Dags att tala klarspråk i detta ämne

Det finns ju inget enhälligt svar på det. Men väldigt ofta handlat det om personen själv och inte den bedragne.

Ofta handlar det om överdriven självtro att man aldrig kommer bli påkommen.

Därefter finns en mängd olika orsaker som kan leda till otrohet.

Vi har narcissisterna som stod för en del av procenten.

Bekräftelsebehov ligger väldigt högt som orsak, och då är det säkert främst när partnern inte upplever att det räcker med att bli sedd av sin partner.

Känslomässig orsak om man upplever att partnern inte ser en i förhållandet.

Alkohol och därmed brist på konsekvenstänk. Där blir det tillfället skapar tjuven.

Sexuell frustration, inte tillräckligt mycket, inte tillräckligt spännande.

Kommunikationsvårigheter och gräl som gör att man söker en annan att binda sig till utanför förhållandet, att samtala med såväl som sex.

Spänning, om personen upplever att förhållandet är trist, eller kanske har en 
diagnos som medför minskad impulskontroll eller ökat behov av spänning.

Men det här är saker som pratats om rätt mycket, så jag antar att det inte var detta ?varför? du ville diskutera? 

Nu utgår jag bara från hur jag tror ( och vad jag hört) att det förhåller sig. Men de som är otrogna pga bekräftelsebehov har nog oftast mycket dåligt självförtroende ( från uppväxten) . De tar tillfället i akt att flörta när inte deras kvinna/man är med, och om de får gensvar ökar deras självförtroende.

Otroheten blir ett medel för att öka deras självförtroende. Jag tror det är vanligast bland yngre, osäkra människor. MEN många människor har problem med dåligt självförtroende långt upp i åldrar med. Särskilt om man inte lyckats bra med övriga saker man anser är viktiga i livet ( karriär, barn, resor, materiella saker).

Då är risken även större om ens partner lyckats bättre. Vissa kan se otroheten som ett sätt att återfå maktbalansen i förhållandet. 

Därefter finns det de som inte känner sig sedda av sin partner. I de fallen kan det vara en befogad känsla, ELLER så är det deras bekräftelsebehov som är större än vad partnern mäktar med att uppfylla. ( här kan det även finnas diagnoser som gör att personen har svårt med tillit till partnern, och om den inte bekräftar tillräckligt är den inte kär i en). Det kan leda till att den söker bekräftelse på annat håll. Vilket också kan vara ett sätt att bete sig självdestruktivt.

När det gäller kommunikationsproblem så är det påfallande många som stannar trots det. Ofta är det något som kanske funnits under större delen av relationen, så vissa har vant sig vid att det är så ( normaliserat det).  En del stannar för att de är rädda att inte hitta någon ny/någon bättre. En del för att de investerat mycket och inte orkar börja om. Men vid någon livskris börjar ena fundera på om livet ska behöva vara så, och när någon annan person verkar lyssna och se en, kanske det blir lättare att falla dit. 

Kommunikationsproblemen kan innebära att den ena eller båda inte lyssnar, eller att allt slutar i bråk och gräl. Hittar man någon som man är mer kompatibel med så kan förälskelse uppstå. Här är nog problemet snarare att fler borde vilja/våga söka hjälp för det. 

Finns väl bra många andra saker att tycka om än att vara otrogna? 

Vanligtvis brukar inte folk tycka om att vara otrogna. Ha sex - Ja, otrogna - nej. Otrohet innebär att behöva skada en annan människa om det uppdagas. Är det ett minne man sitter och ler åt på ålderdomshemmet? Då är det nog dags att söka psykiatrisk hjälp.