något fruktansvärt skitvidrigt över hela situationen! Typ att man inte har kontroll, tror jag! Någon "gör något" mot mig som jag inte tillåter!

Tyvärr svimmar jag ju inte, annars hade det ju bara varit att ligga ner och svimma. Jag blir bara fullkomligt panikslagen! Ett par omgångar har jag försökt terapi men det har varit lönlöst. Jag vet ju vad de är ute efter. Försök "slappna av och andas lugnt" själv när någon håller en pistol mot skallen på dig! Det är på riktigt så det känns! Man väntar bara på smällen och kämpar emot med all kraft.

Framför allt kvinnor har ofta ganska dåligt tålamod. "Fast alla tycker det är obehagligt! Räkna ner från 10, andas luuuuugnt, titta bort, håll *Lisa* i handen" när jag på riktigt känner det som att någon våldför sig på mig! (Har varit med om det också så jag har tolkningsföreträde....)

Ett par gånger har de faktiskt lyckats. Och skamset erkänner jag att Det känns ju fan inte????? Så det sitter verkligen i skallen!! Men då använder de detta mot mig! "Där ser du, det var ju inte så farligt! Det gick ju bra!". Ehh.... Jag har gråtit hysteriskt i 30 minuter, engagerat hela personalstyrkan, skrikit så övriga i huset antagligen undrat vad som pågått, spänt mig så jag fått kramp, jag badar i svett, jag kan ha kissat på mig. Det GICK, men säg för fan inte att det "gick BRA"!!!!!

Nu har jag typ bestämt mig för att aldrig sätta mig i den situationen igen. Jag tar hellre livet av mig. Det är ganska stressande.

Har nog inga bra råd att ge. Dalta inte, så kan jag säga. Att hålla på att förbereda tror jag inte är rätt väg att gå. Man kraschar desto hårdare när/om det inte går sen. Avdramatisera så mycket det bara går. Prata om vad ni ska göra efteråt istället för under tiden. Allt sitter ju i skallen, för ont gör det inte om de inte misslyckas radikalt! Avledning och mutor kan säkert fungera på barn. Ge dem en gåta, be dem berätta något, låtsats att man tappat texten på en sång så de får tänka efter och hjälpa till. För många kan säkert bara rummet vara skitäckligt i sig, allt är vitt och luktar illa. Be snällt om ni kan få vara på något mer neutralt ställe?

Jag önskar största lycka till och hoppas verkligen att ni får bukt med det, för min situation är på riktigt ett helvete! Dock ganska lärande då jag fått en helt annan förståelse och blivit mer ödmjuk för fobier och rädslor, även för sådant jag själv tycker är rent tramsigt! Höjder, getingar, hundar, trånga utrymmen etc.