Hur hanterar ni vuxna barn som flyttar hem utan att fråga?

Jag behöver verkligen råd och stöd. Varje sommar flyttar ett av mina bonusbarn hem till oss i flera månader utan att ens fråga om det är okej. Vi bor i ett litet hus och det finns inte ens plats för alla. Det känns som att det bara tas för givet att de kan bo här. Hon äter och dricker utan att bidra eller hjälpa till med något i huset, är högljudd och tar en massa plats. Detta gör att jag och min 14-åriga dotter, som bor här permanent, inte känner oss hemma i vårt eget hus. Huset är dessutom det som min man bodde i med sin förra familj, vilket gör situationen ännu mer komplicerad. Att komma på besök någon vecka eller så är förstås helt ok, men inte upp till tre månader...

Hur hanterar ni sådana situationer? Har ni några tips på hur man kan sätta gränser på ett respektfullt sätt?

Vet att det bästa vore att flytta till ett nytt hus där vi alla har samma "ursprungsläge" men för tillfället har vi inte hittat något som har passat oss, så vi är kvar på obestämd tid. 

Om barnet studerar på annan ort så känns det som ett rätt vanligt upplägg. Jag räknar kallt med att mina ungar kan tänkas dyka upp några månader varje sommar så länge de inte tagit examen, har ett riktigt jobb och därmed mer begränsad semester. Men framförallt också innan de verkligen slår rot någonstans. Studenter har ju flyttat hemifrån men det är ju oftast ytterst temporära boenden. De är på en ort för att plugga. I mindre studentboenden under en begränsad tid. De flesta säger -hem- om hemorten och föräldrahemmet. 

Dottern blir hemma 2 månader i sommar, aldrig att hon skulle komma på tanken att fråga. Hon anser fortfarande att det är hennes hem och jag är absolut villig att ge henne rätt i det. Så kände jag också medans jag studerade.

Jag behöver verkligen råd och stöd. Varje sommar flyttar ett av mina bonusbarn hem till oss i flera månader utan att ens fråga om det är okej. Vi bor i ett litet hus och det finns inte ens plats för alla. Det känns som att det bara tas för givet att de kan bo här. Hon äter och dricker utan att bidra eller hjälpa till med något i huset, är högljudd och tar en massa plats. Detta gör att jag och min 14-åriga dotter, som bor här permanent, inte känner oss hemma i vårt eget hus. Huset är dessutom det som min man bodde i med sin förra familj, vilket gör situationen ännu mer komplicerad. Att komma på besök någon vecka eller så är förstås helt ok, men inte upp till tre månader...

Hur hanterar ni sådana situationer? Har ni några tips på hur man kan sätta gränser på ett respektfullt sätt?

Vet att det bästa vore att flytta till ett nytt hus där vi alla har samma "ursprungsläge" men och för tillfället har vi inte hittat något som har passat oss, så vi är kvar på obestämd tid.